Ofullkomlighet

Jag ber om mod att vara den jag är

Jag ber om styrkan att släppa taget om det jag behöver bli fri från. Jag ber om mod att kunna acceptera min ofullkomlighet och bejaka min längtan. Jag försöker sluta fly och ta till mig att jag i all min brist ändå är fullkomligt älskad.

Tomas Tranströmers välkända uppmaning "Skäms inte för att Du är människa" är precis det vi behöver få höra ibland. Jag tror att många människors grundproblematik har sin grund i en djup känsla av övergivenhet, mindervärde och självförakt. Vi känner skuld över det vi gjort och skam över dem vi är. Det skapar ett tillstånd då vi erfar tillvarons totala meningslöshet och att den mening som eventuellt kan finnas ändå är ouppnåelig, den gäller inte mig, jag har missat och förslösat min chans. Jag duger helt enkelt inte och jag kan aldrig göra något åt det som har kommit mellan mig och livet.

Vår tids strävan efter perfektion kan bli ett förtärande monster som tar allt vi har och är. Något som kräver total underkastelse och helt kan förvränga vår självbild. Det är i bemärkelsen att lära oss leva med vår ofullkomlighet och våra brister som ordet syndare i Bibeln, hur konstigt det än låter, har en positiv och livsbejakande innebörd. Ordet synd betyder bokstavligen "att missa målet". Vi är alla syndare eller livsmissbrukare på olika sätt, att leva betyder ofrånkomligen att begå en massa misstag.

Det är en hårfin skillnad mellan skuld och skam som en drivkraft till förändring eller något som gör att vi gömmer oss, en barlast som får oss att fly och isolera oss på en ö av missbruk eller destruktiva beteenden. Vi lever alla i spänningsfältet mellan våra vackraste värderingar och vårt ofullkomliga liv. Den främsta anledningen till att vi har svårt att berätta för våra medmänniskor hur vi egentligen har det är att vi skäms över oss själva. Vi tror att om någon visst hur det egentligen är fatt så skulle de vi älskar  eller är beroende av kanske inte vilja veta av oss. Det krävs mod, tillit och värme för att lägga korten på bordet och berätta om det vi skäms för eller längtar allra mest efter.

Vi lever alla i spänningsfältet mellan våra vackraste värderingar och vårt ofullkomliga liv

I ett samtal jag hade med en av vårt lands specialister på ätstörningar sa hon, apropå det inre glappet mellan våra ouppnåeliga ideal och vår förvrängda självbild, att det är just det som anorexi och bulimi handlar om. Kanske ger dessa ätstörningssjukdomar en träffsäker bild av hur helvetet på jorden kan se ut, att vara besatt av ett inre monster som förtär ens självbild. Särskilt farligt blir monstret när vår omgivning och vårt samhälle är dess hejarklack. Vår tids skeva kroppsideal är bara ett av många exempel.

Filosofen Christine de Pizan som har kallats för "världens första feminist" ställer i sin bok Kvinnostaden en fråga till Gud, "Skapade Du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade Dig att hon skulle ha. Hur skulle det vara möjligt att Du kunde misslyckas".

Det berättas om reformatorn Martin Luther att han en gång hamnade i ett våldsamt oväder som han mirakulöst klarade sig helskinnad ifrån och att det blev ett livsförvandlande möte med någonting som han upplevde vara Guds villkorslösa kärlek och radikala nåd. Plötsligt förstod han att han var fullständigt accepterad och buren av Gud mitt i all sin otillräcklighet och ofullkomlighet. Detta andliga möte förändrade hela hans liv. Han fullständigt kapitulerade inför Guds kärlek och hans livsuppgift blev sedan att hängivet och helhjärtat peka på den kärleken, som en väg och metod, som kan hjälpa oss att skifta självbild och bryta vår existentiella ensamhet. Martin Luther levde förstås i en annan tid och en annan värld. Hans späkning var av religiös karaktär, men jag tänker att vi lever med samma prestationskrav idag. Fastän det för oss handlar om att ha materialistisk livsstil som tvingar oss till träningshysteri, stränga dieter, framgångsrika karriärer och en perfekt yta.

När vi begår en "synd" genom att bryta mot våra värderingar eller skada andra känner vi ofta skuld. Skuld kan kännas som en klump i bröstet, som ånger, ångest och ett gnagande dåligt samvete. Skam känner vi när vi har blivit ertappade med fingrarna i syltburken, när det avslöjas att vi inte är de som vi utger oss för att vara. Skam är att bli tagen på bar gärning och den känns inte bara i bröstet, utan i hela vår varelse. Den gör oss till en våt fläck och utraderar, hotar och tillintetgör hela vårt människovärde. Skammen handlar ofta om hur vi ser ut, våra familjeförhållanden, vår sexualitet, ekonomi eller om brott och ger oss dålig självkänsla. Ett rimligt mått av skuld- och skamkänslor är nödvändigt, det är ett hälsotecken som hjälper oss att leva i bättre samklang med våra värderingar. Men alltför många av oss lever med en osund och överdriven skuld- och skamproblematik och då får dessa känslor en motsatt effekt. De blir inte en drivkraft till förändring utan tar istället bort vår självkänsla och stolthet vilket får oss att börja fördöma och förakta oss själva, så att vi börjar smyga med hur vi känner oss och vilka vi egentligen är. Men vår ofullkomlighet är i själva verket en del av livets motsägelsefulla skönhet och det finns ingen quickfix, förändring är en livslång process. 

Förändring är en livslång process

Glappet som leder till isolering

Ett rimligt mått av skuld och skam fungerar som en drivkraft men då vi hamnar i ett beroende leder dessa känslor till ett glapp så stort att vi försöker isolera oss.

Värderingar

Skam

Skuld

Beteende

Ledord

Lev och låt leva

Reflektion

Vad vill jag bli befriad från i mitt liv?

Vad kan jag inte förändra i mitt liv?

Vad är ouppklarat i mitt liv?

Övning

Jag föreställer mig att jag befinner mig på en rofylld plats och att min högre kraft slår sig ner och lyssnar till det som tynger mig just nu

Anteckning

Jag skriver ner några tankar om en specifik rädsla jag har, om hur den uppstått och har påverkat mitt liv

Inför nästa steg

Jag förbereder mig inför nästa steg genom att be Sinnesrobönen

Ord på vägen

Jag kom ur tvivel, 

mörka djup, 

ur vanmakt och ur skam. 

Den nåd som bar mig intill nu, 

skall bära ändå fram