Självrannsakan

Jag sätter ord på mitt liv

Jag reflekterar över hur mina tillgångar och brister har påverkat mig själv och min omgivning. Jag försöker att inte värja mig för mina mörka sidor, erfarenheter och allt det som jag skäms allra mest för, men inte heller det som gör mig stolt. Mitt liv är en del av tillvarons motsägelsefulla skönhet.

I det här steget vänder vi oss inåt och utforskar oss själva och våra beteenden. Vi försöker vara så uppriktiga vi kan med vad vi känner, vad vi har gjort, vilka vi är och vad vi har varit med om i livet. När vi gör detta blir det tydligt att det som hindrar oss från att se klart på vårt förflutna är att vi skäms och känner oss skyldiga. Vi upplever ofta att det vi har gjort eller varit med om är otillåtet, fult och fel. Borde jag ha jobbat mindre när barnen var små?

Hur kunde jag vara otrogen mot min partner?

Varför skjuter jag alltid upp saker och ting?

Det kan vara något jag har sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort. Allt det jag har svårt att stå för och undrar om jag hade kunnat göra annorlunda. Stort och smått, allt från vardagliga ting till verkliga brott. I det fjärde steget börjar vi tämja och hålla våra egon i schack genom att sätta ord på de händelser och minnen i våra liv som gör att visa situationer fortsätter att trigga vår rädsla om och om igen. Det är genom att våga möta vårt förflutna och genom att sätta ord på våra drömmar som vi börjar bejaka och utveckla vår andlighet. Det är så vi får ett så kallat andligt uppvaknande och en ny dimension i våra liv. Psykiatrikern Paul Tournier menar att det är inte så mycket våra känslor av skuld och skam och hur vi känner oss nu som vi kan göra något åt. Vi måste våga tala om det som hände, om vilka händelser och situationer som har orsakat dessa känslor av skuld och skam. Så länge vi inte berättar om det vi varit med om finns känslorna kvar inom oss som en tung sten tills vi dör.

Vi upplever ofta att det vi har gjort eller varit med om är otillåtet, fult och fel

Det sägs att människor beundrar oss för det vi lyckas med men älskar oss för våra brister. Det är något vi kan bära med oss när vi tar itu med det fjärde steget. I det är steget tänker vi igenom de situationer vi har hamnat i då vi upplever att vi har misslyckats, gjort bort oss, brutit mot våra värderingar eller gjort andra illa. Vare sig det har varit en medveten eller omedveten handling. Om det är någonting som livet har lärt mig så är det att när en människa står för sitt liv och säger som det är väcker det inte förakt eller avsky. Tvärtom, det väcker respekt och bryter vår ensamhet och isolering. Vår självprövning läker oss själva och våra relationer. Att börja med sig själv och att våra se över sitt liv kan verkligen göra skillnad och det är något som ingen annan kan göra åt oss. Vi kan aldrig låta någon annan leva livet åt oss eller gå upp så mycket i någon annan att vi glömmer att vi måste möta vårt eget liv.

Att börja möta sitt förflutna är inte enkelt men om vi inte ger upp och tar detta steg på allvar så kommer vi att se att bakom allt vi har förträngt och skämts för finns ljuset.

En ny självbild tonar fram, en annan bild av vem jag är. Undantryckt på själens botten ligger våra drömmar begravda. Hoppet, glädjen och kärleken finns där. Men det ljusa kommer i dager först när vi säger som det verkligen är. Psykoanalytikern C G Jung sa att "ingenting får en människa att känna sig så ensam som hennes hemligheter".

Vi kan aldrig låta någon annan leva livet åt oss eller gå upp så mycket i någon annan att vi glömmer att vi måste möta vårt eget liv

Joharifönstret

En modell som visar hur vi människor interagerar med varandra är det så kallade Joharifönstret utvecklat av psykologerna Joseph Luft och Harry Ingham.

Bilden nedan visar ett scenario där alla fält har samma storlek men kan anta olika proportioner beroende på vilken person fönstret ska spegla. Målet är att vi ska leva våra liv med ett så stort öppet fält som möjligt utan att vara gränslösa. När vi lever i uppriktiga och nära relationer växer det öppna fältet.

                                                Vad jag vet om mig själv        Vad jag inte vet om mig själv

Vad andra vet om mig             Öppna fältet                            Blinda fältet

Vad andra inte vet om mig      Hemliga fältet "Fasaden"       Okända fältet

Vid missbruk och när vi hamnar i destruktiva beteenden krymper det öppna fältet.

Öppna fältet

Det som Du vet om Dig själv, som även andra känner till 

Blinda fältet

Det som är okänt för Dig själv, men som andra känner till om Dig

Fasaden

Det som Du vet om Dig själv, men andra inte känner till

Okända fältet

Det som är okänt för Dig själv och som inte heller andra känner till om Dig

Jag har varit vad vid att tänka att kyrkan alltid skuldbelägger människan och trycker ner henne i skosulorna genom att göra henne till syndare. Men bland alla före detta ateister i min församling tycks det finnas ett behov av att stanna upp och rannsaka sig själv. Söndag efter söndag i Katarinamässan, innan det ringlande köerna av stockholmare tränger sig fram för att ta emot nattvarden, blir hela kyrkan knäpptyst inför det som kallas syndabekännelsen. Människor brukar komma fram till mig efter gudstjänsten och be mig att inte ha så bråttom när jag kommer till momentet i mässan när jag säger "Hör nu varje hjärtas tysta bekännelse". De säger, "Jag hinner inte med att bekänna mina synder". Och, "Jag behöver denna stund av eftertänksamhet". Det är ofta tolvstegsmänniskor som har lärt sig vikten av självrannsakan. För mig finns det två sidor av detta. Det ensa är att ta den moderna människans behov av självrannsakan på allvar, nödvändigheten av att få ta itu med sin egen livsproblematik. Det andra är att ta hänsyn till de gudstjänstbesökare som har en frireligiös bakgrund, som har vuxit upp med en överdos av vad synd och skam heter och inte behöver höra de orden en gång till. När vi vill ta itu med våra liv är det det viktigt att komma ihåg att oavsett vad vi gör eller inte gör, hur mycket eller lite vi än presterar och utvecklas eller hjälper andra, så är Guds kärlek lika fast och orubblig. Den förblir i oss vad vi än väljer att göra med våra liv, den är villkorslös. 

Så här lät det när volontären Carl Ekdahl hälsade alla besökare välkomna till kyrkan en vanlig söndag:

Hej och välkommen, speciellt välkommen till Dig som är här för första gången

Välkommen Du som tvivlar, Du som söker, längtar, hoppas och tror att det finns en makt större än vi själva, en kraft att ösa ur när vår egen tagit slut

Vad Du än har gjort eller kommer att göra så är Du välkommen

Oavsett hur mycket Du hatar Dig själv, oavsett hur illa Du gjort Dig själv, Dina barn, Din partner, Dina föräldrar, Dina syskon, Dina vänner, så är Du välkommen

Jag hälsar Dig speciellt välkommen som inte känner Dig välkommen, som betraktar livet och människorna omkring Dig med misstänksamhet

Jag hälsar Dig speciellt välkommen som tycker att Du är förmer än andra, och hyser förakt för Dina medmänniskor

Jag hälsar Dig speciellt välkommen som upplever Dig själv så värdelös, ful och otillräcklig att Du korsar gatan för att slippa träffa någon Du känner

Vi söker inte konsensus, vi behöver inte vara överens

Vi är inte här för att klubba igenom några gemensamma beslut, och vi är inte här för att stifta lagar

Vi är här för att vi har en andlig längtan, för att vi lever med frågorna, för att vi saknar svaren, för att vi är människor

Vi har ingen katastrofplan om något oväntat skulle inträffa, men vi befinner oss här tillsammans och vi har inte längre till varandra än att vi kan känna värmen från varandras kroppar i bänkarna

Det är inte lång väg att sträcka ut handen, om någon skulle falla

Ledord

Känn Dig själv

Reflektion

Vem är jag?

Vad skäms jag över i mitt liv?

Vad tycker jag om hos mig själv?

Övning

Jag föreställer mig att jag befinner mig på en trygg plats med någon som jag litar på och att jag avslöjar en mörk hemlighet om mig själv

Anteckning

Hur skulle den som älskar mig villkorslöst beskriva mig?

Jag skriver ner det som jag tror att den skulle berätta

Inför nästa steg

Jag funderar över hur jag ska berätta för någon om mina beteenden och vem denna någon skulle vara

Ord på vägen

Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i Dig. 

Kanske det inte alls är ett svärd. 

Kanske det är en stämgaffel. 

Du blir en ton. 

Du blir den musik Du alltid längtat efter att få höra. 

Du visst inte att Du var en sång.