Bön

 Jag lyssar till mitt hjärta

Jag öppnar mig för vägledning. Jag ber min högre kraft om mod och styrka att våga leva helhjärtat. Jag lyssnar inåt och tar emot kärleken på alla sätt som den uppenbarar sig i mitt liv.

Den ryskamerikanska sångerskan Regina Spektor sjunger träffsäkert att "no one laughts at God in a hospital". Vi kan raljera över att människor i stunder av djupaste förtvivlan och nöd vänder sig till en högre kraft, till det som är beständigt och till det som aldrig avvisar oss. Men är det inte när vi går igenom en kris och tillvaron rämnar som vi verkligen ser vad som är viktigt i livet?

Är det inte då vi erfar hur vi alltid borde leva och vad som verkligen betyder något?

Det är bra att vi det då. Men våra liv skulle kunna se annorlunda ut om vi åtminstone försökte leva med samma medvetenhet när livet är som ljusast.

Om det är någonstans vi svenskar hittar vår andlighet så är det i naturen och i kontakten med våra älskade husdjur. I skidspår, på skogsstigar, i en trädgård eller på en klippa vid en solnedgång finner många sin katedral. 1800-talspoeten Emily Dickinson sammanfattar den andlighet vi möter i naturen i en dikt som avslutas med orden, "I biets och fjärilens och vindens namn, amen". 

Vad är det vi möter i naturen och bland djur?

Vad är det som talar till oss?

Jag ser det som ett slags meditation, ett ordlöst språk och ett tilltal som fyller hela vår  existens.

Vad kommer först, tanken eller ordet?

Det är som med hönan och ägget, men en sak är säker, ord föder nya tankar. Det är förlösande att för första gången börja sätta ord på diffusa livsdilemman, problem som man förtränger och som existerar i ens inre som obearbetade tankar och ångest. Genom att öva sig i att säga precis som det är, som vi gör när vi ber, närmar vi oss vår innersta röst. Medan lögn och rädsla stänger kontakten, kräver eller driver vår inre röst på flykt. Det är det som man menar när man i tolvstegsrörelsen säger att förnekandet eller lögnen är det som står mellan oss och vår högre kraft.

Ord föder nya tankar

För mig är bönen ett enkelt, ofarligt och effektivt sätt att våga prova att sätta ord på mitt livs trauma, mina försvar, lögner, överlevnadsstrategier och alla vackra drömmar. Den är ett instrument och hjälpmedel som hjälper mig att koppla in på rätt spår och att lyssna till min inre röst. Man ska inte underskatta denna våg till självkännedom, en människa är aldrig så ärlig som när hon ber från hjärtat.

Jag tror inte att det finns någon annan väg till att möta sig själv på djupet än att bli ärligare mot sig själv. Det är förstås inte detsamma som att säga precis vad jag tycker och tänker i varje ögonblick, särskilt när det skadar andra. Ibland tänker jag at den som kallar sig för sanningsägare är den som själv lever i det största självbedrägeriet. Ärlighet och att stå upp för sig själv och sitt liv är någonting helt annat. Men lögn är ofta inget annat än  et uttryck för den rädsla som vaktar och försvarar de hemligheter som vi går omkring och bär på och som vi tror att vi måste dölja. Att slå hål på dessa försvar för bryskt och vid fel tid kan göra att hela livet rämnar. Därför måste vi vara varsamma om oss själva, även om hemligheter är en tung ryggsäck att gå och bära på.

En människa är aldrig så ärlig som när hon ber från hjärtat

Ledord

Herre visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den

Reflektion

Hur brukar jag be?

Har jag blivit bönhörd?

Har jag hört Guds röst någon gång?

Övning

Jag formulerar en egen trosbekännelse

Anteckning

Jag skriver ner ett minne om ett tillfälle i mitt liv då jag fått andlig vägledning

Inför nästa steg

Jag hjälper en medmänniska utan att berätta om det för den personen

Ord på vägen

Bli stilla, 

låt tystnaden föra Dig nära. 

Närvaron finns där. 

En kraft som vill bära, 

ja, 

öppna det rum som står låst djupt inom Dig. 

Barnet som bor där och stumt skriker, 

"Hör mig". 

Du är en bön, 

Gud är Din bön