Försoning

Jag låter mina relationer läkas

Jag börjar försonas med mitt förflutna fastän livet inte blev som jag hade tänkt mig. Jag går igenom hur jag har sårat andra och gör mig redo att börja be om förlåtelse. Jag förbereder mig på att försöka läka mina brustna relationer. Men bara så länge det inte skadar någon annan eller mig själv.

Sverige är ett på många sätt tryggt och gott land att leva i. Vi har skapat ett slags idyll i vår lilla del av världen. Men så ibland väcks vi ur vår illusion och blir påminda om att även i vårt goda samhälle kan det mest djävulska inträffa. Vi har mycket att vara tacksamma för men också ibland en alltför naiv syn på godhet som gör att vi blundar för att varje människa också bär på ett mörker. Bakom våra polerade ytor går många av oss i själva verket omkring som tickande bomber. Som en amerikansk vän sa till mig, "Det svenska nationaldraget är passiv agressivitet".

Tänk om det djävulska och det gudomliga i själva verket inte är något avskilt från oss människor?

Om det istället är något som vi alla bär inom oss och som kan aktiveras, utvecklas och växa. Det är en hårfin skillnad mellan kärlek och rädsla, ont och gott, mellan lycka och djupaste smärta. Ondskan och godheten har många ansikten. Trots detta tycks vi ha en tendens att på ett ensidigt sätt dela in varandra i antingen onda eller goda. 

Vi lever alla i spänningsfältet mellan att var utifrånstyrda, det vill säga att vara styrda av hur vi vill uppfattas av andra och det som förväntas av oss, och att vara inifrånstyrda och står upp för det vi själva tror på. Det är en svår konst att hitta balans och försoning i denna dragkamp. Hur gör man egentligen för att komma i kontakt med sin innersta röst?

Vår inre följeslagare och vän som vet vad vi djupast vill och behöver och som vågar be om förlåtelse. Vi lever ju ständigt med en kakofoni av inre röster som vill åt olika håll. Faktum är att inom många av oss finns också en stark röst som ständigt gör sig hörd genom att anklaga och döma oss skyldiga. Är denna åklagare vår innersta röst?

Jag tänker att det finns en annan röst som är undanträngd av skuld och skam. Som ständigt stoppas av våra egna ovärdighetskänslor och får oss att ljuga för oss själva och andra om vilka vi är och vad vi egentligen gjort. I Bibeln benämns denna inre röst parakletos vilket bokstavligen betyder försvarsadvokat.

Vi har många motstridiga delpersonligheter, skilda roller som vi anammar i olika situationer. Inte minst har internet för många blivit en ventil där vi kan gå in och låtsas vara någon annan än den grå vardagspersonligheten vi kanske upplever att vi är. För att inte tala om alla TV- och Youtubeprogram där vi ska få chansen att göra om oss själva. Jag kan också se på mina egna tonåringar hur de går igenom olika faser för att till slut hitta en fastare identitet. I filmen Zelig skildras just det här beteendet av Woody Allen. Den handlar om en judisk man vid namn Zelig, som ständigt byter identitet och grupptillhörighet bara för att bli älskad. Till sist blir han till och med nazist.

Det krävs som jag tidigare nämnt stor trygghet och tillit för att vi ska börja lätta på våra hemligheter och påbörja ett slags inre storstädning. Att utvecklas andligt, mogna och bli vuxen handlar om att allt mer försonas med sitt liv och med den man är, med både tillgångar och brister. Det betyder också att inte längre vara så styrd av våra impulser. Andlig mognad handlar om att utveckla en grundpersonlighet. Det är ingen enkel uppgift eller väg att gå. Den leder oundvikligen genom kriser, svek och obehagliga situationer. Men den för oss till en stadigare grund att stå på och mejslar ut en tydligare identitet. Det här steget vill påminna oss om att vi alla, utan undantag, är kapabla till både ont och gott. Hjältedåd och brott, kärlek och svek. När vi så småningom börjar få ett ärligare förhållningssätt till oss själva kan vi också närma oss andra människor. 

Det sägs att brottslignar och framgångsrika affärsmän ofta är dubbelnaturer och ibland till och med psykopater. De är människor som verkar vara väldigt sociala, självsäkra och kan dupera sin omgivning. Våra kvällstidningar brukar med jämna mellanrum ha löpsedlar med skräckinjagande rubriker i stil med, "Så kan Du se om Du är gift med en psykopat". Men jag tror att vi alla är dubbelnaturer och att vi, bland annat på grund av vår dåliga självkänsla, har svårt att stå upp för vad vi verkligen känner. Vi är rädda för att om människor verkligen visste vilka vi är så blir vi utstötta. Vi bär på så mänga egenheter, manier och tvångsföreställningar som vi inte vågar prata om och bara trycker ner. Vi bär på känslor som är kopplade till kränkningar som vi har blivit utsatta för och som lever sitt eget liv i vårt inre. Vi har alla en mer eller mindre obearbetad inre föreställningsvärld som i förlängningen, i värsta fall, kan göra oss till livsfarliga och obegripliga monster. 

I pjäsen Den goda människan från Sezuan berättar Bertolt Brecht om Shen Teh. Hon är en allt igenom god människa och blir genom sin godhet gång på gång lurad och bedragen. I skådespelet möter vi också Shui Ta som är en kallhamrad karaktär. Men i slutet av berättelsen avslöjas det faktum att dessa två är en och samma person. Den goda människan från Sezuan var tvungen att böra ett ondskefullt ansikte för att överleva i en kall och cynisk värld. Sensmoralen i pjäsen tycks vara att det inte går att vara god i ett kapitalistiskt samhälle. Brecht var ju en uppburen dramatiker i Östtyskland och levde med drömmen om det goda samhället. Men det ateistiska goda samhället som Brecht själv levde i visade sig också vara en utopi. Den kommunistiska regimen i Östtyskland lyckades ju till och med skapa mer ondska än kapitalismen som den ville bekämpa.

Att säga förlåt är att själv bli fri

Att säga förlåt är att själv blir fri, en ouppklarad relation lever kvar inom oss. Det är först när vi talar direkt med en som vi har en ouppklarad relation till som skulden och skammen börjar rinna av oss. Det finns ingen genväg. Om vi inte gör det så fortsätter tankarna att leva sitt eget liv i vårt inre och den skam som väcks riktas lått åt helt fel håll. Man brukar säga, "Vi blir arga på chefen, men säger inget utan går hem och sparkar katten istället". Att våga säga som det är till någon och att be om förlåtelse eller vara beredd till gottgörelse kan vara viktigare för oss själva än för den vi tror att vi skadat. Om personen det gäller inte längre lever kan vi t ex skriva ett brev eller formulera oss i bön. Försoning är ett sätt att släppa taget om och lämna det förflutna bakom oss.

Vår tids kanske främsta mänskliga symbol i kampen för fred och försoning är Nelson Mandela, som lär ha sagt att "alla stora frihetskämpar börjar med sig själva". Efter att ha hållits fången i nästan 30 år av apartheidregimen valde han en oväntad väg, att söka försoning istället för hämnd. Som landets president utsåg han sedan ärkebiskop Desmond Tutu till att leda en sannings- och försoningskommission. Där beslöt man att inte utkräva hämnd utan tvärtom bevilja amnesti för de brott som begåtts under apartheid, förutsättningen var att förövaren erkände sitt brott i detalj. Tutu berättar att han medan han lyssnade till vittnesmålen förstod att "vi har var och en utan undantag denna förmåga att göra det mest avskyvärda". Samtidigt fann han det förunderligt hur storsint människan kunde vara och att offren efter att ha gått igenom så mycket lidande i stället för att törsta efter hämnd hade en enastående villighet att förlåta. Han tackade Gud "för att vi alla, också jag, har denna märkvärdiga förmånga att göra gott, att vara generösa och storsinta".

Att förneka det förflutna skapar ingen verklig försoning. Det är i och med detta steg som det verkliga andliga uppvaknandet börjar. Men det är också nu som det börjar brännas.

För att såren ska kunna läka måste man också vara beredd att förlåta. Vill jag verkligen växa?

Vill jag bli fri?

Vågar jag förändras?

Hur kan saker blir så fel?

Med tanke på samhällsutvecklingen är detta inte vara en personlig fråga längre utan det handlar om vilket land och vilken värld vi kommer att lämna efter oss till våra barn. Vår rädsla och vårt behov av att försvara oss gör oss alla till en del av världens grymma ansikte. Hur hanterar vi att vi faktiskt skadar våra nära och kära?

Att vi själva drabbas av lidande?

Det finns så mycket bråte, stort och smått, som vi bara tränger undan och ständigt är på flykt från. 

Ett exempel är när rädslan helt slutat vara kopplad till den yttre verkligheten är när den blir till fobier, panikångest och tvångsföreställningar, något som är långt vanligare än vad vi ger sken av. För mig som lider av cellskräck blir detta fenomen tydligare. Att bli inlåst på en toalett, att fastna i en hiss eller i en tunnelbana är för mig som att uppleva direktkontakt med döden. Nu behöver det inte gå så långt, men jag är övertygad om att de allra flesta av oss i alltför hög utsträckning styrs av en obefogad, tvångsmässig rädsla som torterar, förvränger och förkrymper våra liv. Den demoniserar vår tillvaro och våra, oftast helt omedvetna och oskyldiga, medmänniskor. Rädslas röst  ruvar alltid som en vilande vulkan som väntar på at få bryta ut och göra världen och oss själva onda.

Aposteln Paulus som spred kristendomen över världen var en kluven man. Han skriver om sig själv, "Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmåga att göra det som är gott". Hur konsekventa och karaktärsfasta vi än blir kommer vi alla, så länge hjärtat slår, leva med en inre grundläggande splittring. Det som är så befriande med en kristen livsväg och som gör den trovärdig och nödvändig för mig är att den erkänner att vi alla har en inre kluvenhet. En insikt som vårt samhälle bortser ifrån. Vi har alla en skugga att brottas med, eller synd som Bibeln kallar det.

Att förneka det förflutna skapar ingen verklig försoning

Ledord

Framsteg räcker

Reflektion

Vilka människor har jag sårat eller skadat?

Hur har jag gjort det?

Hur mår jag av det jag har gjort?

Övning

Jag ställer en tom stol framför mig och tänker mig att den jag vill försonas med sitter där. 

Jag säger det jag vill säga och lyssnar till den tomma stolen.

Anteckning

Jag skriver så ärligt jag kan om när jag sårade en annan människa

Inför nästa steg

Jag ber min högre kraft att vägleda mig när jag ska be om förlåtelse och gottgöra min nästa

Ord på vägen

Jag har blivit så hård

jag lyssnar inte längre till mitt hjärta

gör mitt hjärta mjukt

Utan att jag förstår det har

jag del i världens bortvändhet från Dig