Oron är vanligare än de flesta tror: att lämna jobbet och gå i pension är att lämna en bit av sig själv. Yrkesidentiteten är på riktigt, men den är inte hela Du.
Else har jobbat i fyrtio år. Nu när pensionen är ett faktum börjar en oro smyga sig in. Inte oro för att fastna hemma eller sakna rutiner. Utan en djupare fråga: vad händer med den hon är, när hon inte längre är den hon gjort.
Hur stor del av mig är jobbet. Kommer jag överhuvudtaget att kunna lista ut hur jag ska vara mig själv när jag inte längre arbetar, skriver hon till Feminas brevspalt.
Det är en fråga som psykologen Åsa Kruse, som arbetar med pensionärer och håller kurser för nyligen pensionerade, känner igen utan omsvep.
Vem är jag nu, när jag inte arbetar längre. Det är ett av de vanligaste uttrycken hon hör.
Forskning bekräftar att oron inte är inbillad. Arbetet fyller fler funktioner än den ekonomiska, det strukturerar tid, skapar sociala relationer och ger känslan av att vara behövd och delaktig i samhället.
Övergången från att vara en arbetande person till att vara pensionär kan för många innebära en reell förlust av identitet i flera dimensioner på en gång, den personliga, den sociala och den rollmässiga, skriver Lunds universitet.
Yrkesidentiteten har formats under decennier och bekräftats om och om igen i möten med kollegor, klienter och omgivning. Att den lämnar ett tomrum när det dagliga arbetet försvinner är fullt förståeligt, skriver Divaportal.
Ett sätt att komma tillbaka från jobbets tomhet i livet är att fylla på med andra meningsfulla aktiviteter i vardagen.
Det Anna Mejlhede svarar Else i Femina är det psykologin länge betonat: yrkesidentiteten är en del av vem man är, men aldrig hela.
Du har ju inte bara varit Dig själv under de 40 år Du varit på Din arbetsplats, utan långt innan den blev en fast del av Ditt liv, skriver Anna Mejlhede.
Hennes råd är att inte försöka återuppfinna sig själv, utan i stället fundera på vad som ger glädje, sammanhang och kärlek redan när man har ledigt. Meningen finns inte i det man lämnar, utan i det man får tid för, skriver Femina.
Forskning pekar i samma riktning. Många pensionärer hittar med tiden strategier för att bibehålla känslan av struktur och delaktighet, inte genom att hålla fast vid yrket, utan genom att hitta nya former för det som yrket en gång gav: meningsfull aktivitet, sociala sammanhang och känslan av att vara del av något större, skriver Lunds universitet.
Oron inför pensionen är alltså inte ett tecken på att något är fel. Den är snarare ett tecken på att arbetet betytt något på riktigt. Och att den som ägnat fyrtio år åt ett meningsfullt yrke förmodligen är precis den typ av person som hittar mening även i nästa kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar