22 juni

Just idag kapitulerar jag inför kärleken

Att förverkliga sig själv handlar inte om att klättra allt högre upp i statusstegen och försöka bli större än alla andra. Det handlar tvärtom om att uppbåda modet och visa sin litenhet. På samma sätt är det med andlig utveckling. Att växa i tro handlar inte om att lära sig  flyga utan om att våga falla handlöst i den bottenlösa kärlekens händer. 

I vems armar vågar jag falla idag?

Har ingen som jag vågar alla i, det skulle vara mig själv eller Gud?

Om Du inte får i Guds armar, i vems armar ska Du då falla i?

För en tid sedan gästades församlingen av musikern och låtskrivaren Michael Jeff Johnson. Han har skrivit många fantastiska sånger, bland annat en sång som heter Han går aldrig förbi Dig. I sången finns en strof som jag ofta återkommer till, Om Du inte får falla i Jesu armar, i vems armar ska Du då falla i?

Vi faller alla ibland och då menar jag inte rent fysiskt, utan inombords, livet liksom rämnar. En dag får Du ett negativt besked från en läkare eller så blir Din tonåring hemskjutsad av polisen. Kanske har Du för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Du råkar backa in i en bil på Maxiparkeringen eller så får Du en p-bot. När Du kommer hem från Din fantastiska solsemester upptäcker Du att Du haft inbrott, allt av värde är borta. Plötsligt sviker en nära vän ett förtroende, en dag står Du utan jobb, oväntat tar en livslång kärlek slut eller så drabbas Du av sorg, Du blir lämnad ensam. Du faller.

Själv har jag fallit flera gånger. Mitt starkaste minne är från söndagen den 26 september 2010. Jag var 49 år. Jag jobbade på Birka Paradis och min son var med sin tjej på en fyllefest ombord på båten där jag jobbade och efter det så försvann min älskade son ur mitt liv för gott och det har tagit mig väldigt hårt och har knappt fattat det ännu och tror att detta mest är en dröm, men vet att vi aldrig mer kommer få träffas och ha roligt ihop igen i detta liv. Tiden stod liksom stilla. Allt runt omkring tonade sakta bort. Där och då föll jag. Min tillvaro rämnade, min son fanns plötsligt inget lägre kvar. Upplevde att jag föll ned i ett mörkt bottenlöst hål. 

Där nere i det mörka bottenlösa hålet upptäckte jag att jag var inte ensam. Jag hade fallit i någons armar. Mitt i mitt djupaste mörker fanns Gud. Hans starka armar hjälpte mig klättra upp igen. Ibland föll jag igen. Varje gång fanns han där och fångade mig. Fortfarande finns Gud där när jag faller. För om jag inte får falla i Guds armar, i vems armar ska jag då falla i?

Livet är inte lätt, vi faller alla ibland. Förmodligen har även Du har fallit. När Du faller, vem finns då där och fångar Dig? 

Kanske upplever Du just nu att Du faller, att Du inte orkar mer. Du är nära att ge upp, vet inte vem som Du ska vända Dig till. Undrar om Gud verkligen bryr sig om Dina problem. 

Jag vill bara säga Dig att Gud bryr sig om Dig, han vet hur Du kämpar i Din ensamhet. Gud vill inget hellre än att Du ska låta honom fånga Dig när Du faller. Han är nämligen den enda som kan resa Dig upp. 

Livet är inte rättvist men Gud är god, han ger Dig av sin kärlek om Du vågar tro på hans ord.  Livet är inte rättvist men Gud han är stor, han ger Dig av sin glädje och Du får mer än nog.