Tråkigt att gå i pension

De flesta trappar ner vid 65 år eller 70 år. Men Waltraud Rothman, 90 år, cyklar fortfarande mellan sina vårdtagare i Skanör. För henne lockade aldrig pensionen.

När Waltraud Rothman fyllde 70 år gjorde hon ett försök att lämna arbetslivet bakom sig. Men det blev kortvarigt.

Jag gjorde ett försök att gå i pension när jag var 70 år. Det gick inte så bra, säger hon med ett leende till Allas.

Snart var hon tillbaka i hemtjänsten igen, först några timmar i veckan, sedan allt mer. I dag, 20 år senare, arbetar hon fortfarande regelbundet.

Flera dagar i veckan tar Waltraud cykeln genom villaområdena i Skanör. Hon besöker tre personer som alla är yngre än hon själv.

Arbetet handlar inte om avancerad vård, utan om vardagligt stöd och sällskap.

Jag går kortare promenader med dem och vi brukar sitta och prata över en kopp kaffe tillsammans.

Hon hjälper också till med enklare sysslor, som toalettbesök, men betonar att det sociala är minst lika viktigt.

En av dem hon besöker är 87-åriga Bodil Marcusson. För henne har Waltraud blivit långt mer än bara hemtjänstpersonal.

Vid sidan av mina barn och barnbarn betyder Waltraud allt för mig, säger Bodil.

Relationen har med tiden vuxit till vänskap. De fikar tillsammans, promenerar och träffas även privat.

Vi brukar skoja om att vi har adopterat varandra, säger Waltraud.

Waltraud kom till Sverige från dåvarande Östtyskland 1960, strax innan Berlinmuren byggdes.

Allt var så kontrollerat i DDR. Det fanns ingen frihet där.

I hemlandet arbetade hon som gymnastiklärare, något som fortfarande märks. Hon håller igång med både gymnastik, golf och dagliga promenader.

Det är viktigt att man håller igång. Det kvittar vad man gör bara man gör något.

Kanske är det just hennes aktiva liv som gjort det möjligt att fortsätta arbeta så långt upp i åren.

Waltraud tror själv att hennes ålder är en fördel i mötet med äldre.

Vi har mer gemensamt än vad Bodil och de andra skulle ha med en 25-åring.

Samtidigt understryker hon att yngre kollegor också behövs.

Trots sina 90 år har Waltraud inga planer på att lägga av.

Inte så länge de vill ha mig kvar och jag klarar av att cykla.

Efter varje besök hoppar hon upp på cykeln igen och tar sig vidare till nästa vårdtagare, med samma energi som alltid.

För henne är arbetet inte bara ett jobb. Det är en livsstil.