Midsommar, när Sverige är som svenskast

Om Du ska ta en bild som på alla sätt symboliserar det som vi kallar svenskt, så är det nog på midsommarafton den bilden ska tas.

Ställer jag mig på Stora torget i Linköping, som är min närmaste stora stad, och frågar 100 förbipasserade om när på året bilden av Sverige är som starkast, skulle jag gissa att 80% skulle svara midsommar.

Midsommarafton, denna dag då sommaren är på topp, dagarna som ljusast, sommarlovet just har börjat och semestrarna ligger framför oss. Förväntningarna är på topp för det är med midsommarafton sommaren tar avstamp.

Vi vill därför vara trygga med midsommarafton. Det ska vara en vän i kalendern som vi ska kunna hålla tryggt i handen, lite som när vi var små och höll mamma eller pappa i handen när vi var lite blyga inför vad som skulle hända.

En dag som ska vara som den alltid har varit. Sillunch, midsommarstång, sju blomster under huvudkudden, picknick-korg, mormors nubbe, solnedgång och en och annan regnskur självklart.

Midsommarstången ska kläs med eklöv och kransarna ska bindas med blommor från ängen.

Och så dansar vi. Och som vi gör det. För det är faktiskt bara på midsommarafton som vi dansar som vi gör då, till tonerna av karusellen, tre små gummor och små grodorna.

Det senare en sång med anor från en militärmarsch från den franska revolutionen, där refrängen gick, “Au pas, camarade, au pas, camarade/ au pas, au pas, au pas”.

Grodsången kapades sedan av engelsmännen som raskt transformerade den till en nidvisa om de stackars fransoserna, som de kallade grodor.

Refrängen blev följaktligen “Au pas, grenouille”, i takt, groda, vilket på lite krokiga omvägar landade i vår kära sång med tillhörande rörelser.

Att små grodorna därefter blivit en omistlig del av den svenska nationalskatten, kanske bäst illustreras av att den svenska ambassaden under 2003 använde sången som ett test av en person som skulle förnya sitt svenska pass.

Färskpotatisen snålar vi förstås inte heller med. 2 400 ton pärer går åt under midsommarafton, vilket är ungefär dubbelt så mycket som under en vanlig dag.

Det är på midsommaraftonen som färskpotatisen firar försäljningsrekord. 

Med färskpotatis menar vi en potatis som skördats innan den är helt mogen och fått ett fullt utvecklat skal.

Den ska också ätas så nära skörden som möjligt och självklart njutas ihop med sillen. Och nubben.

Sillen ja. Den ingrediens som tillsammans med färskpotatisen och nubben gör den svenska midsommaraftonen komplett.

Hela 3 000 ton mumsar vi i oss under dagen, med betoning på matjessill. Till denna delikatess ska det självklart serveras färskpotatis, gräddfil och gräslök. Kanske även brynt smör och hackat ägg, även om sederna varierar.

Detta genuina lilla glas med brännvin som på midsommar helst ska vara kryddat och just under detta dygn flödar i ofattbara mängder.

148 000 liter häller vi svenskar faktiskt i oss.

Om Du trodde att nubben på bordet och nubben i väggarna, alltså de små spikarna som håller fast Ditt pappspända tak, härstammar från samma plats i språket, så har du faktiskt helt rätt.

Nubb stod förr för både liten spik och liten sup.

I dag nubbar vi inte så mycket till vardags, men till midsommar, jul, påsk och till kräftor och surströmming, så kommer nubbarna fram och då med tillhörande visor.

Dansen med grodor och allt sker med midsommarstången som alibi.

Denna märkliga löv- och blomsterklädda påle som reses på midsommarafton kom till Sverige från Tyskland under medeltiden.

I dag hittar du den i nästan hela Sverige, på Åland och i de svenskspråkiga delarna av Finland, även om det inte är helt utrett vad den egentligen står för.

Ibland kallas stången även för majstång. Skälet till det är att den förr restes till en forn-nordisk vårfest som hölls 1 maj.

Substantivet “maj” syftar på gröna löv och annan grön utsmyckning, som man smyckade personer och föremål med.

Att “maja” är alltså att smycka med löv och blommor. Dock var det lite för snålt med de varorna i början på maj, varför majstångsfirandet över tid kom att flyttas till midsommar.

Egentligen är dagens midsommarfirande ett misslyckat pr-projekt från kyrkans sida.

Svensken har sedan urminnes tider firat sommarsolståndet och det faktum att det är en brytpunkt i arbetsåret. Natten under sommarsolståndet ansågs också vara fullt av trolltyg varför det firades flitigt.

Detta sågs inte milt på av kyrkan, som ansåg att något måste göras. Johannes Döparen dammades därmed av, och hans dag, den 24 juni, lanserades som en dag att fira på samma sätt som Jesu födelse firas kring jul, istället för sommarsolståndet.

Den “kuppen” gick dock inte hem hos svensken, som valde att behålla sin stång och de inrotade anledningarna till fest.

Resten är som vi brukar säga historia.

I dag är midsommar i Sverige kanske den största årliga högtiden utan kyrkans inblandning.