Bibeln

Första Moseboken 1

Gud skapar världen

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 

Gud sade, »Ljus, bli till« Och ljuset blev till. 

Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 

Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Gud sade, »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten«. Och det blev så. 

Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 

Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Gud sade »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt«. Och det blev så. 

Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 

Gud sade, »Jorden skall ge grönska, fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden«. Och det blev så. 

Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Gud sade, »På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden«. Och det blev så. 

Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 

Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 

Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Gud sade, »Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet«. 

Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 

Gud välsignade dem och sade, »Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig«. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

Gud sade, »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter«. Och det blev så. 

Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

Gud sade, »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden«. 

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 

Gud välsignade dem och sade till dem, »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under Er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden«.

2Gud sade, »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta«. Och det blev så. 

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Moseboken 2

Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 

Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 

Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.

Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.

Människan i Edens trädgård

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den, men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken, då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 

Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 

Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.

En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 

Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 

Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 

Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 

Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 

Herren Gud gav detta bud, »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag Du äter av det trädet skall Du dö«.

Herren Gud sade, »Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp«. 

Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 

Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 

Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 

Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 

Då sade mannen, »Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen«.

Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett. Människans olydnad och straff.

Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.

Moseboken 3

Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan, »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?«. 

Kvinnan svarade, »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt, ät den inte och rör den inte. Gör Ni det kommer Ni att dö«. 

Ormen sade, »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag Ni äter av frukten öppnas era ögon, och Ni blir som gudar med kunskap om gott och ont«. 

Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 

Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 

Men Herren Gud ropade på mannen, »Var är Du?«.

Han svarade, »Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig«. 

Herren Gud sade, »Vem har talat om för Dig att Du är naken? Har Du ätit av trädet som jag förbjöd Dig att äta av?«. 

Mannen svarade, »Kvinnan som Du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt«. 

Då sade Herren Gud till kvinnan, »Vad är det Du har gjort?« Hon svarade, »Ormen lurade mig, och jag åt«.

Då sade Herren Gud till ormen, »Du som gjorde detta, förbannad skall Du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På Din buk skall Du kräla och jord skall Du äta så länge Du lever. Jag skall väcka fiendskap mellan Dig och kvinnan, mellan Din avkomma och hennes, de skall trampa på Ditt huvud och Du skall hugga dem i hälen«.

Till kvinnan sade han, »Stor skall jag göra Din möda när Du är havande, med smärta skall Du föda Dina barn. Din man skall Du åtrå, och han skall råda över Dig«.

Till mannen sade han, »Du som lyssnade till Din hustru och åt av trädet som jag förbjöd Dig att äta av, förbannad skall marken vara för Din skull. Med möda skall Du hämta Din näring från den så länge Du lever, törne och tistel skall den ge Dig. Du skall äta av växterna på marken, Du skall slita för Ditt bröd i Ditt anletes svett tills Du vänder åter till jorden. Ty av den är Du tagen, jord är Du och jord skall Du åter bli«.

Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever. 

Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.

Herren Gud sade, »Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid«. 

Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. 

Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.

Moseboken 4

Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. »Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp«, sade hon. 

Därefter födde hon Abel, Kains bror.

Abel var herde och Kain brukade jorden. 

En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 

Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 

Herren sade till Kain, »Varför är Du vred, och varför sänker du blicken. Om Du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om Du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men Du skall råda över den«.

Kain sade till sin bror Abel, »Kom med ut på fälten.« Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.

9Herren sade till Kain, »Var är Din bror Abel«.

Han svarade, »Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror«. 

Herren sade, »Vad har Du gjort. Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall Du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot Din brors blod, som Du har utgjutit. Om Du odlar marken skall den inte längre ge Dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall Du vara på jorden«. 

Kain sade till Herren, »Mitt straff är för tungt att bära. Du driver mig bort från marken, bort ur Din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig«.

Herren svarade honom, »Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom«. Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.

Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son. 

Henok fick en son, Irad, och Irad blev far till Mechujael, Mechujael blev far till Metushael och Metushael blev far till Lemek. 

Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra hette Silla. 

Ada födde Javal, och han blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap. 

Hans bror hette Juval, och han blev stamfar till alla som spelar lyra och flöjt. 

Också Silla födde en son, Tuval Kain, stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder. Tuval Kain hade en syster, Naama.

Lemek sade till sina hustrur, »Ada och Silla, lyssna till mig, Lemeks hustrur, hör mina ord. Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju«.

Åter låg Adam med sin hustru, och hon födde en son. Hon gav honom namnet Set, »ty«, sade hon, »Gud har skänkt mig ett nytt barn i stället för Abel, som Kain dödade«. 

Också Set fick en son, och han gav honom namnet Enosh.

Det var vid denna tid man började åkalla Herren.

Moseboken 5

Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. 

Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.

När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild, han gav honom namnet Set. 

Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. 

Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han.

När Set var 105 år blev han far till Enosh. 

Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. 

Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han.

När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. 

Efter Kenans födelse levde Enosh 815 år och fick söner och döttrar. 

Enoshs hela livstid blev 905 år; sedan dog han.

När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. 

Efter Mahalalels födelse levde Kenan 840 år och fick söner och döttrar. 

Kenans hela livstid blev 910 år; sedan dog han.

När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. 

Efter Jereds födelse levde Mahalalel 830 år och fick söner och döttrar. 

Mahalalels hela livstid blev 895 år, sedan dog han.

När Jered var 162 år blev han far till Henok. 

Efter Henoks födelse levde Jered 800 år och fick söner och döttrar. 

Jereds hela livstid blev 962 år, sedan dog han.

När Henok var 65 år blev han far till Metushelach. 

Efter Metushelachs födelse levde Henok 300 år och fick söner och döttrar. 

Henoks hela livstid blev 365 år. 

Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.

När Metushelach var 187 år blev han far till Lemek. 

Efter Lemeks födelse levde Metushelach 782 år och fick söner och döttrar. 

Metushelachs hela livstid blev 969 år, sedan dog han.

När Lemek var 182 år fick han en son. 

Han gav honom namnet Noa, »ty«, sade han, »denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat«. 

Efter Noas födelse levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar. 

Lemeks hela livstid blev 777 år; sedan dog han.

När Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.

Moseboken 6

När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. 

Då sade Herren, »Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid, hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år«.

På den tiden, och även senare, när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.

Herren såg att ondskan på jorden var stor, människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. 

Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. 

Herren sade, »Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem«. 

Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man, han levde i gemenskap med Gud. 

Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. 

Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. 

Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt. 

Han sade till Noa, »Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. Bygg Dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. Så skall Du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, och Du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall Du göra på ena sidan, och Du skall bygga den i tre våningar. Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under. Men med Dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med Dina söner, Din hustru och Dina sonhustrur, och av allt som lever, av alla varelser, skall Du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med Dig. Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till Dig, så att de kan överleva. Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att Ni har att äta, Du själv och alla de andra«. 

Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.

Moseboken 7

Herren sade till Noa, »Gå in i arken, Du och hela Din familj. Ty jag har funnit att Du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. Av alla rena fyrfotadjur skall Du ta med Dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall Du ta ett par, hane och hona, också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor, så att de kan överleva på jorden. Sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort« .

Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom.

Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 

Då gick Noa in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur för att rädda sig undan flodens vatten. 

Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 

Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.

Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 

Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 

Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. 

De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.

Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. 

Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. 

Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 

Vattnet steg mer än sju meter över bergen. 

Hela myllret av varelser på jorden gick under, fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 

Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. 

Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar, allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 

Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar.

Moseboken 8

Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 

Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till, regnet hejdades och vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter de 150 dagarna började vattnet minska. 

På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 

Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga.

Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 

Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 

Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 

Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 

Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 

Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.

I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. 

På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 

Då sade Gud till Noa, »Gå ut ur arken tillsammans med Din hustru, Dina söner och sonhustrur. Alla de djur av alla slag som Du har hos Dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall Du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig«. 

Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. 

Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.

Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 

Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv, »Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta«.

Moseboken 9

Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem, »Var fruktsamma och föröka Er och uppfyll jorden. Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för Er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag Er makt. Allt som lever och rör sig skall vara Er föda, allt detta ger jag Er så som jag gav Er de gröna örterna. Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig får Ni inte äta. Och för Ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild. Var fruktsamma och föröka Er, bli en myllrande mängd på jorden och härska över den«.

Gud sade till Noa och hans söner, »Jag upprättar nu ett förbund med Er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos Er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med Er, aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden«.

Gud sade, »Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och Er och alla levande varelser Ni har med Er, för alla kommande släktled, min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och Er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden«. 

Och Gud sade till Noa, »Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden«.

Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 

Dessa tre var Noas söner, och från dem härstammar alla människor på hela jorden.

Noa var åkerbrukare, han var den förste som anlade en vingård. 

När han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. 

Och Ham, Kanaans far, såg sin far ligga där blottad och gick ut och berättade det för sina bröder. 

Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far, de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. 

När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom sade han:

»Förbannad skall Kanaan vara och den uslaste slav åt sina bröder«.

Och han sade, »Lovad vare Herren, Sems Gud. Kanaan skall vara deras slav. Må Gud låta Jafet växa och bo tillsammans med Sem. Kanaan skall vara deras slav«.

Efter floden levde Noa 350 år. 

Noas hela livstid blev 950 år; sedan dog han.

Moseboken 10

Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. 

Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. 

Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. 

Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. 

Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.

Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. 

Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.

Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. 

Han var en väldig jägare inför Herren, det är därför man säger »som Nimrod, en väldig jägare inför Herren«. 

Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. 

Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach och Resen mellan Nineve och Kelach, det är den stora staden.

Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehaveerna, naftucheerna, patruseerna, kaslucheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna.

Kanaan blev far till Sidon, den förstfödde, och till Het, till jevuseerna, amoreerna, girgasheerna, hiveerna, arkeerna, sineerna, arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sedan utbredde sig de kanaaneiska stammarna, så att deras område sträckte sig från Sidon fram till Gerar och ända bort till Gaza, vidare fram till Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, ända bort till Lasha. 

Detta var Hams söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Evers ättlingar. 

Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. 

Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. 

Arpakshad blev far till Shelach och Shelach till Ever. 

Ever fick två söner. Den ene hette Peleg, ty på hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan. 

Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, 

Hadoram, Usal, Dikla.

Oval, Avimael, Saba.

Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. 

De hade sina boplatser från Mesha fram till Sefar, bergsområdet i öster. 

Detta var Sems söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.

Detta var Noas söners stammar efter deras härkomst, folk för folk. Från dem har folken spritts ut över jorden, efter floden.

Moseboken 11

Hela jorden hade samma språk och samma ord. 

När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. »Nu skall vi slå tegel och bränna det«, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 

De sade, »Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden«.

Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 

Herren sade, »De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger«.

Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 

Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. 

Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar.

Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. 

Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar.

Shelach var 30 år när han blev far till Ever. 

Efter Evers födelse levde Shelach 403 år och fick söner och döttrar.

När Ever var 34 år blev han far till Peleg. 

Efter Pelegs födelse levde Ever 430 år och fick söner och döttrar.

När Peleg var 30 år blev han far till Regu. 

Efter Regus födelse levde Peleg 209 år och fick söner och döttrar.

När Regu var 32 år blev han far till Serug. 

Efter Serugs födelse levde Regu 207 år och fick söner och döttrar.

När Serug var 30 år blev han far till Nachor. 

Efter Nachors födelse levde Serug 200 år och fick söner och döttrar.

När Nachor var 29 år blev han far till Terach. 

Efter Terachs födelse levde Nachor 119 år och fick söner och döttrar.

När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran.

Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. 

Haran dog medan hans far Terach ännu levde i sitt hemland, i Ur i Kaldeen. 

Abram och Nachor tog sig hustrur: Abrams hustru hette Saraj, Nachors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 

Saraj var ofruktsam; hon hade inga barn.

Terach tog med sig sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj, hustrun till hans son Abram, och lämnade tillsammans med dessa Ur i Kaldeen för att utvandra till Kanaan. Men när de kom till Harran slog de sig ner där. 

Terachs livstid blev 205 år; Terach dog i Harran.

Moseboken 12

Herren sade till Abram, »Lämna Ditt land, Din släkt och Ditt hem, och gå till det land som jag skall visa Dig. Jag skall göra Dig till ett stort folk, jag skall välsigna Dig och göra Ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar Dig, och den som smädar Dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som Du har fått«.

Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. 

Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan.

När de kom fram till Kanaan fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. 

Herren uppenbarade sig för Abram och sade, »Åt Dina ättlingar skall jag ge detta land«. Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. 

Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. 

Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.

Det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid. 

När han var nästan framme sade han till sin hustru Saraj, »Du är ju en vacker kvinna. När egypterna får se Dig och förstår att Du är min hustru dödar de mig och låter Dig leva. Säg därför att du är min syster, så kommer allt att gå mig väl tack vare Dig, och jag får leva«.

När Abram kom till Egypten såg egypterna att Saraj var en mycket vacker kvinna. 

Också faraos hovmän såg henne och prisade hennes skönhet inför sin herre, och så blev hon förd till faraos hov. 

Abram behandlades väl tack vare henne: han fick får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler.

Men Herren lät svåra plågor drabba farao och hans hov för Sarajs, Abrams hustrus, skull. 

Då kallade farao till sig Abram och sade, »Vad är det Du har gjort mot mig. Varför talade Du inte om för mig att hon var Din hustru. Varför sade Du att hon var Din syster, så att jag tog henne till hustru. Här har Du Din hustru. Ta henne och gå«. 

Och farao befallde sina män att föra Abram ut ur landet med hans hustru och allt han ägde.

Moseboken 13

Abram bröt upp från Egypten med sin hustru och allt han ägde och begav sig till Negev. Lot följde med honom. 

Abram var nu mycket rik, han ägde boskap och silver och guld. 

Han flyttade från lägerplats till lägerplats och kom från Negev till Betel, till det ställe mellan Betel och Aj där han förut haft sitt läger och där han den gången hade rest ett altare. Där åkallade han Herren.

Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. 

Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet). 

Då sade Abram till Lot, »Inte skall det råda osämja mellan mig och Dig eller mellan mina herdar och Dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för Dig. Gå Du Din egen väg. Går Du åt vänster så går jag åt höger, och går Du åt höger så går jag åt vänster«. 

Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. 

Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra. 

Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. 

Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot Herren.

När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram, »Se Dig omkring från den plats där Du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som Du ser skall jag ge åt Dig och Dina ättlingar för all framtid. Jag skall låta Dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden, kan någon räkna dem, skall också Dina ättlingar kunna räknas. Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt Dig skall jag ge det«.

Och Abram flyttade sina tält och kom till Mamres lund vid Hebron. Där slog han sig ner, och där byggde han ett altare åt Herren.

Moseboken 14

På den tid då Amrafel var kung av Shinar, Arjok kung av Ellasar, Kedorlaomer kung av Elam och Tidal kung av Gojim, började dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsha, kungen i Gomorra, Shinav, kungen i Adma, Shemever, kungen i Sevojim, och mot kungen i Bela, det nuvarande Soar. 

Då förenade dessa sina styrkor i Siddimdalen, där nu Döda havet ligger. 

I tolv år hade de lytt under Kedorlaomer, men under det trettonde hade de gjort uppror. 

Under det fjortonde året kom Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom och besegrade refaeerna i Ashterot Karnajim, suseerna i Ham och emeerna i Shave Kirjatajim. 

Horeerna slog de i deras bergland Seir och fördrev dem ända till El Paran som ligger vid öknen. 

På återvägen kom de till En Mishpat, det nuvarande Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område. De slog också amoreerna som bodde i Haseson Tamar.

Då drog kungen i Sodom ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sevojim och kungen i Bela, det nuvarande Soar, och de ordnade sina styrkor till strid i Siddimdalen, mot Kedorlaomer, kungen av Elam, Tidal, kungen av Gojim, Amrafel, kungen av Shinar, och Arjok, kungen av Ellasar, fem kungar mot fyra. 

Men Siddimdalen var full av asfaltgropar, och när kungen i Sodom och kungen i Gomorra tvangs att fly föll de ner i dem. De övriga flydde upp i bergen. 

Segrarna tog all egendom och alla livsmedelsförråd i Sodom och Gomorra och drog bort.

När de drog bort tog de med sig Lot, Abrams brorson, och allt han ägde. Lot bodde då i Sodom. 

Men en av dem som hade sluppit undan kom och berättade vad som hänt för hebrén Abram, som bodde vid amorén Mamres lund. Mamre och hans bröder Eshkol och Aner var i förbund med Abram. 

När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan. 

Där delade han och hans män upp sig och överföll dem under natten, de slog dem och förföljde dem ända till Hova norr om Damaskus. 

Så tog Abram tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna.

När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram, »Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himlens och jordens skapare. Välsignad vare Gud den Högste som gav dina fiender i ditt våld«.

Kungen av Sodom sade till Abram, »Ge mig folket och behåll själv bytet«. 

Abram svarade honom, »Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall Du kunna säga att Du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del«.