Psalmer

Upp, psaltare och harpa. Upp, kraftens ord, Du Andens svärd. Tveeggade och skarpa. Ur dvala väck en syndig värld. Och, nådens milda lära. De väckta hjärtan bjud. Att känna, älska, ära Barmhärtighetens Gud. Som huld i Sions gårdar. Med Anden och sitt ord. Alltsom en herde vårdar. Sin dyra, återlösta hjord.

Han för de kvistar torra. Ej hugga vill sitt vinträd ner. Han skonar ett Gomorra. Där tio fromma blott han ser. Där två och tre allena. Uti hans dyra namn. Sin bön och sång förena. Han öppnar nådens famn. Och hjärtan vederkvicker. Och giver själar ro. Och med sin sköld betäcker. Sin frälsta kyrkas hopp och tro.

Så kom i helig prydnad. O Sulamit, Du Kristi brud. I oskuld och i lydnad. Möt här Din Herre och Din Gud. Han är Din brudgum bliven. Att frälsa Dig från fall. Och är för Dig utgiven, att han Dig helga skall. I trohet och i renhet. Giv hjärtat med Din hand. Och vårda andens enhet. Med kärlekens och fridens band.

Ej evigt är Du vorden. I dessa Kedars hyddor fäst. En liten tid på jorden Du går, en främling och en gäst. Var trogen, o var trägen. I lov och bönesång. Så bliver himlavägen. Ej slipprig eller lång. De frommas samljud tvingar. Till tystnad kvalens röst. När Davids harpa klingar. Det stormar ej i Sauls bröst.

Men glad som Moses skådar. Från öknens sand, från mödans ban. Det land, som Herren bådar. På andra sidan av Jordan. Så själen sig förnöjer. Av salighetens hopp. Och tjust från jorden höjer. Sin blick till himlen opp. I tron hon ser och smakar. Hur ljuvlig Herren är. När helig andakt vakar. På alla känslor och begär.

Kom, Israel, att dyrka Din Gud på varje tid och ort. Men blive Dig hans kyrka. Ett heligt rum och himlens port. Ej störe mänskofunder. Och jordiskt känsloprål. De helga sabbatsstunder. De höga föremål. Att Herren i Ditt öra. Ej ropar innan kort, "Jag vill Ditt spel ej höra. Hav Dina visors buller bort". 

Dig skall Ditt Sion sjunga. Och bära fram för Dig, o Gud. Med hjärta och med tunga. Sin lovpsalm och sitt böneljud. Ditt ord i våra bygder. Må rikeligen bo. Och bära frukt i dygder. Gudaktighet och ro. Som havets sand otaligt. Ditt folk föröke sig. Och heligt och lycksaligt. I evighet lovsjunge Dig.

Du som härlig ställde Din tron högt över tiden. Där sällheten och friden. En växla om, ej sluta sig. Evige, Ditt välde. Ej ljus och mörker skiftar. Den lag för oss Du stiftat. Förvandlar icke Dig.

Konung i det höga. Du släkten bortgå låter. Och  andra komma äter. Och åldrar undan åldrar fly. Men Ditt fadersöga. Milt vakar över alla. Din nåd, som vi åkalla. Är varje morgon ny.

År och vänner flykta. Men Du densamme bliver. Du än åt barnen giver. Den vård, som Du åt fädren gav. Mod åt de betryckta. Och styrka åt de svaga. Och tröst åt dem som klaga. Vid sina vänners grav. 

Gud, vi vandra trygga. När redligen vi vandra. I kärlek för varandra. Och hörsamhet för Dina bud. Gud, på Dig vi bygga. Vårt hopp i alla öden. I livet och i döden. Du vårdar oss, o Gud.

Lovad vare Herre. Sannfärdig, vis och nådig. Och helig och rättrådig. Han alltid  allt allen förmår. Lovad vare Herren. Hans lag, hans nådelära. Hans härlighet och ära. I evighet består.