Urfolkskvinnor är betydligt mer utsatta för våld än andra kvinnor, enligt internationella studier. Men i Sverige utgör frågan en blind fläck på forskningskartan.
Frågan är och har varit väldigt tabubelagd, säger Monica Burman, professor vid Umeå universitet.
En samisk kvinna som skiljer sig kan få problem att leva kvar inom renskötseln, enligt Monica Burman, professor vid Umeå universitet.
Forskningen i Nya Zeeland, Australien och Kanada är samstämmig: urfolkskvinnor är tydligt överrepresenterade gällande alla typer av våld och övergrepp. Även i norska studier har man kunnat skönja samma mönster, enligt Monica Burman som som bland annat forskar om mäns våld mot kvinnor.
Där har man jämfört samiska kvinnor med den norska majoritetsbefolkningen och sett att samiska kvinnor är mer utsatta för våld än icke-samiska. Det handlar om våld i alla avseenden, fysiskt våld liksom sexuellt våld.
Men i Sverige är kunskapsläget fortsatt svagt, närmast obefintligt, enligt Monica Burman. På uppdrag av Sametinget har hon nyligen gjort en kartläggning över forskningsläget internationellt. Hon efterlyser en ordentlig studie för att utröna hur problematiken ser ut på hemmaplan.
Det behövs insiktsfull kunskap, bland annat för att se om våld mot en samisk kvinna har rasistiska undertoner och för att kunna utveckla anpassade insatser och ett kulturkompetent stöd. Som urfolk bär man med sig en rad andra erfarenheter än andra, ofta både av historiska och dagsfärska övergrepp, säger hon.
Vad urfolkskvinnornas utsatthet beror på är inte helt klarlagt. Tidig forskning utgick från att det berodde på ökade riskfaktorer inom urfolk som lever marginaliserade från majoritetssamhället, så som högre arbetslöshet, lägre inkomst och ökad missbruksproblematik. I dag vill forskarna komplettera den bilden, säger Monica Burman.
Man pratar mycket om det jag kallar kolonisationsteorin, att koloniseringen lett till socioekonomisk utsatthet och större psykisk ohälsa, men att det också har en stor betydelse i sig att tillhöra ett koloniserat folk. Då kommer man in på frågan kring strukturellt våld, att kolonisationen skapat en grogrund för att bli osams internt i stället för att slå tillbaka mot förtryckaren. Man har antagit att det spiller över även när det gäller våld mot kvinnor.
Det senaste decenniet har en urfolksfeministisk syn på frågan växt sig allt starkare. Urfolksfeminister hävdar att man inte når ända fram om man inte förstår den roll som införandet av det västerländska patriarkatet i urfolkssamhällena spelat, säger Monica Burman.
Man implementerade ett västerländskt patriarkat i ett samhälle som tidigare var betydligt mer jämlikt och där man såg väldigt allvarligt på våld mot kvinnor. På så sätt började urfolksmän tycka att de borde vara familjens överhuvud. Om de här frågorna saknas det väldigt mycket kunskap i Sverige, svensk jämställdhetspolitik är ganska vit och blind.
Det handlar dock inte om att göra urfolksmän till offer för kolonisationen och därmed befria dem från ansvar, betonar Monica Burman. Snarare handlar det om att samhället behöver erkänna att det inte bara är att "gå tillbaka", att kulturen är förändrad och att det i dag finns ett inlemmat patriarkat.
Samer lever inte alls i samma socioekonomiska utsatthet som exempelvis urfolk i Nordamerika, poängterar Burman. Därför är det svårt att dra svenska slutsatser utifrån de internationella studierna, men de patriarkala strukturerna syns även i Sverige. Samiska kvinnor har länge pekat på hur statens reglering av rennäringen gjort att kvinnorna tappat ställning och status inom samiska familjer och hur kvinnor som kulturbärare tappat mark, säger Burman.
Kvinnors status inom renskötseln har underminerats genom politik och lagstiftning, och till slut har både samiska kvinnor och män anammat synsättet att männen är de som ska vara ute i renhjorden.
Den rennäringslag som togs i bruk 1971 reglerar rätten till land och bestämmande bland Sveriges samer. Ett så kallat husbondesystem avgör vem som får rösta och delta i beslut rörande samebyn.
En kvinna som skiljer sig kan få problem att över huvud taget fortsätta leva kvar inom renskötseln. Samiska kvinnor lyfter ofta fram att det kan bli en kvarhållande faktor i dåliga äktenskap.
Frågan om våld inom det samiska samhället, särskilt våld mot kvinnorna, har länge varit tabubelagd, enligt Monica Burman.
Det har länge varit ett argument att vi inte får visa utåt att samiska män är våldsamma, för då kommer det att användas emot oss som urfolkssamhälle. Det är samma sak med psykisk ohälsa och självmord, samer har skapat en bild av sig själva som väldigt starka där det är tabubelagt att prata om att man mår dåligt.
Monica Burman efterlyser svensk forskning med ett urfolksetniskt perspektiv, finansierad av staten men där Sametinget har en samordnade roll och samebyarna involveras i frågan.
Det finns en blindhet för den här problematiken, det måste börja beforskas. Men man gör samiska kvinnor en otjänst om man bara går in med frågeställningen huruvida samiska män är mer våldsamma än andra män. I dag finns det många människor som vill kulturalisera våld och förknippa mäns våld med vissa kulturer, så det är inte riskfritt att gå den vägen.
Sápmi
Samernas traditionella områden i Norge, Sverige, Finland och Ryssland kallas för Sápmi. Det finns uppemot 100 000 samer i världen. Av dem beräknas mellan 20 000 och 35 000 bo i Sverige.
Sedan 1977 räknas samerna som ett urfolk i Sverige, med rätt till kulturell särbehandling och sedan 2011 erkänns samerna som ett folk i grundlagen.
Samiskan har finsk-ugriska rötter och delas in i tre olika språk med flera underdialekter. I dag är samiskan erkänd som ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.
Den samiska nationaldagen firas sedan 1993 till minne av det första gränslösa samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar