Jag blev förälskad

Under fyra dagar var Kristin Enmark hotad till livet i Norrmalmstorgsdramat, men även andra känslor väcktes, hon blev gravid med Clark Olofssons barn.

Det blev fyra dagar då hela Sverige höll andan. Bankrånet vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm mellan den 23 och 28 augusti 1973 utvecklade sig till en actionfilm i liveformat.

Här fanns alla ingredienser som en filmregissör kunde drömma om. En central lokal, en maskerad rånare som med kpist och kniv tog delar av bankpersonalen som gisslan, en namnkunnig brottsling som skulle släppas fri och lösensummor och snabba bilar. Allt var på plats för ett direktsänt drama inför publik.

Det sägs ju att klokhet och dårskap möts till slut. Där dåren och geniet delar plattform och där de hittar varandra i den fria tanken.

Död och kärlek har motsvarande mötespunkt. Där de möts och förenas genom en brygga som är svår att förstå.

Men det var just det som hände under de fyra dagar som dramat pågick inne i Kreditbankens lokaler. Dramat som började med ett direkt dödshot mot gisslan gled sakta över i något annat. En gemenskap uppstod mellan rånarna och gisslan. En svårbegriplig länk bildades mellan förövare och offer.

Det kom att kallas Stockholmssyndromet.

Kristin Enmark var en av de fyra som rånaren Janne OIsson tog som gisslan och som han senare hotade att döda om han inte fick som han ville.

Janne Olssons främsta krav var att hans kumpan, den namnkunnige brottslingen Clark Olofsson, skulle släppas och tas till banken. Om inte, så låg gisslan risigt till. Men om polisen skulle gå med på kravet, hamnade gisslan i ett bättre läge.

När slutligen Clark Olofsson fördes till banken från häktet i Norrköping där han satt blev han en nyckel till gisslans framtid. Clark kom att bli en symbol för livet, för räddningen och för framtiden.

Det kan låta underligt, det förstår jag, men det är omöjligt att föreställa sig hur det känns att vara under dödshot, säger Kristin Enmark i en intervju i tidningen Femina om dagarna som kom att förändra hennes liv.

Hon berättar också om den trygghet som infann sig med Clarks närvaro i lokalen, trots att hon väl visste att han hade en helt annan agenda än att vara situationens ängel.

Den trygghet han gav mig överskuggar det. Hade han inte funnits för mig de där dygnen hade jag tagit betydligt större skada än vad jag gjorde, förklarar Kristin Enmark.

Att det hade bundits band mellan gisslan och rånarna blev tydligt i det 42 minuter långa telefonsamtal som Kristin Enmark hade med dåvarande statsministern Olof Palme.

Snälla rara söta gulliga, Olof. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och jag ber på mina bara knän att du ska lösa situationen genom att ringa till poliserna och säga till dem att de ska släppa rånaren med hans pengar och Clark och Elisabeth och mig. För vi är inte rädda för dem och då kommer allt att gå bra. Jag är faktiskt besviken på dig. Jag vill åka, det är ingen som står här och hotar mig.

Efter dramats lyckliga upplösning, blev Stockholmssyndromet ett fenomen som det sedan dess forskats livligt på. Hur kunde dödsrädsla vändas till sympati. Och i Kristin Enmarks fall, till kärlek.

Vi började brevväxla. Först var det vänskapliga brev. Men sedan smög sig en sexuell underton in, säger Kristin Enmark.

Jag blev förälskad, och vi planerade att träffas.

Relationen fortsatte utvecklas och landade till slut i att Kristin blev gravid med deras gemensamma barn. En förlossning som tyvärr tog ett olyckligt slut med ett utomkvedshavandeskap.

Men vänskapen mellan gisslan Kristin och förövaren Clark har bestått genom åren och de har, hur märkligt det än kan låta, fortfarande kontakt.