Vi lever i den mänskliga civilisationens mest högljudda och splittrade tidevarv, i en tid där ständigt brus och yttre stimuli tränger sig på. Men den heliga anden eller inre rösten försöker aldrig konkurrera med någon annan röst, den bara längtar och väntar på oss. Vi hör Guds kärleksfulla röst först när bullret, tjattret och allt annat omkring oss klingar av. När de andra rösterna och bruset inom oss själva avtar, när vår ordrika och krampaktiga bön tystnar och när allt blir stilla.
När hade jag en stund av absolut stillhet senast?
Brukar ha det när jag lägger mig och kopplar av med någon film innan jag somnar
SvaraRadera