Överlämnande

Jag tar emot den hjälp jag kan få

Jag lägger min vilja i händerna på en kraft starkare än min egen. Jag öppnar mig för att ta emot allt stöd jag kan få, hur det än ser ut och var eller vem det än kommer ifrån. Jag börjar ta emot den hand som räcks ut mot mig. Även om den inte ser ut som jag hade tänkt mig den så gör jag mig beredd att ta emot den.

Att bryta minsta lilla ovana kan vara ett överstigligt hinder. Det är som om vi människor bär på en inneboende motkraft som är minst lika stark som den vilja vi har till att förändras. En förlamande kraft som slår ut våra goda intentioner och effektivt hindrar oss från att fullfölja det vi bestämt oss för att göra. Det händer att jag är fast besluten att ta itu med ett specifikt problem när jag går och lägger mig på kvällen men när jag vaknar nästa morgon kan jag göra något helt annat. Det är en svår konst att förändra ett invant beteende  och oftast inget man bara bestämmer sig för att göra. Det är lätt att ha för höga ambitioner och fastna i bilden av en idealmänniska som inte finns. En bild som spär på vår dåliga  självkänsla och får oss att känna oss ännu mer misslyckade. Därför är mitt råd, börja med det som är möjligt, ett steg i taget och passera aldrig Din egen gräns. Vi kan inte göra mer än vårt bästa och om vi tar i för hårt kommer vi inte att kunna åstadkomma någonting alls. 

Läkaren Harry M Tiebout som arbetade med Anonyma Alkoholisters tidigare patienter beskrev en avgörande aspekt av en människas tillnyktandeprocess. Han berättar att många av patienterna var djupt oroliga och ångestfyllda men plötsligt under processen hände någonting, ett tillstånd ab befrielse infann sig. Tiebout beskriver hur patienternas ångest då byttes till frid, lättnad och sinnesro och han kallade det här tillståndet för kapitulation eller "surrender" på engelska. De tolv stegen är ett övningsprogram i kapitulation och i att överlämna oss till vår högre kraft. Men kapitulation är inte något en person själv kan bestämma sig för utan något som sker i de omedvetna skikten inombords, även om vi kan göra en del för att den ska påskyndas. Detta handlar framför allt om disciplin och goda rutiner, enligt doktor Tiebout, vilka vi bara kan hålla fast vid med hjälp av en grupp som stöttar oss. 

Kapitulation

Det som leder en människa till kapitulation handlar framför allt om två saker:

Kris för egot

Disciplin, rutiner och goda vanor.

Vi kan inte göra mer än vårt bästa och om vi tar i för hårt kommer vi inte att kunna åstadkomma någonting allt

Vårt grundläggande problem är inte brist på insikt eller brist på olika metoder. Ta följande exempel, vi vet att vi behöver röra på oss mer. Vi har ett smörgåsbord av motionsformer att välja bland. Det finns litteratur och lättillgänglig information på nätet. Det är inte det som är pudelns kärna. Det svåra är att upprätthålla kraften och uthålligheten att konsekvent genomföra metoden. Tolvstegsrörelsens krassa påstående är att vi bara kan göra det genom att regelbundet vara en del av en konstruktiv grupp. För att kunna uppnå en varaktig förändring behöver vi hänge oss åt ett livssammanhang som hjälper oss i rätt riktning. Jag själv är t ex en regelbunden vandrare. Men jag kan aldrig på egen hand hålla fast vid en disciplin som jag kan få när jag åker på en vandringsresa och hör andras fotsteg och har ett grupptryck i i ryggen. Med stöd från andra får vi kraft att genomföra det vi själva är maktlösa inför. Det är svårt att svälja för oss, i vårt individualiserade land, men vill vi vara med och skapa förändring så måste vi organisera oss. Den mänskliga historien är fylld av sådana exempel. Tolvstegsrörelsen, kvinnorörelsen, arbetsrörelsen, medborgarrättsrörelsen och den första kyrkan var alla  gräsrotsrörelser som bestod av maktlösa människor som slöt sig samman och därigenom förändrade sin egen situation och en hel värld. 

Med stöd från andra får vi kraft att genomföra det vi själva är maktlösa inför

I Stockholm visades för några år sedan en föreställning på Teater Giljotin som hette "The total fucking death experience". Pjäsen handlar om vardagliga händelser och hur det ofta kan kännas som om man ska dö, utan att något direkt livshotande har hänt. Telefonen ringer och jag ska få ett avgörande besked, jag tror jag dör. Jag blir kallad till en anställningsintervju för ett viktigt jobb, jag tror jag dör. Jag blir utbjuden av den ag varit hemligt förälskad i, jag tror jag dör. Den om den man älskar har dött, utan att vi har någon grav att gå till för att sörja. Den som har dött finns fortfarande livs levande i ens omgivning medan man själv känner sig fullständigt urholkad, precis som man vore levande död. Det är också som att livet tagit slut när man får beskedet att man har drabbats av cancer eller någon annan allvarlig sjukdom. Det kan kännas som att dö när man förlorat jobbet eller när man dag eller dag tvingas gå till ett jobb där man vantrivs. Livet är fullspäckat av olika former av trångmål som vi ständigt söker räddning ifrån, hur ska vi orka?

Författaren Sven Delblanc uttryckte det med orden, "Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100% dödlighet". Men hur ska vi klara av att hantera alla de kriser som var och en av oss ställs inför?

Vare sig det handlar om att lära sig att leva med en bottenlös sorg, ta itu med en livskris, ge upp ett beroende, våga söka ett jobb eller slutföra ett bokprojekt så är den enda utvägen att våga be om hjälp. Det är vad i försöker göra i det här tredje steget.

Någon sa att "problemet också är lösningen" och jag tror att den paradoxen stämmer. Det är ju oundvikligen våra problem, vår maktlöshet, våra mest skamfyllda sidor, erfarenheter och mer eller mindre lyckade val som har gjort oss till dem vi har blivit. I själva verket är det ofta inte problemen, utan rädslan inför problemen och misslyckandena som ställer till det för oss. Men en människa med fullständig kontroll över sin tillvaro existerar inte. Vår föreställning om att kunna kontrollera tillvaron är bara en bräcklig illusion. Det räcker med att hamna i luftturbulens på väg ner mot en flygplats för att riktigt känna vilket korthus vår trygghet är. I det tredje steget försöker vi släppa kontrollen över det vi själva inte kan påverka, kapitulera inför vår begränsade förmåga att på egen hand lösa alla problem vi ställs inför och överlämna dem till vår högre krat. Men vem i vårt perfektionistiska samhälle vill erkänna en sådan svaghet och ett sådant misslyckande?

Vår ego protesterar så högljutt att det i princip är omöjligt om vi inte har kniven mot strupen eller ett positivt grupptryck som bevekar och betvingar oss. 

För att vi ska fortsätta växa, utvecklas som människor och komma så nära vår fulla potential som möjligt tycks det vara oundvikligt att livet måste gå sönder gång på gång. Vårt ego stöter hela tiden på nya törnar och fortsätter göra comeback så länge vi lever. Det krävs av oss att vi ska ha vårt värde rotat i förgängliga attribut och förstår inget annat än titlar, yta och prestige. Inom oss pågår en ständig dragkamp mellan att få våra egna behov tillfredsställda och att hjälpa vår nästa. I tider av lycka och framgång vill egot gärna samla på sig för mycket. Det är inte förrän vår vardag rämnar som egot tvingas släppa taget och som vi upptäcker att det som är en knäck egot i själva verket kan vara det som öppnar helt nya vägar. I det här steget försöker vi lämna över det som tynger oss till vår högre kraft. Det finns ett djupare skikt, en annan drivkraft än egot, som vill ta gestalt i våra liv men den har ingen chans förrän egot släpper taget. Egots pansar består av skuld, skam och förnekande ilska. Särskilt skammen är en sådan paralyserande kraft att den sällan eller aldrig ger sig. Det är först när det inte finns någon annan utväg, och vi står med huvudet mot väggen, med pistolen mot nacken, som skammen tvingas ge med sig och vi vågar öppna oss för sanningen om oss själva. Den sanningen är, om vi bara kunde se den, att vi är så mycket mer värda än att bara eftersträva makt, uppmärksamhet och njutning. Men vi tar sällan av oss vår pansarutrustning frivilligt. Självmant kastar vi inte våra överlevnadsstrategier, de måsta slitas av oss för de har blivit vår trygghet och identitet. Det är därför vi behöver ett stadigvarande positivt grupptryck. Det är grunden för all varaktig förändring. Vi behöver alla någon eller något som knuffar oss i rätt riktning för att vi ska orka och våga släppa taget, lämna över och be om hjälp. 

När vi arbetar med det tredje steget blir vår maktlöshet inför egot tydlig. Vi förmår inte att lägga vårt liv och vår vilja i Guds händer. Vi har nämligen redan en högre kraft som ovillkorligt kräver vår underkastelse och tillbedjan. Egot är vår högre kraft och vägrar att släppa taget. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att utan ett ego och våra försvar skulle vi inte överleva i den här världen. Målet med de tolv stegen är att hjälpa oss att leva våra liv med mjukare egon, att åstadkomma ett slags "ekoreducering". Själva kärnan i det tredje steget och det som är vändpunkten är att lämna över sitt ego och kapitulera inför sin högre kraft. Det är detta som de kommande stegen vill leda oss fram till.

För att lyckas med överlämnandet i det tredje steget, för att få ett "mjukare" ego, måste vi aktivt söka efter ett sammanhang som är starkare än egots skrivande behov. En gemenskap där vi tillsammans med andra kan binda fast ekot och hålla det förtöjt. Vägen ut ur denna egoproblematik börjar alltså med att tillsammans med andra, en eller flera, skaffa sig nya goda vanor. På egen hand är vi chanslösa mot egots mekaniska reflexer, de kommer alltid att rida och behärska oss. 

Ekot som boxare

Ekot är som en tungviktsboxare som går en match mot vårt djupaste jag, 

och som aldrig ger sig. 

Rond efter rond tar eget emot smäll eller smäll men reser sig upp gång på gång. 

Till vilket pris som helst lyckas egot på något sätt hålla sig kvar i matchen. 

Ungefär som en alkoholist, 

som vad det än kostar alkoholisten själv och hans eller hennes  familj, 

vägrar att ge upp alkoholen. 

Kapitulation betyder då att lämna boxningsringen, 

kasta in handduken, 

sluta slåss och på så sätt gå segrande ut ur ringen full av sinnesro och tillförsikt inför livet.

Inom oss alla finns ett bortglömt barn som skriker efter kärlek, bekräftelse och spänning

Sigmund Freuds tankar om det som kallas för King Babysyndromet är en bra beskrivning av missbrukarpersonligheten tycker jag. Den känslomässiga omogna personen, en jättebebis, var särdrag mer eller mindre stämmer in på oss alla. Freud menar att missbrukarens självupptagenhet kan beskrivas som att bära på ett förvuxet ego och han döper det till King Baby. När egot får raljera och regera fritt blir vi excentriska individer, laddade med prestige och paranoida förställningar som styrs av tre motiv, makt, uppmärksamhet och njutning. Kanske ör Freuds tankegångar idag mer aktuella än någonsin?

De personlighetsdrag som Freud beskriver kan synas lite väl kategoriska och osympatiska men till viss del tror jag alltså att de stämmer in på var och en av oss. 

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte handlar om att slå ner på och anklaga  oss själva och varandra. Inom oss alla finns ett bortglömt barn som skriker efter kärlek, bekräftelse och spänning. 

Tre kännetecken för "King Baby"

Allsmakt

"Jag är världens centrum och allting k retsar kring mig".

Det får mig att tänka på en rörlig reklamskylt lite längre ner på gatan där jag bor. 

Där står orden "Syns Du inte så finns Du inte", 

vår tids framgångsrecept och särskilt påtagligt i sociala medier där vi alla driver vår egen prbyrå.

Omedelbar behovstillfredsställelse

"Allt ska ske nu, på mina villkor och till vilket pris som helst". 

King Baby står inte ut med att hamna i en kö, 

utan lider av en inre otålighet och måste alltid få sin egen vilja fram.

Omotiverade och starka humörsvängningar

"Mina känslor är min lag". 

Precis som ett litet barn som ena sekunden är jätteledset men plötsligt börjar skratta utan att själv förstå varför. 

Att vara slav under sina känslor. 

Anledningen till att jag nämner King Babysyndromet är för att visa hur värdefullt det är att utforska sina djupaste drivkrafter och sin högre kraft. Det finns ett djupare skikt än egot som vill leda oss rätt och som kan hjälpa oss att mogna och förverkliga vår egentliga potential. I det tredje steget överlämnar vi oss till en kraft som kan hålla våra krävande och kvävande egon i schack. Äkta kärleksfulla relationer och trygga sammanhang är en förutsättning för att vi ska få ett ego med rimliga proportioner. Vi försöker be om hjälp, bryta vår isolering och ta oss ur den kapsel av skam som gör att vi tror att vi blir tillintetgjorda om någon ser vilka vi egentligen är bakom det perfekta skalet. 

Ledord

Ske Din vilja

Reflektion

Vilken är min djupaste drivkraft?

Vad i mitt liv behöver jag släppa tagit om?

Vad har jag att förlora om jag släpper taget?

Övning

Jag visualiserar hur jag lämnar över mitt dilemma till min högra kraft

Anteckning

Jag beskriver ett tillfälle i mitt liv då jag släppte taget om någonting

Inför nästa steg

Jag börjar fundera över vad jag faktiskt kan förändra i mitt liv

Ord på vägen

Jag vet att jag aldrig blir färdig men nu tar jag ändå ett steg till

Hjälp mig att se att det jag går igenom inte är slutet

Jag är så rädd att förlora det jag krampaktigt håller fast vid , det jag älskar och behöver och det som förstör och förvränger

Väck min inre styrka så att jag får kraft att bryta med det som hindrar mig från att möta Dig