Medkänsla

Jag har någonting att ge

Jag försöker vara en inspirationskälla för dem jag möter och delar med mig av alla mina erfarenheter och gåvor. Som jag har fått hjälp vill jag nu hjälpa andra.

Jag är livrädd för den perfekta andligheten och en sluten självtillräcklig gemenskap. Jag har under hela mitt liv befunnit mig i olika kristna miljöer och verkligen sett många ytterligheter och galenskaper. Flera gånger har jag lämnat sammanhang som jag inte längre kunnat stå för men tron har ändå funnits kvar. Jag kan tvivla på tolvstegsanhängare, som menar att deras väg är den enda, på institutioner, den organiserade religionen och på kyrkan. Det finns traditioner som jag skulle vara glad att slippa och påståenden om Gud som jag skulle vilja ompröva och omformulera. Men jag har svårt att föreställa mig en tillvaro i vilken hoppet om en kärleksfull Gud inte är mitt väsens djupaste grund, och jag tror på tolvstegsrörelsens påstående om att vi alla behöver en grupp. Att det till och med är nödvändigt att tillhöra ett större sammanhang för att jag ska kunna rädda mig själv och vara med och lösa de gigantiska problem och utmaningar den här världen står inför. Det är inte på egen hand och genom konkurrens, utan bara i samspelet med andra, som vi kan växa och utvecklas. 

Det finns en bestseller på 1990-talet, en självhjälpsklassiker av den amerikanske psykologen Wayne Dyer som heter Älska Dig själv. Den boken utgår ifrån tanken att vi måste ta kontroll över våra liv, sluta bry oss om vad andra tycker och börja älska oss själva. Lär man sig bara att göra det kommer det mesta i livet att falla på plats. Jag läste boken med stor behållning och tyckte att det verkade så klokt och enkelt att jag försökte börja tillämpa dess budskap. Men det var lättare sagt än gjort och femton år senare vet jag fortfarande inte vad jag egentligen lärde mig. Jag vet inte om jag alls har blivit så mycket bättre på att älska mig själv. Jag har fortfarande lika svårt att tro att jag duger, jag går inte runt och älskar mig själv. Jag vet inte heller hur man älskar sig själv. Jag har mycket lättare för att döma och anklaga mig själv än att gå omkring och känna mig förnöjd. Jag kan känna mig missförstådd, förakta mig själv och jag har väldigt svårt att inse att någon kan älska just mig. Möjligen har jag blivit lite bättre på att ta hand om mig själv. Men vad innebär det egentligen?

At ta hand om sig själv tror jag inte i första hand handlar om att gå på spa resa till solen eller duka upp delikatesser från saluhallen. Jag tror det handlar om att lära sig leva med sina egna känslor av otillräcklighet och utanförskap. Att se att det som är vår djupaste livsproblematik också kan vara en öppning.

Idag är jag mycket skeptisk till hela "älska Dig själv"-konceptet. Jag tänker att det är en illusion och en myt, ett övermäktigt uppdrag, att älska sig själv. Jag undrar om det ens är meningen att vi ska kunna göra det. Jag tror inte att det är kärlekens syfte, utan att det istället handlar om att älska och att låta sig själv bli älskad. I Kärlekens lov står det att "Kärleken söker inte sitt". Jag tror att det bästa sättet att ta hand om sig själv är att sträcka ut handen till en annan människa. 

Jag vill inte ta lätt på att människor känner sig ensamma, men jag tror inte att vi är så ensamma som vi ibland kan känna oss. Jag skulle till och med påstå att en anledning till att vi har svårt att älska handlar om att vi är livrädda för att bli älskade. Kärleken finns där men det kan göra så ont att öppna sig för den. Det finns något som ingen annan människa kan göra för oss som vi måste våga göra själva, öppna dörren till vårt eget hjärta. Det är bara genom att själv bjuda in som man finner gemenskap och bara genom att våga älska eller börja ta emot kärlek som ens eget liv kan fyllas av kärlek och medkänsla. 

Jag tror att det bästa sättet att ta hand om sig själv är att sträcka ut handen till en annan människa

Jag läste en gång i en fysikbok om vad en ledare är, en förmedlare av ljus, värme och kraft. Att föra budskapet om medkänsla vidare till andra människor är som jag ser det att vara förmedlare av den kärlek som Gud förser oss med. Och det är vad tolfte steget handlar om i praktiken, att våga vara en ledare för andra. Det vill säga en förmedlare av ljus, värme och kraft. 

En av historiens mest välkända filosofiska utsagor om praktisk medkänsla är Immanuel Kants kategoriska imperativ, "Handla endast efter den maxim genom vilken Du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Om jag förstår de orden rätt så är innebörden, om än krångligare uttryckt, densamma som i Den gyllene regeln som Jesus lärde ut och som lyder, "Allt vad Du vill att andra ska göra mot Dig ska Du också göra mot dem". Detta uttryck finns också manifesterat i världens alla religioner. Med Den gyllene regeln som utgångspunkt skulle mötet med en andre, människor med annan tro än jag själv, kunna ske öppnare och med fördjupad respekt. Religionsforskaren Karen Armstrong menar att vi måste återvända till Den gyllene regeln i stort, också när det gäller religion, politik, ekonomi och miljö, för att kunna rädda vår värld. Det tolfte stegets andemening är detsamma som Den gyllene regeln eller, Du kan vara behålla det Du ger vidare. 

Fyra aspekter att tro 

Det finns fyra olika betydelser av ordet tro inom kristendomen:

Assensus

Att ha den rätta läran

Fidelitas

Att vara trogen och lojal i sin relation till Gud

Visio

Att ha en inre vision

Fiducia

Att sätta hela sin tillit till Gud

Det är vårt att notera att i Bergspredikan, det avsnitt i Nya testamentet som är en sammanfattning av essensen eller kärnan i Jesu lära, finns det inte ett enda ord som vilka lärosatser vi måste tro på eller bekänna. Budskapet i Bergspredikan handlar bara om vad vi ska vara, vad vi ska göra, hur vi ska handla och bete oss mot varandra. Som Den gyllene regeln och som Jesu uppmaning, "Döm inte, så blir Du inte dömd". Bergspredikan är ett manifest om medkänsla. 

Men i den kristna trosbekännelsen, som läses i kyrkan världen över och som kom till genom hårda teologiska och politiska strider på 300-talet, är det tvärtom. Där finns det inte ett ord om vad vi ska göra eller hur vi ska leva vårt liv, bara detaljerade påståenden om Guds exakta väsen och vad en kristen människa måste tro på och bekänna. 

Om vi håller oss till vad Jesus sa så handlar kristen tro alltså inte om kravet att tro på vissa trossatser utan om att lita på Guds kärlek och att leva ett liv i aktiv medkänsla. Vi blir aldrig fullkomliga eller färdiga som människor men vi kan öva oss i att komma i kontakt med en kärlek, en livsgnista och en förmåga till att tro som redan finns hos oss och som vi kan väcka till liv, hålla fast vid och utveckla. Vi är alla födda med en grundläggande tillit, även om den tidigt blir ansatt och förstörd. 

Vi blir aldrig fullkomliga eller färdiga som människor

I mitt arbete som kyrkoherde är det alltför sällan som jag tar mig tid att göra hembesök. Det är ständigt sammanträden, personalsamtal, gudstjänster och andra förpliktelser i tjänsten som kommer emellan. Min uppgift blir ofta att delegera det jag inte hinner till mina medarbetare. Men Margareta gav sig inte. Hon ville inte prata med någon annan präst och ringde flera gånger innan hon till slut fick tag på mig. Till sist bestämde vi att jag skulle komma hem till henne. 

Margareta fick polio i sin ungdom och hade suttit i rullstol i många år. Hon var änka nu, hennes man Carlos hade också suttit i rullstol, nästan totalförlamad efter en fallolycka. En gång i veckan brukade Margareta och Carlos få hjälp av hemtjänsten att komma ut i friska luften. Margareta är en del av det Sverige vi sällan ser, det som inte är ljust och fräscht har i princip retucheras bort ut samhällsbilden. Nu satt hon alltså ensam i sin lägenhet och sörjde sin man som hade avlidit. Hon passade inte in i det moderna samhället på Södermalm där de flesta är unga, friska och framgångsrika. 

Jag är inte säker på att Margareta egentligen var olyckligare än någon annan människa. Hon berättade för mig att när solen lyste in i lägenheten hade hon brukat knuffa fram Carlos rullstol med sin egen rullstol, så att den kom fram till fönstret. Där kunde han få uppleva njutningen av att känna solen värma hans ansikte. För mig blev mötet med Margareta en påminnelse om någonting väldigt viktigt, att hur vi än har det kan vi alltid göra något för vår medmänniska.

Strax efter mitt hembesök hos Margareta mötte jag Gun i kyrkan. Också hon hade nyligen blivit änka och för henne hade kyrkan blivit som en ny familj där hon bakade bröd och hjälpte till på olika sätt. När Gun hörde talas om Margareta så erbjöd hon sig att gå och hämta henne, så att hon också kunde få komma till kyrkan någon dag och möta människor. 

En söndag några veckor senare såg jag faktiskt Gun och Margareta sitta leende bredvid varandra i kyrkbänken och jag kunde inte låta bli att tänka att himlen hade kommit lite närmare. Margareta hade varit en ängel för Carlos och Gun blev en ängel för Margareta. Det är bara genom att ge som vi själva kan bli rikare som människor och ingen kan göra allt. Men det finns alltid något som vi kan göra för vår nästa.

Ledord

Ge vidare

Reflektion

Vad har jag att dela med mig av?

Vad skulle jag vilja ge vidare?

Hur kan jag göra det?

Övning

Jag söker upp ett sammanhang där jag kan hjälpa andra och själv få hjälp

Anteckning

Jag skriver om vad ett liv i medkänsla skulle innebära för mig

Ord på vägen 

Om jag kommer upp till Jesus på något sätt

frågar han nog inte något om fel eller rätt

Har Du älskat allt Du pallar varje dag

blir hans fråga och vad svarar Du och jag