Världsledare hatar Europa, av olika skäl

Kritiken mot Europa har tilltagit från flera av världens ledare. Ofta tycks det handla om ett strategiskt sätt att utmåla en fiende.

Europa har på kort tid blivit ett gemensamt slagträ för världsledare med i övrigt vitt skilda intressen.

USAs president Donald Trump, Kinas ledare Xi Jinping, Rysslands president Vladimir Putin och till och med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har alla offentligt kritiserat kontinenten.

Tonläget varierar, men bilden som målas upp är likartad: Europa beskrivs som svagt, splittrat och oförmöget att leverera, skriver The Economist i en ledare.

Kritiken har en viss grund, menar tidningens ledarsida.

EUs beslutsprocesser är långsamma, medlemsländerna ofta oeniga och flera stora europeiska ekonomier är hårt skuldsatta.

Europa framstår ibland som moraliserande i utrikespolitiken samtidigt som resurserna för att omsätta ambitioner i handling är begränsade.

Det gör kontinenten till ett lätt mål i en tid av geopolitisk konfrontation.

Samtidigt säger kritiken ofta mer om angriparna än om Europa självt. I USA används bilden av ett bekvämt och otacksamt Europa för att motivera en mer nationalistisk politik.

Lägre läkemedelspriser och omfattande välfärdssystem i europeiska länder framställs som resultat av amerikansk generositet, trots att skillnaderna i praktiken är politiska vägval.

USA har valt högre försvarsutgifter och svagare sociala skyddsnät, medan Europa prioriterat kollektiv trygghet och prisreglering.

För Kina fyller Europa en annan funktion.

När Peking betonar självförsörjning och nationell styrka blir det politiskt bekvämt att tona ned värdet av den europeiska sociala modellen, där högre löner, starkare arbetarskydd och offentliga välfärdssystem är centrala.

Europas väg står i kontrast till Kinas, där tillväxt prioriterats framför social trygghet.

Rysslands avståndstagande har både strategiska och ideologiska rötter.

Misslyckandet att fullt ut integreras i den europeiska gemenskapen har bidragit till en berättelse där Europa ses som förfallet och fientligt, vilket legitimerar Moskvas egen geopolitiska kurs.

Även Ukrainas frustration riktas delvis mot Europa. Kritiken speglar missnöje över långsamhet och interna motsättningar, trots att EU-länderna i dag är Ukrainas största ekonomiska och militära stödgivare.

Samtidigt är just EUs flexibilitet och brist på total centralisering en förutsättning för att Ukraina över huvud taget ska kunna närma sig medlemskap.