Att ta en påse färdigriven ost ur kyldisken känns som ett genidrag när middagen ska fixas på tio minuter. Pizza, pasta, gratäng, klart på ett kick. Men bekvämligheten har ett pris. Och det är varken kul för smaken eller hälsan.
Den som någon gång rivit parmesan hemma vet att ostbitarna klibbar ihop snabbare än en förfest på Södermalm. Anledningen stavas fett och fukt. I industrins värld löser man detta genom att pudra oststrimlorna med potatis- eller majsstärkelse. Max tre procent får det vara enligt reglerna, men känslan av mjölig yta är svår att missa.
Den rivna påsosten är inte bara tekniskt trixad, den är också betydligt mer utsatt för bakterier. När man river en ost ökar ytan dramatiskt och skyddet från ostens naturliga skal försvinner. Då blir det rena julafton för coliforma bakterier och E coli. Ofta ofarliga, men de gör att osten snabbare smakar som en misslyckad gympåse.
Och när det gäller mögel ska man inte låta sig luras. Skillnaden mellan en Roquefort och mögel i en halvöppen påse Edamer är ungefär som mellan en flaska Château Margaux och ett tetravin från närbutiken. Det förstnämnda är kultur, det senare potentiellt cancerframkallande.
För att hålla möglet borta fyller producenterna påsarna med en skyddande gasblandning av kväve och koldioxid. Men så fort förpackningen inte är helt tät faller hela systemet. Då är det bara en tidsfråga innan osten får en päls som inte hör hemma på tallriken.
Det enklaste tipset är också det mest självklara, köp en bit ost och riv själv. En liten rivjärnsövning vid köksbänken ger bättre smak, högre status och starkare underarmar. Dessutom slipper du fundera på vad det där vita pudret egentligen är.
Vill Du ändå ha lite genväg i vardagen kan Du köra en hybridmodell, riv hälften själv, fyll ut med färdigriven. Då blir middagen både snabb och lite mer på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar