OCD, Tvångssyndrom hos barn och tonåringar

När ett barn eller en tonåring har tvångssyndrom är han/hon upptagen av obehagliga tankar och känner sig tvingad att göra saker på ett speciellt sätt. Annars får han/hon stark ångest och tror ofta att någonting hemskt kommer att hända. Det finns behandling mot tvångssyndrom.

Ordet barn syftar i den här texten på både barn och tonåringar.

Tvångssyndrom kallas också för OCD. Det är en förkortning av engelskans obsessive-compulsive disorder.

Alla kan ha tvångsliknande tankar och idéer ibland. Det kan handla om att undvika att kliva på brunnslock i marken eller kolla att dörren är låst en extra gång. Det kallas för magiska tankar eller tvångstankar och är vanligt hos barn. 

Om tankarna påverkar hur ett barn fungerar i vardagen kan det ha börjat utvecklas till ett tvångssyndrom.

Tvångssyndrom innebär oftast att barnet har tvångstankar och att han/hon då gör tvångshandlingar. Barn kan också ha bara tvångstankar eller bara tvångshandlingar. Har barnet bara det ena är det vanligast att bara ha tvångstankar.

Att utveckla ett tvångssyndrom är inget som händer plötsligt, utan något som sker över tid. Det vanliga är att det börjar när barn är mellan 10 och 17 år.

En period med tvångstankar och tvångshandlingar kan gå över av sig själv. Men symtomen kan också komma tillbaka efter att barnet har mått bättre ett tag.

Ibland är det svårt att förstå att ett barn har tvångssyndrom. I början känner ofta barnet mer oro eller nedstämdhet och kan få svårt att klara arbetet i skolan och umgås med vänner som vanligt. Barnet skäms ofta för sina okontrollerade tankar och handlingar och försöker dölja problemen.

Du eller någon annan vuxen som barnet litar på behöver fråga hur han/hon mår. Du behöver ställa frågor kring tvångstankar och tvångshandlingar för att barnet ska kunna berätta. Du kan t ex fråga ”Har Du jobbiga tankar som kommer om och om igen? Har Du svårt att stoppa dem? Blir Du orolig av tankarna?”

Tvångstankar kan vara tankar eller fantasier som kommer fast barnet inte vill det. De brukar kännas obehagliga och skrämmande. Det kan kännas omöjligt att styra dem och innehållet i dem väcker ofta känslor av skuld, skam och äckel. 

Exempel på vanliga tvångstankar hos barn är:

Tänk om jag har rört vid något som är smutsigt eller som smittar?

Tänk om jag har råkat svälja något som är giftigt?

Tänk om mamma eller pappa är med om en bilolycka och dör på vägen hem?

Tänk om jag har glömt låsa dörren ordentligt?

Förutom tankar om att någon närstående riskerar att bli skadad är det också vanligt att ha tvångstankar om att skada andra eller att ha tankar med sexuellt innehåll.

Kom ihåg att tvångstankarna är just tankar. Det innebär inte att barnet faktiskt gör det hen tänker. Han/hon skadar t ex inte någon.

En tvångshandling är något barnet gör för att minska ångesten när tvångstankarna kommer. Han/hon känner sig tvungen att göra på ett visst sätt så att det som han/hon tänker inte ska hända i verkligheten.

Tvångshandlingarna kan ibland bestå av tankar. Då är handlingen något man gör tyst för sig själv. 

Exempel på sådana tvångshandlingar är dessa: 

Att upprepa vissa ord eller ramsor tyst för sig själv

Att räkna enligt ett speciellt mönster, t ex baklänges i steg om tre

När andra märker det barnet gör

Ibland märks tvångshandlingarna tydligt för omgivningen

Exempel på sådana tvångshandlingar är dessa:

Att tvätta händerna många gånger. Till slut kan tvättandet göra att barnet får eksem eller sår på huden

Att duscha både länge och flera gånger dagligen av oro för smuts eller bakterier

Att byta kläder flera gånger per dag

Att arrangera eller sortera saker i en speciell ordning, eller enligt ett visst mönster

Att samla på saker eller spara sådant som andra kan uppfatta som oviktigt eller som skräp

Att många gånger sudda ut texten man skrivit och skriva den igen för att få den perfekt

Handlingen kan likna en ritual. Det innebär att barnet ofta upprepar handlingen många gånger efter ett speciellt mönster. För den som ser på kan handlingen verka ologisk eller onödig. För den som utför handlingen blir den en trygghet och minskar ångesten en stund.

Men med tiden kan tvångshandlingarna bli svåra att sluta med, och de kommer att ta allt längre tid att utföra. Det leder till att barnet hindras från att göra olika saker i livet. Det kan leda till att han/hon inte längre hinner komma iväg till skolan, umgås med kompisar eller delta i fritidsaktiviteter.

Sök stöd och hjälp om Du tror att barnet har tvångssyndrom.

Kontakta något av följande:

Alla regioner har kontaktvägar för att få stöd och hjälp

Barnavårdscentralen, BVC, för barn upp till sex år

En vårdcentral

Elevhälsan, för barn som går i skolan

På en del orter i landet finns specialistmottagningar för tvångssyndrom.

I vissa regioner finns mottagningar för unga vuxna.

Barnet kan också själv kontakta vården.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp att bedöma symtom.

Ta barnets problem på allvar från början. Tveka inte att söka hjälp. Prata gärna med barnet innan Du söker hjälp, berätta om vad Du tänker göra. Låt barnet vara delaktig. Ju äldre barnet är desto viktigare kan det vara att berätta och att han/hon får vara delaktig.

Du kan behöva rådgivning för att kunna bestämma hur Ni ska gå vidare om barnet inte vill söka hjälp. Kanske behöver barnet svar på frågor innan han/hon vill eller vågar prata med någon utanför familjen. Då kan det räcka med att ge barnet mer tid och att besvara barnets frågor så gott Du kan. Vill barnet fortfarande inte söka hjälp kan Du be att få träffa någon själv som ett första steg.

Sök alltid hjälp om barnet mår så dåligt att vardagen inte alls fungerar. Det gäller oavsett om barnet själv vill ha hjälp eller inte.

Behandlingen börjar ofta med att barnet och Du träffar exempelvis en psykolog, läkare, kurator eller sjuksköterska. Ni beskriver barnets besvär för behandlaren. Ni träffar behandlaren både tillsammans och enskilt. Behandlaren använder ofta olika skattningsformulär för att få veta om barnets svårigheter.

Utifrån behandlarens bedömning pratar Ni om och bestämmer hur behandlingen ska utformas för just Ditt barn. Det är viktigt att Ni är delaktiga och får vara med och påverka behandlingen och att Ni får svar på frågor som Ni har om behandlingen.

Behandling vid tvångssyndrom är detta:

Ni lär Er om tvångssyndrom

Barnet får kognitiv beteendeterapi, KBT

Ni får råd och stöd kring sunda vanor såsom rörelse, bra mat och sömn

Barnet får eventuellt behandling med läkemedel

Ni lär er om tvångssyndrom

En viktig del i behandlingen är att få kunskap om tvångssyndrom. Det hjälper er att förstå sambandet mellan tvångstankar och tvångshandlingar och vad Ni kan göra för att barnet ska kunna sluta med beteendet.

Vid tvångssyndrom används kognitiv beteendeterapi, KBT. Det är en psykoterapi som handlar om att förstå sina tankar och känslor, utveckla nya strategier för att hantera det man känner och tänker och att kunna stå emot tvångshandlingarna.

Den metod som används kallas KBT med exponering. Den innebär att barnet får träna på det som känns obehagligt och skapar tvång. Målet med behandlingen är att tvångstankarna och tvångshandlingarna ska minska när barnet märker att det som hen är rädd för inte kommer att hända.

Ett exempel är att låta ett barn som känner sig väldigt rädd för smuts prova att få smuts på händerna, och att stå emot sin önskan att tvätta sig. Barnet får då hjälp att hantera den ångest som skapas och kan lära sig att ångesten till slut alltid minskar utan att han/hon behöver tvätta sig.

Behandlingen ska också göra att barnet får lära sig strategier för att hantera ångesten genom att tänka och göra på ett nytt sätt.

Ofta ingår hemuppgifter att träna på mellan behandlingstillfällena. Det kan vara jobbigt om behandlingen innebär mycket träning hemma mellan behandlingstillfällena. Du och andra personer i barnets närhet är viktiga för att ge stöd och hjälpa barnet att stå emot att utföra sina tvångshandlingar.

Ibland kan behandlingen även innebära att Ni får råd och stöd för att skapa bra vanor. Det är viktigt att äta bra, röra på sig och få tillräckligt med sömn, vila och återhämtning.

Tror Du att barnet använder alkohol, droger eller tobak är det viktigt att berätta det för vårdpersonalen.

Barnet kan få behandling för OCD med så kallat antidepressiva läkemedel, främst så kallade SSRI-preparat. Läkemedlen kallas antidepressiva eftersom de också brukar användas mot depression.

Det är viktigt att veta att det kan ta flera veckor innan dessa läkemedel ger önskad effekt. Under dessa veckor kan man i början må sämre, framför allt genom att få mer ångest.

Läkemedel kan ges till barn från sex års ålder och uppåt.

Behandling med läkemedel sker oftast tillsammans med kognitiv beteendeterapi. Har ångesten ökat väldigt mycket kan behandlingen behöva börja med läkemedel.

Kunskapen om varför vissa personer får tvångssyndrom är begränsad. Forskning visar att det kan ha att göra med balansen av vissa ämnen i hjärnan.

Forskning visar också att det finns en ärftlighet. Det innebär att barnet har ärvt anlag för att få tvångssyndrom av någon genetisk släkting. Då kan flera i familjen eller släkten ha liknande symtom. Men det är inte alltid så.

Det är ganska vanligt att det finns andra tillstånd som kan hänga ihop med tvångssyndrom. Exempel är Tourettes syndrom, tics, autism, depression och ångest och fobier.

Det är vanligt att känna sig orolig om ett barn börjar visa tecken på tvångsmässigt beteende och oro. Det kan vara skrämmande om tvånget börjar påverka vardagslivet. Det är vanligt att känna sig maktlös, rädd och osäker på vad Du ska göra.

En del känner skuld för att barnet har besvär. Det är viktigt att veta att tvångstankarna eller tvångshandlingarna inte beror på Dig.

Du kan vara ett bättre stöd om Du har kunskap om barnets problem.

Lär Dig mer om tvångssyndrom och ångest, genom att t ex läsa böcker och artiklar om ämnet.

På svenska OCD-förbundet finns olika material för självhjälp. Manualerna finns i en längre och en kortare version på OCD-förbundets webbplats.

Många blir frustrerade och kanske arga när barnet inte klarar av att bryta en tvångshandling och göra vanliga saker i tid.

Det är inte konstigt att tappa tålamodet eller bli arg ibland, men det kan vara bra att känna till att det inte hjälper att skälla eller bli arg på ett barn som redan känner ångest och oro.

En del kan också känna skam och oroa sig för vad andra ska tycka om deras barn. Den känslan blandas ofta med en skuldkänsla och oro över att ha orsakat barnets tvångssyndrom, även om det inte stämmer med verkligheten.

Du kan själv behöva hjälp och stöd. Det kan vara bra att prata med någon om hur du känner. Ofta minskar ens egna besvär när man berättar för någon annan. Den du berättar för kan också dela med sig av sina erfarenheter, vilket brukar hjälpa mycket.

Du kan t ex kontakta dessa:

Chatt, telefonjour eller stödlinje

Närståendeförening och andra föreningar

Kontakta en vårdcentral om Du själv behöver stöd och hjälp

Ni kan söka vård på vilken vårdcentral Du vill i hela landet. Det gäller också om Du vill söka vård på öppna specialistmottagningar. Ibland krävs det en remiss.

Som patient har man enligt patientlagen möjlighet att påverka sin vård. Det gäller alla, oavsett ålder.

Det finns ingen åldersgräns för när ett barn kan ha inflytande över sin vård. Barnets möjlighet att vara delaktig hänger ihop med barnets mognad. Ju äldre barnet är desto viktigare är det att han/hon får vara delaktig.

Det är viktigt att barnet så långt det är möjligt blir tillfrågad och får berätta, att det inte enbart är läkaren och Du som vuxen som pratar. Barnet behöver också få information som är anpassad till sin ålder och mognad.

För att kunna vara aktiva i vården och ta beslut är det viktigt att Du och Ditt barn förstår informationen Ni får av vårdpersonalen. Ställ frågor om Ni inte förstår. Ni ska t ex få information om behandlingsalternativ och hur länge Ni kan behöva vänta på vård och behandling.

Ni har möjlighet att få hjälp av en tolk om Ni inte pratar svenska. Ni har också möjlighet att få hjälp av en tolk om Ni har en hörselnedsättning. Det är viktigt att inte använda barnet som tolk mellan vårdpersonal och Dig som förälder.

Om Ni behöver hjälpmedel ska Ni få information om vad som finns och hur Ni får det.

När Ni har fått information om behandlingen kan Ni ge samtycke eller på något annat sätt uttrycka ett ja till den. Det gäller även den som inte är myndig.

Man kan välja att inte ge sitt samtycke till den vård som erbjuds. Man får också när som helst ta tillbaka sitt samtycke.

För att alla ska få en jämlik vård finns det nationella riktlinjer för vissa sjukdomar. Där kan du bland annat läsa om vilka undersökningar och behandlingar som kan passa bra vid sjukdomen.

Riktlinjerna innehåller rekommendationer. Vårdpersonalen måste ändå bedöma vad som passar varje enskild patients behov och önskemål.

Det är Socialstyrelsen som tar fram de nationella riktlinjerna. Riktlinjerna är skrivna för chefer och andra beslutsfattare, men det finns också versioner som är skrivna direkt till patienter. Där kan Du läsa vad som gäller för just Din sjukdom. Läs patientversionen av de nationella riktlinjerna för depression och ångestsyndrom, där OCD ingår.

 

OCD, Tvångssyndrom

När Du har tvångssyndrom måste Du tänka på ett visst sätt eller göra vissa saker på ett speciellt sätt. Annars får Du ångest eller tror att någonting hemskt kommer att hända. Det finns behandlingar mot tvångssyndrom.

Du som är tonåring kan läsa mer om tvångssyndrom på UMO.se.

Tvångssyndrom kallas också för OCD. Det är en förkortning av engelskans obsessivecompulsive disorder.

Alla kan ha tankar och idéer som de känner att de måste följa ibland. T ex att kontrollera att dörren är låst en extra gång eller att spisen är avstängd. Men om känslorna av tvång påverkar Dig mycket kan Du ha tvångssyndrom.

Vid tvångssyndrom har Du både tvångstankar och tvångshandlingar, eller en av dessa. Ofta varvas perioder då Du har tvångstankar och tvångshandlingar med perioder då Du inte har det.

I stunden kan tvångstankar och tvångshandlingar göra att det känns bättre. Men med tiden kan tvångshandlingarna bli svåra att sluta med, och de kan också ta allt längre tid att utföra. Det gör att Du hindras från att göra olika saker i livet, såsom att jobba, gå i skolan och träffa vänner.

Tvångstankar och tvångshandlingar brukar öka ju mer Du oroar Dig och ju mer Du försöker undvika dem.

Tvångstankar kan vara tankar eller fantasier som kommer fast Du inte vill det. Tankarna kan kännas meningslösa, obehagliga eller göra att d´Du får stark ångest eller känner äckel.

Här är några exempel på vad tankarna kan handla om:

Du är orolig för att Du har glömt att låsa dörren eller stänga av spisen

Du tror att Du ska göra andra personer besvikna

Du är rädd för att Du ska skada någon

Du tänker att Du kan vara anledningen till att det kommer hända något hemskt

Du är rädd för baciller eller för att bli smittad av olika sjukdomar

Du är orolig för att Du har en sexuell läggning som Du inte vill ha, eller för att Du skulle kunna vara sexuellt intresserad av barn

Du blir orolig av att behöva slänga saker eftersom Du tänker att de blir mycket viktiga att ha senare i livet

Tvångshandlingar är det Du gör för att minska ångesten när tvångstankarna kommer. Det kan vara att Du känner att Du måste göra på ett visst sätt så att det Du tänker inte ska hända i verkligheten.

Tvångshandlingarna kan exempelvis vara en eller flera av följande:

Du tvättar händerna eller duschar länge och ofta för att Du är orolig för smuts eller bakterier

Du sorterar och räknar saker på ett visst sätt tills det känns helt rätt

Du upprepar ett visst ord i tankarna eller tänker väldigt intensivt på något för att slippa tvångstankarna

Du kollar att t ex spisen är avstängd, fast Du redan har gjort det flera gånger

Du spar på saker, t ex tidningar, anteckningar, pappershanddukar, omslagspapper och tomma burkar.

Det är viktigt att Du söker vård om Du har besvär som hindrar Dig i vardagen.

Kontakta en vårdcentral eller en psykiatrisk mottagning om Du har tvångstankar eller tvångshandlingar och de påverkar Din vardag så mycket att det är svårt att ha en bra tillvaro. Många mottagningar kan Du kontakta genom att logga in.

På vårdcentralen gör läkaren en bedömning av Dina besvär. Om det behövs kan läkaren skriva en remiss till en psykiatrisk mottagning för behandling inom psykiatrin.

Du kan också kontakta en psykiatrisk mottagning direkt. På många psykiatriska mottagningar kan Du göra en så kallad egenanmälan. Du kan då antingen få en tid för en första bedömning eller hänvisas till en vårdcentral.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp att bedöma symtom.

Kontakta genast en psykiatrisk akutmottagning eller en akutmottagning om Du har tvångstankar och mår så dåligt att Du inte orkar mer.

Det är viktigt att Du kontaktar vården om Du är närstående till någon som har tankar eller planer på att ta sitt liv.

Ring 112 om det är akut.

Kontakta en vårdcentral om Din närstående inte vill söka vård. Då kan Du prata om situationen med vårdpersonalen och få råd.

För att må bra är det viktigt att Du tar hand om Dig. Försök att äta hälsosamt och få tillräckligt med sömn och vila.

Det är också viktigt att röra på Dig. Det är bra om Du känner ångest eller oro. Det kan hjälpa Dig att stå emot tvångshandlingar. Att röra på sig kan också hjälpa mot nedstämdhet.

Det är bra om Du kan prata med någon Du litar på. 

Det kan exempelvis vara någon av dessa:

En närstående

Någon som arbetar i vården.

En anonym stödlinje

Andra personer i samma situation, t ex svenska OCD-förbundet eller någon annan förening

Det känns ofta lättare att ha berättat för någon hur Du mår, även om det kan vara jobbigt att prata om tvångstankar eller tvångshandlingar. Det är särskilt viktigt att våga prata med någon om Du har självmordstankar.

När Du söker vård får Du prata med en läkare, psykoterapeut eller psykolog om Dina besvär. Under samtalet använder han/hon ofta frågeformulär för att bedöma om Du har tvångssyndrom eller en annan psykiatrisk diagnos såsom depression eller andra ångestsjukdomar.

Det är också vanligt att läkaren undersöker om Du har fysiska sjukdomar som kan vara orsak till Dina besvär. Det sker ofta genom samtal och en undersökning av kroppen. Du kan också få lämna blodprov.

Behandlingen består av en eller flera av dessa delar:

Du får lära Dig om tvångssyndrom

Kognitiv beteendeterapi, KBT

Läkemedel

Råd kring levnadsvanor

Grunden är att Du får lära Dig om tvångssyndrom. Du får information från mottagningen där Du behandlas. Du kan också läsa på OCD-förbundets webbplats. Där finns manualer för självhjälp.  

Det är bra både för Dig och för Dina närstående att förstå hur tvångstankar och tvångshandlingar hänger ihop, och vad Ni kan göra för att Du ska kunna sluta med beteendet.

Den terapiform som används vid tvångssyndrom är kognitiv beteendeterapi, KBT. Det är en psykoterapi som handlar om att förändra de tankar, känslor och beteenden som är kopplade till tvångssyndromet.

Den metod som används kallas KBT med exponering. Den innebär att Du lite i taget får öva på att vara i situationer, med personer eller känna känslor som är obehagliga, samtidigt som Du låter bli att göra tvångshandlingar.

T ex kan Du få smutsa ner händerna utan att tvätta Dig direkt efteråt, om det är ett tvång för Dig att tvätta händerna. Då får Du hjälp att hantera ångesten som det ger Dig.

Att öva lite i taget på sådant som är obehagligt är ett sätt att vänja sig vid det. Då kan tvångstankarna och tvångshandlingarna styra mindre över Dig. Efter ett tag brukar ångesten minska och det blir lättare för Dig att själv bestämma över Ditt liv.

Ofta får man hemuppgifter att göra mellan besöken. Det är viktigt att öva ofta. Närstående och andra personer i Din närhet har en viktig roll i terapin.

Det finns KBT-behandlingar som leds av en psykolog via nätet. Det kallas IKBT. Behandlingarna ges via Din region och via tjänster som finns för alla i hela Sverige.

Du kan få behandling för OCD med så kallat antidepressiva läkemedel, främst så kallade SSRI-preparat. Läkemedlen kallas antidepressiva eftersom de också brukar användas mot depression.

Det är viktigt att veta att det kan ta flera veckor innan dessa läkemedel ger önskad effekt. Under dessa veckor kan du till och med må sämre.

Ibland kan behandlingen även innehålla råd och stöd för att få sunda, regelbundna vanor. Det kan t ex vara råd kring att äta hälsosamt, röra på sig och få tillräckligt med sömn och vila.

Du som är närstående till någon som har tvångssyndrom kan bli orolig och känna att Du inte vet hur Du kan hjälpa. Därför är det bra att Du lär Dig vad tvångssyndrom är, vilka symtom det kan ge och hur Du kan ge stöd.

På OCD-förbundet finns olika material för självhjälp. Manualerna finns i en längre och en kortare version på förbundets webbplats.

Bekräfta inte tvångshandlingar. En bekräftelse kan vara att Du berömmer någon efter en utförd tvångshandling, exempelvis efter att ha tvättat händerna. Att få den typen av bekräftelse gör det svårare för den som har tvångssyndrom att avstå från handlingarna.

Det är bra att få stöd, både för Dig som har OCD och Du som är närstående till någon som har OCD.

Du kan t ex kontakta dessa:

Chatt, telefonjour eller stödlinje

Närståendeförening och andra föreningar

Stöd för Dig själv i vården

Kontakta en vårdcentral om Du känner att Du själv behöver stöd och hjälp

Du kan behöva stöd för Din egen del om Du är ung och har en förälder med tvångssyndrom. Prata med någon vuxen och ta emot hjälp, t ex av en vän, en släkting eller en kurator på skolan. Berätta om hur det blir för Dig när Din förälder mår dåligt.

Det är oklart vad som orsakar tvångssyndrom. Men det finns en viss ökad sannolikhet att få tvångssyndrom om man har en genetisk släkting som har det.

Det är vanligt att få de första symtomen på tvångssyndrom som barn eller tonåring.

Det är ganska vanligt att det finns andra besvär som hänger ihop med tvångssyndromet. Exempel på sådana besvär är depression, autism, tics, och andra ångestsyndrom.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral Du vill i hela landet. Det gäller också om Du vill söka vård på öppna specialistmottagningar. Ibland krävs det en remiss. Hur Du ska kunna påverka och delta i Din vård beskrivs i patientlagen.

För att Du ska kunna vara delaktig i Din vård är det viktigt att Du förstår vad vårdpersonalen säger. Ställ frågor om Du inte förstår.

Du kan få hjälp av en tolk om Du inte pratar svenska. Du kan också få hjälp av en tolk om Du har en hörselnedsättning.

När Du har fått information om behandlingen kan Du ge Ditt samtycke eller uttrycka ett ja på ett annat sätt. Du kan också tacka nej till en behandling.

Du har rätt till en så kallad fast vårdkontakt om Du träffar många olika personer i samband med Din vård. Det är en person som bland annat hjälper till med att samordna Din vård.

För att alla ska få en jämlik vård finns det nationella riktlinjer för vissa sjukdomar. Där kan Du bland annat läsa om vilka undersökningar och behandlingar som kan passa bra vid sjukdomen.  

Riktlinjerna innehåller rekommendationer. Vårdpersonalen måste ändå bedöma vad som passar varje enskild patients behov och önskemål.  

Det är Socialstyrelsen som tar fram de nationella riktlinjerna. Riktlinjerna är skrivna för chefer och andra beslutsfattare, men det finns också versioner som är skrivna direkt till patienter. Där kan Du läsa vad som gäller för just Din sjukdom. Läs patientversionen av de nationella riktlinjerna för depression och ångestsyndrom, där OCD ingår.

 

Generaliserat ångestsyndrom, GAD

Du kan ha det som kallas generaliserat ångestsyndrom, GAD, om Du varje dag upplever stark oro och ångest för att något hemskt ska hända Dig eller dina närstående. Sök vård om Du har det så. Det finns hjälp att få.

Generaliserat ångestsyndrom förkortas GAD, efter engelskans generalized anxiety disorder. 

Du som är 13 till 25 år kan läsa mer om ångest på UMO.se.

Du som har GAD har ofta ångest och känner Dig rastlös och orolig. Du kan också vara spänd eller irriterad. Du kan tänka att något hemskt ska hända, t ex att de som står Dig nära ska försvinna eller lämna Dig.

Det kan kännas som att inget kan trösta eller lugna Dig.

Att ständigt vara orolig gör att Du får svårt att koncentrera Dig. Du kan känna Dig trött, samtidigt som Du har svårt att sova. Svårigheterna att sova kan i sin tur göra att Du blir känsligare för stress och ångest.

Det är vanligt att Du mår dåligt på andra sätt samtidigt som Du har GAD. 

Du kan t ex få något eller några av följande symtom:

Spända, värkande eller ömma muskler

Huvudvärk

Ont i nacke och axlar

Ont i magen eller orolig mage

Hjärtklappning

Oron kan leda till att Du blir väldigt försiktig, t ex inför en resa. Då ställer Du många kontrollfrågor och förbereder Dig överdrivet mycket. Andra kan tycka att Du oroar Dig i onödan.

Du kan också oroa Dig över olika sjukdomar. Du känner efter och letar efter symtom på att Du är sjuk. Det kallas hälsoångest, eller hypokondri, och är vanligt ihop med GAD. Hälsoångest behandlas på samma sätt som GAD.

Kontakta en vårdcentral eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning om Du har så mycket ångest att det hindrar Dig i vardagen.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning.  Då kan Du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var Du kan söka vård.

Du som är under 25 år kan kontakta elevhälsan eller en ungdomsmottagning. Åldersgränsen för ungdomsmottagningar kan skilja sig åt beroende på var Du bor.

Sök vård på en psykiatrisk akutmottagning om Du har planer på att ta Ditt liv eller mår så dåligt att Du känner att Du inte orkar mer.

Du som är närstående ska försöka hjälpa den som har tankar eller planer på att ta sitt liv att kontakta vården. Vid direkt fara för livet ska Du ringa 112.

Det finns flera saker Du kan göra för att hantera Din ångest, både i stunden och på lång sikt. 

Ju mer Du lär Dig och förstår om ångest och hur Du fungerar, desto lättare kan det bli att hantera Dina tankar, känslor och reaktioner. Det går att lära om och utveckla andra sätt att förhålla sig till ångest.

Försök att göra de saker Du vill och behöver göra, även om det väcker ångest eller obehagliga känslor.

Öva Dig på att stå ut med ovisshet. Du kan t ex låta bli att dubbelkontrollera att Du har gjort rätt eller ställa kontrollfrågor, fast det känns jobbigt eller obekvämt.

Om Du har svårt att avgöra vad som är för mycket kan Du tänka på någon Du litar på och fråga Dig vad den personen hade gjort i Din situation.

Försök att prata med någon om hur Du mår. Det kan hjälpa Dig att få nya perspektiv. 

Här är några förslag:

Kontakta en stödlinje om Du behöver prata eller chatta med någon anonymt

Skriv ned Dina tankar och känslor. Att läsa det man skrivit kan ge nya insikter. Att skriva eller berätta om katastroftankarna kan göra dem mindre skrämmande

Du kan också ta del av andras erfarenheter, t ex via olika föreningar och organisationer. Du kan ta kontakt med Ångestförbundet ÅSS och få stöd, tips och råd av personer som har egen erfarenhet

Samtidigt är det bra om Du undviker ältande, det vill säga bara pratar om det som oroar Dig eller känner Dig tvungen att ställa samma frågor om och om igen för att bli lugnad. Stoppa Dig själv om Du märker att det händer

Träna på att bryta oron genom att göra något annat. T ex att ta en promenad eller ringa ett samtal. Försök att byta samtalsämne till något annat än det som oroar Dig, så att Du får tänka på annat.

Att ta hand om kroppen kan öka Din motståndskraft mot ångest. Du mår ofta bättre om Du rör på Dig och håller Dig fysiskt aktiv. Det behövs inte så mycket för att det ska hjälpa. En promenad om dagen eller liknande kan räcka

Försök att vila och få tillräckligt mycket sömn. Du kan ta små vilopauser, och t ex träna avslappning eller göra andningsövningar om Du har svårt att sova

Försök att äta regelbundet. Om Du har minskad aptit på grund av oron så kan Du äta flera mindre portioner, eller lägga till mellanmål

Undvik att försöka minska ångesten med alkohol eller andra droger. Det kan kännas som att det hjälper för stunden, men det gör ångesten värre på sikt

Pröva att sluta eller minska ner på mängden om Du röker, snusar, dricker mycket kaffe eller energidryck. Nikotin och koffein kan öka ångesten och göra att Du får svårare att sova bra

För att underlätta att sluta med tobak kan Du ta hjälp av något av de läkemedel som finns. 

GAD beror på att Du har haft ångest under en längre tid och har haft svårt att hantera den. Då kan man utveckla en slags överaktivitet i hjärnans varningssystem. Ju mer Du oroar Dig, desto känsligare blir Ditt system. Kroppen reagerar med en stressreaktion som förstärker ångesten.

En del är känsligare för ångest i olika situationer. Erfarenheter från uppväxten och senare kan också påverka.

Många med GAD har haft det sedan de var barn. Du och andra kan uppleva att oron är en del av Din personlighet. Oavsett hur man är som person går det att må bättre genom att träna på att hantera ångest och oro.

GAD kan behandlas med läkemedel eller psykoterapi. Du kan också få en kombination av båda.

Du som har GAD kan bli hjälpt av antidepressiva läkemedel. Det finns flera sorters läkemedel som används vid depression och ångest. Ibland behöver Du testa flera olika innan Du hittar en sort som passar Dig. Det tar ofta flera veckor från att Du börjar ta läkemedlen tills Du börjar må bättre.

Kognitiv beteendeterapi, KBT är en form av psykoterapi som fungerar bra för många med generaliserat ångestsyndrom. Ibland kan Du få behandling med KBT på nätet.

Har Du fått hjälp men tycker inte att det fungerade? 

Då kan Du försöka igen någon annanstans. Det kan fungera olika bra att prata med olika personer.

Det är också olika hur det känns under olika perioder. Ibland kan det ta tid innan det känns rätt att ta emot hjälp.

Att vara närstående till någon med GAD kan vara svårt på flera sätt. Det är vanligt att bli påverkad av situationen och känna frustration och maktlöshet. 

Här kommer några råd för att stötta Din närstående och Dig själv:

Många med GAD mår dåligt och skäms över sin oro. Personen kanske förstår att hen inte borde oroa sig, men har svårt att släppa tankarna på det som oroar. Visa att Du vill lyssna och finnas där för personen utan att döma

Lär Dig mer om ångest och psykisk ohälsa. Du kan t ex läsa artiklar eller böcker, se filmer eller lyssna på poddar

Uppmuntra den som mår dåligt att söka professionell hjälp. Du kan erbjuda hjälp att boka tid eller följa med om personen vill det. Om personen testat en behandling som inte fungerat kan Du uppmuntra honom/henne att testa en annan behandlingsmetod eller mottagning

Hjälp till att bryta oron genom att byta samtalsämne eller göra någonting annat. Att ta en promenad, se en film eller laga mat tillsammans är exempel på saker som kan hjälpa den som är orolig. Att röra på sig och göra något fysiskt aktivt kan också hjälpa.

Det är vanligt att personer med GAD ställer många kontrollfrågor. Om det händer ofta kan det väcka frustration och ibland skapa konflikter. Prata om hur Ni ska hantera sådana situationer i framtiden för att oron inte ska gå ut över er relation.

Ni kan t ex komma överens om att Du ska svara, "Jag hör att Du är orolig men jag vet att det inte kommer att hjälpa Dig i längden att jag svarar. Ska vi prata om något annat".

Det kan vara svårt att vara närstående till någon som mår dåligt. Du kan läsa mer och få råd från andra i samma situation, t ex i en stödorganisation som Ångestförbundet ÅSS eller Anhörigas riksförbund.

Vissa kommuner erbjuder stöd till Dig som är närstående. Kontakta Din kommun för att få veta vilka möjligheter som finns på Din ort.

Oavsett hur Du försöker stötta den som mår dåligt, försök att acceptera att det finns en gräns för hur mycket Du kan hjälpa någon annan. Det viktigaste är att den som mår dåligt vet och känner att Du bryr dig om honom/henne.

För att alla ska få en jämlik vård finns det nationella riktlinjer för vissa sjukdomar. Där kan Du bland annat läsa om vilka undersökningar och behandlingar som kan passa bra vid sjukdomen.  

Riktlinjerna innehåller rekommendationer. Vårdpersonalen måste ändå bedöma vad som passar varje enskild patients behov och önskemål.  

Det är Socialstyrelsen som tar fram de nationella riktlinjerna. Riktlinjerna är skrivna för chefer och andra beslutsfattare, men det finns också versioner som är skrivna direkt till patienter. Där kan Du läsa vad som gäller för just Din sjukdom.  

Fobier

Du kan ha vad som kallas fobi om Du är så rädd för någonting att Du gör allt för att undvika det. Det kan t ex vara vissa djur, platser eller situationer. Om Din fobi har börjat begränsa Dig i livet kan Du behöva söka hjälp. Det finns behandling som hjälper.

Den här artikeln handlar om fobier hos vuxna. Gäller det ångest och fobier hos barn och tonåringar kan Du som är förälder eller vårdnadshavare läsa mer här.

Du som är 13 till 25 år kan läsa mer om ångest på UMO.se. 

De flesta har något de känner en väldigt stark rädsla för. Rädslan varierar från oro eller starkt obehag till panikartad rädsla och ångest. Fobier heter egentligen specifika fobier, eftersom rädslan ofta handlar om en viss sak, plats eller företeelse.

Vanliga fobier är exempelvis att vara rädd för något av följande:

Djur som t ex ormar, spindlar, fåglar, råttor eller hundar

Vissa miljöer som t ex höga höjder, djupt vatten eller åskväder

Vissa platser som t ex hissar eller flygplan

Blod, blodprov, injektioner, skador eller operationer

Att kräkas, sätta i halsen eller få någon sjukdom.

Ofta står graden av rädsla inte i proportion till hur farligt det Du är rädd för egentligen är. Att känna obehag inför någonting är inte samma sak som att ha en fobi.

Det är inte alla fobier som behöver behandlas. Du avgör själv om Din fobi utgör ett hinder för Dig att leva det liv Du vill.

Ju mer Du undviker det som skrämmer Dig, desto starkare blir rädslan. Med tiden kan det göra att Du börjar undvika vissa situationer eller platser. Har Du hundfobi kan Du t ex börja undvika alla parker eller skogsområden av rädsla för att stöta på en hund.

Har Du spruträdsla kan Du känna så stort motstånd att Du inte vågar söka vård av rädsla för att få sprutor eller behöva lämna blodprov. Då kan Du behöva söka hjälp i vården.

När Du har en fobi får Du starka symtom vid kontakt med det Du är rädd för. Enbart tanken på det Du är rädd för kan sätta igång symtom. Vilka symtom Du får kan variera beroende på vilken fobi det är, och kan även skilja sig från person till person.

Du kan få något eller några av följande symtom, om Du har en fobi och kommer i kontakt med det som Du är rädd för:

Panikångest, alltså stark ångest som kommer plötsligt

Hjärtklappning eller ett tryck över bröstet

Svårt att andas

Muntorrhet, illamående eller yrsel

Svettningar, darrningar eller svaghet i musklerna

Symtomen beror på att mer stresshormoner än vanligt kommer ut i blodet när Du blir rädd, vilket gör att blodtrycket stiger. 

En speciell och annorlunda reaktion kan uppstå vid blodfobi. Vid kontakt med blod kan blodtrycket först öka för att sedan sjunka. När det sjunker kan Du bli kallsvettig och Du kan även svimma.

Sök hjälp om Du upplever en så stark rädsla för olika saker eller situationer att det påverkar och begränsar Ditt liv. Det gäller också om Du försöker lindra Dina symtom med alkohol, narkotika eller genom att skada Dig själv. 

Kontakta en vårdcentral eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Många mottagningar kan Du kontakta genom att logga in.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då kan Du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var Du kan söka vård.

Du som är under 25 år kan kontakta en ungdomsmottagning. Det kan variera vilken ålder som gäller beroende på var i landet Du bor.

Lär Dig mer om ångest och fobier. Du kan t ex läsa böcker, artiklar eller lyssna på poddar. Att lära sig mer kan också vara en förberedelse inför att söka hjälp.

Undvik inte det som Du är rädd för, utan försök i stället att närma Dig det gradvis. Att prata med någon Du har förtroende för kan hjälpa.

Ibland kan man vilja prata med någon som man inte känner, eller behöver träffa i verkliga livet. 

Fysisk träning, avslappning och övningar i mindfulness kan också hjälpa Dig att må bättre och lättare hantera stress och ångest.

Fobier brukar behandlas med kognitiv beteendeterapi, KBT. I terapin får Du närma Dig det Du är rädd för och på sikt lära Dig att hantera Din fobi. Metoden kallas exponering och är en viktig del i all behandling av ångest. 

Först sätter Ni upp mål för behandlingen, t ex att kunna hantera olika situationer som Du är rädd för. Sedan kan behandlingen börja.

Först får Du gradera Dina nivåer av ångest. Oftast får Du börja med en situation som Du tycker är medelsvår att hantera. Efter hand ökar utmaningen, så att Du får öva Dig på att klara av allt svårare situationer. 

Behandlingen går ut på att Du stegvis, och med stöd från behandlaren, försätter Dig i de olika situationerna och övar Dig på att stanna kvar. På så vis får Du nya erfarenheter av situationen och lär Dig att handskas med rädslan. 

Det varierar hur lång tid det tar att gå igenom behandlingen. Ibland kan det ta några månader, men det finns även korta behandlingar. T ex finns något som kallas 1-sessionsbehandling, som hjälper vid fobi. Efter ett bedömningssamtal sker behandlingen vid ett till tre tillfällen. Varje tillfälle pågår två till tre timmar.

Målet med behandlingen är att Du inte längre upplever Dig begränsad av rädslan. Du kan fortfarande känna Dig spänd i kontakt med det som fobin handlade om, men inte så mycket att Du känner Dig tvungen att undvika rädslan.

Du kan ha en viss medfödd känslighet som gör att Du har större risk att utveckla fobi. En skrämmande händelse i samband med en viss sak kan sedan göra att Du utvecklar en fobi mot det.

Det verkar vara lättare att utveckla fobier mot sådant som har varit en fara i alla tider, t ex insekter, ormar och höga höjder. Däremot är det ovanligare att fobin gäller moderna, farliga saker som bilar eller vapen.

Som vuxen kan Du oftast själv förstå att rädslan inte är rimlig, men fobin kan ändå hindra Dig från att göra vissa saker.

En annan förklaring är att det handlar om en inlärd rädsla. Genom att undvika det Du är rädd för kvarstår rädslan, eftersom Du inte får tillfälle att märka att det var ofarligt. Undvikandet gör att rädslan stannar kvar.

Ofta kan rädslor läras in indirekt genom att man ser hur andra beter sig. Ett vanligt exempel är när ett barn ser att föräldern blir rädd då han/hon t ex ser en orm.

Som närstående till någon som har en fobi kan Du känna oro eller frustration och inte veta vad Du ska göra. Då kan det vara bra om Du lär Dig mer om fobier och vad som hjälper. Du kan t ex läsa böcker eller artiklar, se filmer eller lyssna på poddar.

Du kan behöva uppmuntra den som har en fobi att söka vård. Du kan själv söka stöd från andra i samma situation, t ex i en stödorganisation som Ångestförbundet ÅSS, eller Anhörigas riksförbund.

Det kan vara stärkande att prata med andra som har liknande erfarenheter. Du kan också få värdefulla råd och tips om sådant som har hjälpt dem.

För att alla ska få en jämlik vård finns det nationella riktlinjer för vissa sjukdomar. Där kan Du bland annat läsa om vilka undersökningar och behandlingar som kan passa bra vid sjukdomen.  

Riktlinjerna innehåller rekommendationer. Vårdpersonalen måste ändå bedöma vad som passar varje enskild patients behov och önskemål.  

Det är Socialstyrelsen som tar fram de nationella riktlinjerna. Riktlinjerna är skrivna för chefer och andra beslutsfattare, men det finns också versioner som är skrivna direkt till patienter. Där kan Du läsa vad som gäller för just Din sjukdom.  

Det är vanligt att barn och unga känner oro och rädsla, och det går oftast över. Men om rädslan inte går över och påverkar hur han/hon fungerar i vardagen kan det handla om ångest. Då kan både barnet och Du som är vuxen behöva hjälp och stöd. Ibland behövs behandling.

Ångest är en oro som känns i kroppen. Ångest kan kännas mycket obehagligt och skrämmande, men är inte farligt. Om Du har stora besvär av ångest kan Du behöva hjälp att må bättre. Det finns stöd och hjälp att få. Det finns även mycket Du kan göra själv.

Det är vanligt att vara rädd för nålstick. Många tycker att det är obehagligt att ta sprutor och att lämna blodprov. Det finns flera saker Du kan göra för att bättre klara av situationer med nålstick.

Emotionellt instabilt personlighetssyndrom

Emotionellt instabilt personlighetssyndrom innebär att Du hanterar starka känslor på ett sätt som kan bli skadligt för Dig själv. Det finns behandlingar som kan hjälpa Dig. Det finns även mycket Du kan göra själv för att må bättre.

Emotionellt instabilt personlighetssyndrom kallas även för emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline personlighetssyndrom. 

Du som har EIPS har ofta starka känslor som växlar snabbt. Du kan ofta hantera starka känslor på ett sätt som kan bli destruktivt för Dig själv. Det är också vanligt att Du har svårt i nära relationer. 

Det är vanligt att ha svårigheter som liknar EIPS när man är i puberteten eller som ung vuxen då många är osäkra på sin identitet. Det går ofta över av sig själv. Många lär sig så småningom att hantera känslor och relationer på ett sätt som inte är destruktivt.

För att få diagnosen EIPS ska minst hälften av följande symtom stämma in på Dig:

Du har en stark rädsla att bli övergiven

Du har förvirrade tankar och känslor inför Dig själv. Du upplever ofta att Din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning om Dig

Du upplever ofta en inre tomhet

Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat

Känslor för andra personer kan växla snabbt. Ett exempel är att ena stunden beundra någon till att i nästa stund bli mycket arg eller besviken på samma person

Du kan känna en intensiv ilska som omgivningen uppfattar som överdriven i förhållande till orsaken

Du kan ibland bli väldigt misstänksam mot andra människor eller uppleva det som sker som overkligt

Du är impulsiv och kan ofta utveckla ett beroende av något slag

Du skär Dig eller skadar Dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar på att avsluta Ditt liv

Vilka symtomd u kan få och hur starkt de påverkar Ditt liv varierar mycket från person till person. Här följer en beskrivning om vad symtomen kan innebära för den som har EIPS och hur de kan hänga ihop med varandra. Det motsvarar det som finns i punktlistan ovan, men beskrivs här lite mer utförligt.

Du kan ha lätt att bli beroende av de människor som finns runt omkring Dig på ett sätt som andra uppfattar som överdrivet. Du kan t ex be om bekräftelse av Din partner hela tiden, även om det innebär att Du inte mår bra av det. 

Du styrs av en rädsla för att bli övergiven. Ibland styr den Dig så mycket att Du avslutar relationer. Anledningen kan vara att Du hellre överger någon än att själv bli övergiven. Du kan känna att Du ständigt behöver vara på Din vakt och vara osäker om Du kan lita på andra människor.

Du kan känna en stor tomhet inom Dig som andra kanske har svårt att förstå. Du kan känna Dig ensam och missförstådd.

Du kan också känna Dig osäker på vem Du är och vad Du egentligen har för värderingar. Det gör att Du lätt kan påverkas av Din omgivning. Det finns en risk att Du tappar bort vad Du själv vill och mår bra av.

Dina känslor växlar snabbt från att Du mår bra eller helt okej, till mycket dåligt. Du kan t ex känna stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar upp till några dagar.

Det är ofta svårt för Dig att känna tillit i nära relationer. Dina känslor kan svänga snabbt, vilket kan vara svårt för Dina närstående.

Ibland kan Du uppleva det som händer som overkligt. Det kan kännas som att det inte berör Dig. Det gäller framför allt svåra eller jobbiga situationer. Det kan vara ett uttryck för något som kallas för dissociation.

Du kan även känna Dig främmande inför Dig själv. Du kan också uppleva att Du har flera sidor eller personligheter i Dig, som inte är överens med varandra.

Ibland kan Du få svårt att hantera Dina starka känslor. Då kan Du få en impuls att skada Dig själv. Det är inte ovanligt att den som har EIPS utvecklar ett självskadebeteende eller en ätstörning.

Du kan också bli beroende av t ex alkohol, sex eller spel om pengar.

Du kan känna en stor hopplöshet inom Dig som Du upplever att ingen annan kan förstå. Du kan känna Dig värdelös eller övergiven.

Ibland kan Du ha tankar på att avsluta Ditt liv. Om tankarna stannar kvar under en längre tid behöver Du söka hjälp. 

Kontakta en vårdcentral om Du tror att Du har EIPS. Där kan Du antingen få behandling eller vägledning till vidare hjälp.

Många mottagningar kan Du kontakta genom att logga in.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning  och hjälp med var Du kan söka vård.

Du som är under 18 år kan kontakta en vårdcentral, elevhälsan på Din skola eller barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. På en del bupmottagningar behöver Du en remiss från vårdcentralen.

Du som är upp till 20 - 25 år kan också kontakta en ungdomsmottagning.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var Du kan söka vård.

Kontakta genast en psykiatrisk akutmottagning eller ring 112 om Du mår så dåligt att situationen känns outhärdlig och Du känner att Du inte orkar mer. Mer information finns på sidan som riktar sig till Dig som har självmordstankar.

Ring också 112 om Du är närstående till någon som Du tror har planer på att skada sig själv allvarligt eller ta sitt liv. Mer information finns på sidan som beskriver hur Du kan hjälpa en person som har självmordstankar.  

Att få diagnosen EIPS behöver inte betyda att Du alltid kommer att ha den. Många lär sig med tiden att hantera sina känslor och relationer och kan leva ett bra liv.

Här är några exempel på sådant som Du själv kan göra för att må bättre:

Fasta rutiner och fysisk aktivitet

De allra flesta människor mår bra av att ha ett regelbundet liv med fasta rutiner. För den som har en känslighet kan det vara ännu viktigare

Var noga med Dina matvanor och se till att sova tillräckligt många timmar

Det är bra om Du regelbundet rör på Dig. Att röra sig är ett effektivt sätt för att minska ångest, obehag och nedstämdhet. Var noga med att träningen syftar till att Din kropp ska fungera bra, och inte till att Du ska se ut på ett visst sätt

Försök att ändra Ditt beteende

Det går att sluta självskada. Det kan vara svårt att ändra ett beteende, men Du klarar oftast mer än Du själv tror. För att hitta andra sätt att hantera Dina svårigheter, kan Du behöva ställa vissa frågor till Dig själv

Genom att ta svaren på allvar kan Du få insikt om vad Du behöver, och lära Dig att förstå Dig själv bättre

Undvik alkohol, droger och lugnande läkemedel

Det är viktigt att avstå från alkohol och andra droger. Även om Du kan känna en lättnad för stunden, gör det att Du får svårare att hantera obehagliga känslor i längden

Undvik också lugnande eller smärtstillande läkemedel av de sorter som kan leda till ett beroende, som t ex bensodiazepiner eller andra beroendeframkallande läkemedel som används vid sömnsvårigheter

Hitta en trygg miljö

Du kan behöva öva Dig på att hitta sätt att stå ut när Du är stressad och har starka känslor. Du kan behöva öva på att ta en paus i vissa situationer. Det kan vara bra om Du får tid att lugna Dig och tänka efter innan Du agerar

Välj människor som Du mår bra av att träffa, och som accepterar Dig som Du är. Umgås med personer som möter Dig med respekt och omtanke. Undvik miljöer där t ex alkohol eller droger är en viktig del i umgänget

Var tydlig med vad Du känner

Våga stå upp för vad Du behöver och vill på ett vänligt och tydligt sätt, trots att Du ser att andra känner och vill annorlunda. Risken är stor att Du får ett utbrott eller mår dåligt om Du anpassar Dig för mycket

Medveten närvaro kan hjälpa

Många kan bli hjälpta av meditation eller träning i medveten närvaro, så kallad mindfulness. En del föredrar att göra avslappningsövningar

Det är metoder som kan hjälpa Dig till att bli medveten om Dina tankar och känslor, vilket kan göra det lättare att hantera svåra känslor i stunden

Kreativitet kan ge kraft

Känslighet kan ofta höra ihop med en kreativ förmåga. Att få skapa genom att exempelvis skriva, måla, lyssna på eller göra musik kan vara ett bra sätt att hantera svåra känslor. Att skapa kan ge Dig den kraft Du behöver som motvikt i lägen då Dina relationer med andra är påfrestande för Dig

Prata med andra

Sök stöd hos andra med liknande erfarenheter som har börjat må bättre. 

Du kan t ex kontakta någon av följande föreningar:

SHEDO

Tilia

Mind

Frisk och Fri

Det finns även många andra föreningar som erbjuder anonymt stöd på nätet. Att sätta ord på vad Du känner kan hjälpa Dig att förstå Dig själv och ge Dig nya perspektiv på Din situation. Det kan också vara en början till att söka hjälp, t ex i vården

Utredning och undersökning

Det kan se olika ut på olika mottagningar hur utredningen går till. Du träffar ofta en läkare och en psykolog, och ibland även andra personer som arbetar inom vården

Diagnosen ställs med en särskild typ av intervju

För att Din behandlare ska kunna ställa diagnosen EIPS behöver Ni ha ett samtal som kallas för strukturerad intervju. Det innebär att han/hon ställer frågor utifrån en mall. Ibland ska Du också själv fylla i formulär med olika färdiga svarsalternativ.

Du kan be en närstående att följa med om Du behöver hjälp med att beskriva Dina symtom

Din behandlare tolkar svaren och använder resultatet för att ställa diagnosen EIPS eller en annan diagnos

Andra diagnoser kan påminna om EIPS

Symtom på EIPS är vanliga och kan likna besvär som finns i samband med andra tillstånd. Din behandlare behöver därför undersöka om Du har annan diagnos än EIPS. Du kan även ha EIPS tillsammans med andra diagnoser

Det här är exempel på andra diagnoser som kan påminna om EIPS:

ADHD

Autismspektrum 

Bipolär sjukdom

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD

Depression

Ätstörningar

Att få en diagnos kan upplevas på olika sätt. En del kan ibland känna en lättnad över att få en diagnos som talar om för en att man inte är ensam. Du får också veta vilka behandlingar som kan hjälpa Dig. Det kan ge Dig hopp om att kunna må bättre.

Vilken behandling Du blir erbjuden om Du har fått diagnosen EIPS kan variera beroende på var Du söker vård. Oftast består behandlingen av någon form av psykologisk behandling, och ibland även läkemedel.

Du kan ibland bli erbjuden behandling för andra diagnoser som påverkar hur Du mår. 

Det kan t ex vara någon av följande:

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD

Depression

Alkoholberoende

Ätstörningar

Paniksyndrom eller andra besvär som beror på ångest

Det kan vara till stor hjälp att få behandling för en svårighet i taget.

Det finns psykoterapiformer som är effektiva och anpassade till Dig som har EIPS, t ex:

DBT, som är en förkortning av dialektisk beteendeterapi

MBT, som är en förkortning av mentaliseringsbaserad terapi

Terapierna har många likheter med varandra, även om vissa begrepp och teorier kan skilja sig åt. Båda pågår under cirka ett år och du går både i individuell terapi och i gruppterapi

En viktig del i behandlingarna är att man tränar olika metoder för att förstå, hantera och lugna känslor, t ex medveten närvaro, mindfulness

Du får öva Dig i att föreställa Dig att det någon annan känner är lika verkligt som det Du själv känner. Du får en bättre förståelse för Dina och andras känslor genom att förstå att olika upplevelser kan existera samtidigt

Det är ofta en väntetid innan Du får börja behandlingen.

En del mår bäst helt utan läkemedel. Andra kan behöva antidepressiva eller stämningsstabiliserande läkemedel och i vissa fall antipsykotiska läkemedel för att må bättre. Ibland kan Du behöva läkemedel under svåra tider i Ditt liv men klarar Dig utan när Du mår bättre igen.

Det är viktigt att Du gör en utvärdering tillsammans med Din behandlare vilken behandling som hjälper Dig att må bättre.

Orsakerna till EIPS kan vara flera och variera från person till person. Ofta beror det både på egenskaper som du är född med. Det kan också bero på hur Du har haft det under Din uppväxt och senare i livet.

För en del personer kan det finnas svåra upplevelser, trauman eller övergrepp tidigt i livet. För andra är det mer oklart hur uppväxten har påverkat.

Du som är närstående kan ha behov av råd och stöd från andra i liknande situationer eftersom EIPS ofta handlar om svåra känslor i nära relationer.

Du kan många gånger behöva hantera kraftiga känslomässiga utbrott. Det kan både vara svårt att förstå och att förhålla sig till. Personer som har EIPS kan kräva omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som Du kan bli avvisad när Du försöker hjälpa till. Du kan också känna en maktlöshet över hur Du ska kunna vara ett bra stöd.

Som närstående till någon med EIPS blir det ofta viktigt att sätta gränser för vad Du orkar med. Dels genom att lugna och trösta, dels genom att vara tydlig med hur Du själv känner och vad Du orkar med.

Det är alltid bra att be den som har EIPS att söka vård, gärna flera gånger om det behövs. Att få behandling och stöd är särskilt viktigt om Din närstående mår mycket dåligt, skadar sig själv eller har självmordstankar.

Om Du vill kan Du erbjuda Dig att följa med vid ett första vårdbesök. 

Du behöver ta hand om Dig själv för att må bra och för att orka vara ett stöd för personen med EIPS. Försök att få tillräckligt mycket sömn, röra på kroppen och att äta hälsosam mat på regelbundna tider.

Försök att ta Dig tid att göra saker Du tycker om och som får Dig att må bra. Sök vård själv om Du behöver det. Kontakta Din kommun för att höra vilket anhörigstöd som finns där Du bor.

Sök stöd hos andra som har liknande erfarenheter. Det finns många föreningar för patienter och närstående, t ex AnBo, anhörigförening borderline, föreningen SHEDO och riksföreningen mot ätstörningar, Frisk och Fri.

En rikstäckande förening för närstående som har lokala avdelningar är anhörigas riksförbund. Du behöver inte vara medlem för att kontakta en förening. Om Du vill kan Du vara anonym.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning Du vill i hela landet. Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.

Du ska få vara delaktig i Din vård. För att kunna vara det behöver Du förstå informationen som Du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs. Du ska t ex få information om behandlingsalternativ och hur länge Du kan behöva vänta på vård. 

Även barn ska få vara delaktig i sin vård.

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om Du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om Du t ex har en hörselnedsättning. 

Dysmorfofobi, BDD

Du kan ha dysmorfofobi om Du tycker att detaljer i Ditt utseende är så fula eller konstiga att de begränsar Ditt dagliga liv. Det kan innebära att Du ägnar mycket tid varje dag åt att kontrollera eller dölja Ditt utseende och att Du undviker andra människor. Det finns behandling som hjälper mot dysmorfofobi.

Dysmorfofobi kallas även för upplevd fulhet eller BDD, som är en förkortning av engelskans body dysmorphic disorder. Namnet syftar på att man upplever att ens utseende är förvrängt eller konstigt.

Det kan kännas svårt att leva upp till kraven på hur man ska se ut. Bilder av personer som ser perfekta ut i reklam och sociala medier kan öka stressen. Men många bilder är retuscherade och visar inte verkligheten. Du är inte ensam om att känna den stress som dessa bilder skapar. Läs mer om kropp och utseende på UMO.se.

Att ha komplex eller störa sig på någon detalj i sitt utseende är vanligt. Du kan ha dysmorfofobi om Du mår mycket dåligt över hur Du ser ut och det påverkar Ditt liv varje dag.

Även om dysmorfofobi handlar om utseendet har det ingenting med ytlighet att göra. Det är en psykiatrisk diagnos som har mycket gemensamt med OCD, tvångssyndrom.

Du kan känna igen Dig i ett eller flera av de här symtomen om Du har dysmorfofobi:

Du tänker minst en timme om dagen på en eller flera saker som Du tycker är fel med Ditt utseende

Du känner Dig nedstämd, deprimerad eller har ångest över Ditt utseende

Du försöker dölja det Du tycker är fult eller fel, t ex med smink eller kläder

Du har gjort kosmetiska ingrepp för att rätta till det som Du tycker är fult eller fel, men är fortfarande inte nöjd med Ditt utseende

Du undviker att se Dig i spegeln, eller ser Dig i spegeln väldigt ofta för att känna Dig lugnare

De här besvären gör det svårt för Dig att arbeta, studera och sköta Din ekonomi. Du kan också ha svårt att umgås med andra människor och göra saker som Du tycker om på fritiden

Du kan ha dysmorfofobi om Du har haft Dina besvär i sex månader eller längre

En del upplever att någonting med utseendet är ojämnt, snett eller bara känns fel. Det kan vara en eller flera saker med utseendet som stör Dig och det kan gälla vilka kroppsdelar som helst.

Det är vanligt att Du som har dysmorfofobi oroar Dig över något av följande:

Hudens ojämnheter, rynkor eller färg

Detaljer i ansiktet, t ex form och storlek på näsa, mun, ögon eller öron

Håret, t ex att ha för mycket kroppsbehåring eller att vara tunnhårig

Muskler, t ex att inte ha tillräckligt mycket muskler

Kroppsformen, t ex att ha fel form på ansiktet eller brösten

Oftast ser inte andra personer det Du ser hos Dig själv, t ex att Du är ful eller ser konstig ut

Du som har dysmorfofobi ägnar mycket tid och energi åt att kontrollera, dölja eller rätta till detaljer i Ditt utseende. Du kan tänka att Du ser så ful eller konstig ut att Du inte kan visa Dig för andra. Du känner skam och ångest.

Dina tankar och känslor kan leda till att Du undviker andra människor och har svårt att sköta t ex Ditt arbete eller Dina studier. Du kanske slutar att göra saker Du tidigare har tyckt om att göra. En del som har dysmorfofobi har också ätstörningar, OCD, tvångssyndrom eller ångestsyndrom.

Många med dysmorfofobi undviker sexuella eller intima relationer.

Att livet begränsas så mycket kan ge allvarliga konsekvenser som depression och självmordstankar.

Kontakta en vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning om Du tror att Du eller någon annan har dysmorfofobi. Många mottagningar kan Du kontakta genom att logga in.

Ibland räcker det att Du chattar eller videosamtalar med en läkare eller psykolog för att få hjälp.

Ring telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var Du kan söka vård.

Kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller akutmottagning om Du har tankar på att ta Ditt liv, eller mår så dåligt att Du känner att Du inte orkar mer.

Hjälp den som har tankar eller planer på att ta sitt liv att kontakta vården. Vid direkt fara för livet ska Du ringa 112.

Det finns behandling som hjälper vid dysmorfofobi. 

Behandlingen består av två delar:

Psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi, KBT

Behandling med läkemedel

I KBT-behandlingen får Du först lära Dig mer om vad dysmorfofobi är. Sedan går Du och behandlaren igenom hur dysmorfofobin har påverkat Ditt sätt att vara och Dina tankar. Du får också berätta om vad Du undviker att göra på grund av oro över Ditt utseende.

Du får sedan stöd att stegvis minska tiden Du lägger på att kontrollera och rätta till Ditt utseende. Med stöd av terapeuten får Du även börja utsätta Dig för situationer Du vanligtvis undviker. Behandlingen syftar till att Du ska styras mindre av oro över Ditt utseende och bli mindre begränsad i livet.

Oavsett var Du bor i Sverige kan Du få KBT-behandling ledd av en psykolog via nätet. 

Du kan även ha hjälp av läkemedel som vanligtvis används vid depression, så kallade SSRI-läkemedel.

Det är viktigt att Du som tror att Du har dysmorfofobi tar det på allvar. Det är vanligt att känna skam, men genom att lära Dig mer om sjukdomen kan de känslorna minska och Du kan må bättre. Du kan då få lättare att hantera olika situationer i vardagen. Det kan också vara en förberedelse för att söka hjälp.

Försök att begränsa den tid Du lägger på att dölja, rätta till eller kontrollera utseendet. Det kan minska Dina problem längre fram.

Försök att prata med någon Du litar på och berätta att Du inte mår bra. Det är särskilt viktigt att våga prata med någon om Du har självmordstankar. Du kan också prata med någon anonymt på någon av de stödlinjer som erbjuder stöd och hjälp via telefon, chatt eller mail.

När Du börjar prata med andra hjälper det Dig att börja tänka och känna annorlunda, eftersom Du inte längre är ensam med Dina tankar.

Du är värd att må bra och känna Dig nöjd med den Du är. Försök att hitta tillfällen där Du får vara med människor som bidrar till att Du uppskattar Dig själv.

Ofta tar tankar på utseende överdrivet mycket plats. Kanske har Du glömt vilka andra saker som Du tycker om att göra i livet. Vad innebär det för just Dig att må bra. Svaren på de frågorna kan hjälpa Dig att förstå vad Du behöver för att må bra.

En del personer med dysmorfofobi gör kosmetiska ingrepp. Det finns studier som visar att Du troligtvis inte kommer att bli nöjd med resultatet. Även om ingreppet i sig gick bra. Du har fortfarande kvar Din förvrängda upplevelse av hur Du ser ut.

Att vara närstående till någon med dysmorfofobi kan vara svårt på flera sätt. Det är vanligt att bli påverkad av situationen och känna oro, nedstämdhet, maktlöshet och frustration.

Som närstående kan Du berätta att behandling finns och hjälpa den som mår dåligt att söka vård. För att kunna få behandling är det avgörande att den som har de här problemen själv vill ta emot hjälp.

Det är vanligt att den som har dysmorfofobi ställer frågor om hur han/hon ser ut om och om igen till vänner och familjemedlemmar. Att svara på sådana frågor kan lindra personens ångest i stunden, men det gör att han/hon fortsätter att fokusera på och oroa sig över utseendet.

Försök att komma överens med den som har dysmorfofobi om att Ni inte ska diskutera hens utseende. Du kan istället bekräfta honom/henne genom att säga, ”Jag hör att Du är orolig över Ditt utseende, men mitt svar hjälper inte Dig i längden”. 

Vill Du komma i kontakt med andra närstående kan Du kontakta OCD-förbundet  eller Ångestförbundet. Anhörigas riksförbund stödjer anhöriga och anhörigvårdare på olika sätt. De driver bland annat Anhöriglinjen, dit Du kan ringa och få stöd och vägledning.

Du kan också kontakta Din vårdcentral om Du behöver stöd att hantera Din oro. I vissa kommuner kan det finnas stöd till Dig som är närstående.

Det är oklart varför vissa personer får dysmorfofobi. Men det finns saker som ökar risken, både biologiska, sociala och psykologiska.

Dysmorfofobi kan ha med erfarenheter från uppväxten att göra. En del som behandlats för dysmorfofobi beskriver att de har fått lära sig hemifrån att utseendet är viktigt. Andra har erfarenheter av att ha blivit retade eller mobbade för sitt utseende under barndomen. Sådana erfarenheter kan leda till rädsla för att bli avvisad.

En person med negativ kroppsuppfattning kan också ställa höga krav på sig själv. Många med dysmorfofobi beskriver att de vill att saker och ting ska vara perfekta. De är fokuserade på detaljer. Men att vilja vara perfekt påverkar ofta uppfattningen om den egna kroppen negativt.

Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning Du vill i hela landet. Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.

Du ska få vara delaktig i Din vård. För att kunna vara det behöver Du förstå informationen som Du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs. Du ska t ex få information om behandlingsalternativ och hur länge Du kan behöva vänta på vård. 

Även barn ska få vara delaktig i sin vård. Ju äldre barnet är desto viktigare är det.

Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om Du inte pratar svenska. Du har också möjlighet att få hjälp av en tolk om Du t ex har en hörselnedsättning. 

Ångest och fobier hos barn

Det är vanligt att barn känner oro och rädsla. Ofta går oron över av sig själv. Men om barnets rädsla är så stark att det märks varje dag kan det handla om ångest. Då kan både barnet och Du som är vuxen behöva hjälp och stöd. Ibland behövs behandling.

Du som är tonåring kan läsa mer om ångest på UMO.se.

Det är vanligt att barn känner oro och rädsla. Det är känslor och reaktioner som går över. Som förälder kan det vara svårt att veta om det handlar om oro som kommer att gå över, eller ångest som barnet kan behöva hjälp med.

Här är några vanliga uttryck för ångest hos barn:

Barnet börjar lätt gråta

Barnet får ofta utbrott

Barnet verkar rastlös

Barnet har svårt att somna

Barnet har svårt att koncentrera sig

Barnet blir lätt irriterad

Barnet drar sig undan

Barnet kan vara svår att få kontakt med

Något som kan tyda på att barnet har ångest är om han/hon plötsligt börjar reagera på ett nytt sätt, som Du inte känner igen. T ex kanske barnet plötsligt inte längre vågar sova över kompisar eller vara ensam hemma.

Ångest känns ofta i kroppen. Det kan kännas på många olika sätt. Orsaken är att hjärnan och nervsystemet frigör stresshormoner, som påverkar flera organ inne i kroppen.

Om de kroppsliga symtomen är mycket starka kan det verka som att de beror på en sjukdom eller ett kroppsligt fel, fast det egentligen handlar om ångest.

Alla barn reagerar olika och uttrycker oro och ångest på olika sätt. En del visar tydligt vad de känner medan andra blir mer slutna och drar sig undan.

Ett barn kan t ex beskriva ångest så här:

Det känns som fjärilar i magen, fast på ett dåligt sätt

Det känns som en klump i magen

Jag mår illa, har ont i magen eller har inte lust att äta

Hjärtat slår hårt och snabbt

Det känns som ett tryck över bröstet

Det känns som att det inte går att andas

Det gungar och snurrar i huvudet

Det känns som att det sitter en klump i halsen och att det inte går att svälja

Barnet kan också plötsligt bli kissnödig eller lös i magen och behöva gå på toaletten oftare än vanligt. Musklerna kan vara spända, och ibland kan kroppen bli skakig eller darrig.

Kontakta vården om Ditt barn har sådana besvär av oro och ångest att det påverkar vardagen, och Du upplever att situationen är svår att hantera. Detsamma gäller om Du är orolig att besvären påverkar barnets utveckling.

Hur vården fungerar beror på var Du bor. Välj region högst upp på sidan.

I många regioner kan du ta en första kontakt för råd och vägledning om psykisk hälsa. Behövs mer kontakt får Du hjälp att komma till rätt mottagning.

Du kan alltid ringa 1177 om Du behöver sjukvårdsrådgivning eller råd om var Du ska söka vård.

Beroende på barnets ålder kan Ni få hjälp genom något av följande:

Alla regioner har kontaktvägar för att få stöd och hjälp

Barnavårdscentralen, BVC, för barn upp till sex år

En ungdomsmottagning

Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP

Ångestsyndrom är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser som beror på ångest.

För att det ska räknas som ett ångestsyndrom ska barnet ha haft symtomen i minst sex månader. Det ska också ha påverkat hur barnet fungerar hemma, samt med kompisar i skolan och på fritiden.

De här diagnoserna ingår bland ångestsyndromen:

Specifika fobier

Separationsångest

Generaliserat ångestsyndrom, GAD

Social ångest, som tidigare kallades social fobi

Paniksyndrom

Agorafobi, torgskräck

Selektiv mutism, ofrivillig tystnad

Det är inte ovanligt att barnet har besvär som stämmer in på mer än ett av ovanstående syndrom.

En specifik fobi är när ångesten är kopplad till en specifik situation, plats eller sak. Fobierna kan komma redan när barnet går i förskolan. 

Då är barnet ofta rädd för något av följande:

Djur som spindlar, ormar eller hundar

Åska, höga höjder eller mörker

Blod och sprutor

Instängda utrymmen som flygplan eller hissar

Att sätta i halsen, kräkas eller få en sjukdom

Om barnet stöter på det som är skrämmande kan reaktionen bli att snabbt dra sig undan, fly, få utbrott eller börja gråta. En del blir i stället helt stilla och apatiska. Specifika fobier kan gå över av sig själv.

De flesta barn är ibland oroliga och rädda för att bli lämnade eller övergivna av sina föräldrar eller närmaste. Det kan t ex märkas i samband med lämning på förskola eller skola. Men vid separationsångest påverkas hela tillvaron.

Det kan t ex visa sig genom att barnet inte vill vara ensam i sitt rum eller sova i sin egen säng. Barnet kan ringa eller skicka sms till föräldern och kräva svar direkt för att inte få stark ångest. Barnet kan ibland uttrycka en rädsla för att föräldern kommer att dö eller försvinna.

Att ständigt känna ångest och oro för många olika saker kallas för generaliserad ångest eller GAD. GAD är en förkortning av engelskans general anxiety disorder.

Oron kan handla om allt från att t ex klara av skolan och få bra betyg till rädsla för sjukdomar, olyckor, familjens ekonomi, krig eller naturkatastrofer. 

Eftersom oron tar mycket kraft och energi kan barnet även visa tecken på nedstämdhet. Utöver oro och negativa tankar är det vanligt att barnet har ont i magen eller känner spänning i axlar eller nacke eller får spänningshuvudvärk. Andra vanliga symtom är sömnbesvär, trötthet och rastlöshet.

De flesta barn är i perioder mer eller mindre blyga. Men att känna stark ångest inför att få andras uppmärksamhet kan med tiden utvecklas till det som kallas social ångest. Det är vanligt att social ångest inte utvecklas förrän i tonåren, då man ofta känner en press att passa in.

Rädslan handlar om risken att göra bort sig eller att andra ska uppfatta en som ful, klumpig, misslyckad eller konstig. Det leder till att man börjar undvika situationer eller platser som förknippas med risken att få andras uppmärksamhet.

Det blir då svårt att umgås med flera personer samtidigt, prata i telefon, räcka upp handen i klassrummet eller delta i sociala sammanhang. I stället drar man sig undan och isolerar sig.

Stark ångest som kommer plötsligt och känns starkt i kroppen kallas för en panikattack. Man kan få hjärtklappning, svårt att andas, bli illamående, skakig, darrig eller kräkas. Man kan uppleva att man håller på att svimma, bli galen eller till och med dö.

Rädslan för panikattacker kan leda till att man utvecklar paniksyndrom. Då undviker personen situationer, platser eller miljöer av rädsla för att få en panikattack. Barnet blir då väldigt begränsad i sitt liv och hindras från att göra saker hen egentligen vill göra.

Agorafobi är rädsla för att hamna på platser eller i situationer som är svåra att fly ifrån. Ibland kallas det torgskräck, men rädslan handlar inte enbart om öppna platser som torg. Ofta handlar rädslan om utrymmen som kan upplevas som instängda, som bussar, biografer eller köpcentrum.

Agorafobi kan ibland komma efter att något allvarligt har hänt, då man har känt en stark hjälplöshet. Ibland finns agorafobi samtidigt med paniksyndrom.

Selektiv mutism, eller ofrivillig tystnad som det även kallas, innebär att ett barn bara pratar i vissa trygga miljöer men är helt tyst i andra. Det vanligaste är att ett barn med selektiv mutism pratar hemma med familjen men inte i skolan.

Barn som börjar skolan kan ofta vara tystlåtna i början, men det brukar gå över efter cirka en månad. Selektiv mutism är när tystnaden fortsätter att vara ett problem. Oförmågan att prata är helt ofrivillig, och går inte att styra med vilja. Ibland kan barnet kommunicera genom att nicka, använda gester eller skriva lappar.

Det är oklart varför vissa barn och tonåringar utvecklar ångestsyndrom. Det kan finnas en medfödd rädsla för vissa hotfulla saker eller situationer.

Det kan också utlösas av stora förändringar, som exempelvis en flytt eller om en närstående blir allvarligt sjuk eller dör.

När barnet känner mycket stark rädsla och börjar undvika det som skrämmer på olika sätt, kan det med tiden övergå till ett ångesttillstånd.

Behandlingen anpassas efter barnets ålder och mognad. Bedömningen och behandlingen blir oftast bättre om föräldrar eller närstående är delaktiga.

Behandling av ångestsyndrom består av tre delar:

Kunskap om ångest

Kognitiv beteendeterapi, KBT

Läkemedel vid behov

Behandlingen inleds med en grundläggande utbildning om ångest. Då får Du och barnet kunskap om ångest och hur kroppen kan reagera när man blir rädd för någonting.

Det Ni lär Er under utbildningen är både en del av behandlingen, och en förberedelse inför KBT-behandlingen.

Den behandlingsmetod som rekommenderas vid ångestsyndrom hos barn är kognitiv beteendeterapi, KBT. 

I terapin får barnet beskriva de tankar och känslor som uppstår i situationer med ångest. Tillsammans med behandlaren kartläggs de beteenden som barnet tagit till för att undvika alla situationer som skapar ångest. Han/hon får också träna sig på att uppmärksamma kroppens olika signaler på oro och ångest.

En viktig del i behandlingen är att hjälpa och stödja barnet att närma sig de obehagliga känslorna, vilket gör att de stegvis minskar. Det sker med en metod som kallas exponering. I behandlingen ingår även att lära sig metoder för avslappning.

Det är viktigt att öva ofta hemma. Där har Du som förälder en viktig roll att skapa tid och utrymme i vardagen och ge barnet det stöd hen behöver.

KBT på nätet, IKBT får man ta del av behandlingen genom sin dator eller mobil, och har samtidigt kontakt med en behandlare.

Ibland kan behandlingen även innehålla råd och stöd för att få sunda, regelbundna vanor. Det är viktigt att barnet äter bra, rör på sig och får tillräckligt med sömn och vila för att må bra. Särskilt bra har fysisk aktivitet visat sig vara för att minska ångest och nedstämdhet.

Finns det en misstanke om att barnet eller tonåringen använder alkohol, droger eller tobak är det viktigt att berätta det för läkaren.

Om kognitiv beteendeterapi inte är tillräcklig behandling kan det behövas tillägg av läkemedelsbehandling.

De medel som används är antidepressiva läkemedel och de tillhör läkemedelsgruppen SSRI. Det är viktigt att veta att det kan ta några veckor innan dessa läkemedel får effekt. I början kan barnet till och med må sämre. Då är det viktigt att ha kontakt med mottagningen.

Ångest hos barn kan väcka starka känslor hos Dig som vuxen. Du kan uppleva maktlöshet, irritation, skam eller oro. Ångest hos barn beror mycket sällan på ett dåligt föräldraskap.

Det första Du kan göra för att hjälpa Ditt barn eller tonåring är att skaffa Dig kunskap om ångestsyndrom. Det kan göra att Du blir ett bättre stöd.

Att fortsätta att undvika det som ger ångest förstärker ångestsyndromet. Uppmuntra därför barnet att ändå göra det som han/hon är rädd eller orolig för.

Att öva sig på att göra saker trots att man har ångest kan också öka självkänslan. Försök att ställa lagom höga krav på vad han/hon ska försöka klara av.

Det är viktigt att Du tar barnets problem på allvar från början. Sök hjälp när det behövs. Sök helst vård i samråd med barnet. 

Om barnet inte vill ha hjälp är det svårt att få behandlingen att fungera. Då kan Du behöva inleda med att försöka motivera och försöka förstå vad barnet själv upplever som det största problemet. 

Det är vanligt att bli frustrerad och kanske till och med arg när barnet inte vågar göra vissa saker, särskilt när det hindrar vardagslivet. Det är mänskligt att bli arg. Men tänk på att det inte hjälper att skälla på ett barn som redan känner rädsla.  

Det kan vara bra att prata med någon om Du själv får svårt att klara av Din vardag. Du kan t ex kontakta en chatt- eller telefonjour. Det finns även patientföreningar och närståendeföreningar där Du kan få kontakt med andra som har liknande erfarenheter.

Du kan också kontakta vårdcentralen och be att få samtalsstöd.

Du kan alltid ringa telefonnummer 1177 om Du vill ha sjukvårdsrådgivning. Där kan Du även få hjälp med var Du kan söka vård. 

Det betyder mycket att Du som närstående eller förälder finns där för den som mår dåligt. Men om barnet själv inte vill ta emot behandling, kan du troligen inte få hen att göra det på en gång. Detta gäller även personer under 18 år.

Försök att respektera barnets önskan. Det du kan göra är att fortsätta prata om hur han/hon mår. Ta upp frågan om att söka hjälp vid flera tillfällen, men utan att kräva att han/hon gör som Du säger.

Visa att Du bryr Dig om han/hon och försök att formulera vad Du själv känner, ”Jag blir orolig när jag ser att Du drar Dig undan och inte umgås med Dina vänner. Finns det något sätt jag kan hjälpa Dig på”.

För att alla ska få en jämlik vård finns det nationella riktlinjer för vissa sjukdomar. Där kan Du bland annat läsa om vilka undersökningar och behandlingar som kan passa bra vid sjukdomen.  

Riktlinjerna innehåller rekommendationer. Vårdpersonalen måste ändå bedöma vad som passar varje enskild patients behov och önskemål.  

Det är Socialstyrelsen som tar fram de nationella riktlinjerna. Riktlinjerna är skrivna för chefer och andra beslutsfattare, men det finns också versioner som är skrivna direkt till patienter. Där kan Du läsa vad som gäller för just Din sjukdom.  

Ångest

Ångest är en oro som känns i kroppen. Ångest kan kännas mycket obehagligt och skrämmande, men är inte farligt. Om Du har stora besvär av ångest kan Du behöva hjälp att må bättre. Det finns stöd och hjälp att få. Det finns även mycket Du kan göra själv.

Du som själv är ung kan läsa mer om ångest på UMO.se. 

När Du får ångest är det vanligt att Du upplever något av följande symtom:

Ditt hjärta slår hårdare och fortare än vanligt

Du andas snabbare och det kan kännas som att Du inte får i Dig tillräckligt med luft

Du får ont i magen eller känner ett tryck över bröstet

Du blir torr i munnen och kan känna Dig kissnödig eller bajsnödig

Du börjar svettas eller känner Dig varm eller kall inuti

Du kan känna stickningar eller domningar i händerna eller fötterna

Du kan känna Dig yr, rastlös, darrig, skakig eller svag i musklerna

Ibland börjar ångesten svagt och blir sedan starkare och starkare. Ibland kommer den snabbt, utan att Du är förberedd

Ångest märks inte alltid tydligt i kroppen. Du kan också uppleva det som en känsla av overklighet eller obehag. Som att någonting är fel, men Du vet inte vad det är.

Ångest är det som händer i kroppen när Du upplever ett hot. Det är en automatisk reaktion som inte går att styra med vilja.

Hotet behöver inte vara verkligt. Det kan handla om något Du är rädd för ska hända, eller att Du blir påmind om något jobbigt Du har varit med om tidigare. Det kan ge samma reaktion i kroppen som ett verkligt hot.

Ångest är en reaktion som går över. Det kan vara obehagligt, plågsamt och skrämmande att ha ångest, men det är inte farligt.

Ångest är kroppens sätt att samla kraft för att klara av en utmaning. Hjärtat slår fortare, Du andas snabbare och musklerna spänns. Du får extra energi för att kunna fly eller försvara Dig.

Den energin behövs om Du råkar ut för en verklig fara. Men om hotet mest finns i tanken kan det vara svårt att förstå varför man mår som man gör. Det kan göra att ångest känns skrämmande.

Alla kan få ångest ibland. En del får mer ångest än andra. Var tionde person har så mycket besvär av ångest att det påverkar livet.

Din personlighet, som Du föds med, påverkar hur ofta och hur mycket ångest Du får. Din uppväxt och hur livet är just nu påverkar också.

Din känslighet för ångest kan också variera från dag till dag, beroende på situationen och om Du t ex har ätit eller sovit tillräckligt.

Ångest uppstår i situationer där Du känner Dig hotad eller pressad. Det är vanligt att Du känner ångest om Du befinner Dig i kris eller om Du upplever att något hotar Din trygghet. Det kan vara Ditt jobb, Din bostad eller en nära relation.

Du kan uppleva stark ångest om Du fått en allvarlig kroppslig sjukdom eller lever med långvarig smärta. Om Du har en depression är det vanligt att få ångest.

Du kan få återkommande ångest om Du lever i en destruktiv miljö. T ex om Du utsätts för våld i en nära relation eller har det väldigt jobbigt på Ditt arbete eller i skolan.

Du kan också få ångest i situationer som egentligen är trygga och ofarliga. Det kan handla om händelser eller platser som påminner Dig om obehagliga saker Du har varit med om tidigare i livet. Eller att Du upplever krav från omgivningen som Du har svårt att möta.

Det är vanligt att få ångest av tankar på vad som händer i omvärlden. Det kan handla om krig, ekonomisk kris eller klimatförändringar.

Psykologen Siri Helle berättar om vad ångest är, hur det känns och vad det beror på.

När ångesten kommer plötsligt kan den komma som en chock. Det kallas panikångest, och det som händer då kallas för panikattack. Då kan det kännas som att Du ska svimma, tappa kontrollen eller till och med dö.

Reaktionen går över av sig själv efter en stund. Oftast inom några minuter.

Psykologen Siri Helle berättar hur det kan kännas att få en panikattack och vad man kan göra om det händer.

De flesta känner ångest ibland och behöver inte söka vård.

Kontakta en vårdcentral om en eller fler av följande saker gäller för Dig:

Du har svårt att klara av sådant som Du behöver kunna göra i vardagen på grund av ångest

Du har svårt att sova eller koncentrera Dig på grund av ångest

Du har börjat undvika vissa platser, personer eller situationer för att slippa ångest

Du lindrar Din ångest med alkohol, narkotika, spel om pengar eller genom att skada Dig själv

Du som arbetar kan ibland få hjälp hos företagshälsovården. Du som studerar kan kontakta studenthälsan.

Ring 1177 om Du behöver sjukvårdsrådgivning eller råd om var Du ska söka vård. 

Detsamma gäller om Du vill fråga om råd för en närstående.

Att leva med ångest under lång tid kan påverka livet på olika sätt. Det kan göra Dig mer stressad, orolig och irriterad. Det är vanligt att få sömnsvårigheter och olika typer av sexuella besvär.

Sexualiteten har betydelse för hälsan. Det gäller oavsett Din ålder, om Du lever ensam eller i en relation. Prata med Din läkare eller någon annan i vården om Du har frågor kring Din sexuella hälsa.

Ångesten kan leda till att Du undviker vissa platser eller situationer. Den kan påverka Dina relationer med andra människor. På så sätt kan det med tiden hindra Dig från att leva livet som Du vill.

Du som använder alkohol eller droger för att lindra ångesten kan märka att ångesten förvärras. Du riskerar också att utveckla ett beroende. Stark ångest ökar också risken för att Du börjar skada Dig själv.

Därför är det viktigt att Du får lära Dig att hantera Din ångest på andra sätt.

Det finns olika typer av ångestsyndrom. Du som har återkommande panikattacker kan ha det som kallas paniksyndrom. Då är Du ofta rädd för att Du ska få en ny panikattack.

Andra vanliga ångestsyndrom är GAD, social ångest och hälsoångest, det som tidigare kallades hypokondri.

Det finns flera saker Du kan göra för att hantera Din ångest. Dels för att hantera ångest i stunden, dels på lång sikt.

Försök att göra de saker Du vill och behöver göra, även om det är svårt eller jobbigt. Att undvika sådant Du behöver göra kan förvärra ångesten över tid.

Ångesten går över av sig själv, även om det är jobbigt medan den varar.

Här är exempel på saker som kan hjälpa i stunden:

Gör en övning i medveten närvaro

Byt miljö och gör något annat ett tag, t ex ta en promenad

Ät någonting litet. Ångestreaktionen kan bli kraftigare om Du är hungrig, trött eller stressad

Andas lugnt. Gör en avslappningsövning, ta ett bad eller en dusch eller något annat som får Dig att slappna av i kroppen

Fortsätt sedan med det Du tänkte göra innan Du fick ångest

Ett bra sätt att minska ångesten är att försöka känna medkänsla med Dig själv, på samma sätt som Du skulle stötta en vän som går igenom något jobbigt. Det kallas att visa självmedkänsla.

Prova att säga till Dig själv, ”Det är inte konstigt att jag känner så här eftersom” och räkna upp anledningarna Du kan komma på. Det kan hjälpa Dig att förstå varför Du har ångest.

Fundera över vad Du skulle ha sagt till en vän som var i Din situation för att stötta och hjälpa honom/henne. Skriv gärna ner det. Testa att säga det till Dig själv.

Om Du har ångest på grund av en konflikt i en relation kan det hjälpa att göra det Du kan för att lösa situationen. Det kan ge en känsla av lättnad och kontroll. Du kan t ex söka stöd eller be om ursäkt om Du sårat någon.

Försök att fokusera på det som är viktigast och gör en sak i taget om ångesten känns svår att hantera.

Fortsätt att göra saker som brukar ge Dig glädje och energi, t ex att träffa vänner eller ägna Dig åt Dina intressen.

När man mår dåligt hjälper det ofta att prata med någon. Berätta hur Du mår för någon Du har förtroende för, t ex en vän eller släkting. Du kan också kontakta en stödlinje på chatt eller telefon. Du kan vara anonym.

Att lära sig mer om ångest kan göra att den blir lättare att hantera. Du kan t ex läsa böcker, artiklar eller lyssna på poddar. Du kan också ta del av andras erfarenheter, t ex via olika föreningar och organisationer. Du kan ta kontakt med Ångestförbundet ÅSS och få stöd, tips och råd av personer som har egen erfarenhet.

Att ta hand om kroppen ökar Din motståndskraft mot ångest. 

Försök att göra följande:

Håll Dig fysiskt aktiv och rör på Dig regelbundet

Försök att få tillräckligt mycket sömn. Du kan träna avslappning eller göra andningsövningar om Du har svårt att sova

Ät hälsosamt och regelbundet

Träna en stunds medveten närvaro varje dag

Försök att inte minska ångesten med alkohol eller andra droger. Det kan kännas som att det hjälper för stunden, men det gör ångesten värre på sikt.

Nikotin och koffein kan öka ångesten och göra att Du får svårare att sova. Prova därför att sluta eller minska mängden om Du röker, snusar, dricker mycket kaffe eller energidryck.

För att det ska bli lättare att sluta med tobak kan Du ta hjälp av något av de läkemedel som finns.

Det finns nationella riktlinjer för hur man behandlar ångest. 

Behandling som kan hjälpa Dig som har ångest kan vara något av följande:

Stödsamtal

Psykologisk behandling

Läkemedelsbehandling

Stödsamtalsterapeut vid några tillfällen för att få hjälp med att ta Dig igenom en svår livsperiod.

Du kan få hjälp att förstå de vanligaste reaktionerna och hur Du hanterar dem. Du får sätta ord på Dina upplevelser och stöd i att hantera problem.

Psykoterapi och psykologisk behandling innebär att Du får lära Dig en metod för att hantera Dina besvär. Den form av terapi som främst rekommenderas vid ångest är kognitiv beteendeterapi, KBT. Om det passar Dig kan Du få KBT på nätet.

Du som har stora besvär av ångest under lång tid kan bli hjälpt av läkemedel som en del i Din behandling.

Det kan t ex vara antidepressiva läkemedel av typen SSRI eller SNRI.  Det är viktigt att veta att det kan ta flera veckor innan dessa läkemedel börjar göra att Du mår bättre. Under dessa veckor kan Du till och med må sämre.

Det finns även andra läkemedel som kan hjälpa vid oro och ångest. Prata med Din läkare om Du har frågor om läkemedel vid ångest.

Det som fungerar för en person kanske inte funkar för en annan. Därför är det viktigt att Du får hjälp som är anpassad efter vad Du behöver. Den Du träffar kan hjälpa Dig vidare till annan hjälp om Ni tillsammans kommer överens om att det behövs.

Det är viktigt att det känns bra med den vårdpersonal Du träffar. Be att få prata med någon annan, om den Du träffar inte känns bra att prata med.

Det finns flera sätt att stötta någon som har ångest. Det allra viktigaste är att visa att Du bryr Dig om personen och att Du inte kommer att ge upp, även om det kan ta tid att må bättre.

Ge personen tid att prata. Visa att Du vill lyssna och stötta på det sätt Du kan. Fråga om Du kan hjälpa till på något sätt.

Hjälp till att bryta oron genom att göra någonting som ger distans till oroande tankar. Det kan t ex hjälpa att ta en promenad, se en film eller laga mat tillsammans.

Uppmuntra personen att göra det som han/hon vill och behöver göra, även om det känns jobbigt i stunden. Fråga hur Du kan vara ett bra stöd. Ju mer personen klarar att göra på egen hand, desto bättre brukar det vara för personens självkänsla. Visa tålamod. Det kan ta tid att förändra beteenden.

Att känna att någon tror på en kan hjälpa den som mår dåligt att också våga tro på sig själv.

Om personen har stora besvär kan Du uppmuntra honom/henne att söka hjälp. Du kan erbjuda stöd att boka tid på vårdcentralen eller följa med om personen vill det.

Om personen behöver mer stöd än vad Du klarar av att ge kan Du säga det på ett lugnt sätt. Det betyder inte att Du slutar att bry Dig, utan att han/hon behöver få stöd från andra personer också. Kanske kan Ni vara fler som hjälps åt att stötta.

Det kan vara svårt att vara närstående till någon som mår dåligt. Du kan läsa mer och få råd från andra i samma situation, t ex i en stödorganisation som Ångestförbundet ÅSS eller Anhörigas riksförbund. Det finns även andra föreningar som ger stöd på nätet.

Som närstående kan Du ibland få anhörigstöd från kommunens socialtjänst.

Om Du är ung och har en förälder som har ångest kan Du behöva särskilt stöd. Läs mer på UMO.se om att ha en förälder som mår dåligt.

Även om Du försöker stötta den som mår dåligt finns det en gräns för hur mycket Du kan hjälpa någon annan. Det är viktigt att acceptera det.

Respektera om personen säger nej. Ta det inte personligt om Dina förslag inte tas emot positivt.

Det viktigaste är att den som mår dåligt känner att Du bryr Dig.

Du ska få vara delaktig i Din vård. Det står i patientlagen. För att kunna vara det behöver Du förstå informationen som Du får av vårdpersonalen. Ställ frågor om det behövs.

Du kan få hjälp av en tolk om Du inte pratar svenska. Du kan också få hjälp av en tolk om Du t ex har en hörselnedsättning.