Sveket

Haga, Göteborg, maj 1972

"Öppna, Nita. Öppna. Jag är hungrig". 

Ungjäveln pep och gnällde, medan han ryckte i handtaget till den skrangliga toalettdörren. Anita suckade, lutade pannan mot badrumsskåpets spegel och försökte göra sin röd så snäll hon bara kunde, "jag kommer strax, gå och titta på TV så länge. Det är väl John Blund eller något". 

"Det är slut, Du ska göra mat nu. Mamma sa att Du skulle göra mat till mig".

"Sen. När det passar mig". Hon skrek plötsligt allt vad hon orkade, och den äckliga ungen kom av sig ett tag i gnällandet och slutade rycka i dörren. Men än hade Hanseman inte gett upp. Han snörvlade tyst och drog efter andan. 

"Snälla Nita. Gör mat". Anita tog i ännu värre, dängde knytnäven i dörren och vrålade rätt ut, "Håll käft, unge". Handen gjorde ont, men det var värt det. Hon hörde hur han tassade iväg på sina sockiplast in i vardagsrummet och satte på TVn igen.

"Aldrig att jag ska ha någon unge. Aldrig", muttrade hon för sig själv medan hon lät kallvattnet rinna över den värkande handen en stund. Hur hade morsan och farsan kunnat vara så inihelvete dumma att de skaffade en till, när de redan hade henne. Och inte nog med det, de var så hänsynslösa och egoistiska att de tvingade henne att passa den där lilla grisen också. Men det fick vara slut med det nu. Så fort hon fick en chans skulle hon flytta hemifrån. Hon tänkte inte leva som oavlönad barnpiga i en dragig träkåk utan varmvatten en dag längre ön nödvändigt. Om knappt två år skulle hon fylla arton och äntligen har gått ut plugget, och då kunde inget hindra henne längre.

När det slutat dunka i handen, stängde hon av vattnet och torkade sig noga, tog ett djupt andetag innan hon pillrade upp den lilla asken ur jeansfickan. Hon öppnade den försiktigt och såg tyst och andaktsfullt på de vackra, täta lösögonfransarna som kostade all världens pengar. Eller skulle ha kostat, om hon betalt för dem. Men varför skulle hon göra det, när det var så enkelt att sno. Det var inte första gången som Anita Larsson helt enkelt tog vad hon ville ha, och knappast den sista heller. Nu knäppte hon upp locket till den lilla plastasken, vågade knappt andas när hon tog den ena lösögonfransen i nypan, lutade sig mot spegeln och försiktigt klämde den på plats. Hon kunde inte låta bli att le när hon såg resultatet, ena ögat tillhörde en gåtfull, sexig vuxen kvinna. Det andra såg plötsligt ut som om det satt på ett skållat grishuvud. Hon blickade mot sig själv, med rätt öga, och lyfte upp den andra fransen för att fullborda verket, och just när hon skulle förvandlas till en mogen skönhet med tillträde till varenda disco på Avenyn, började hennes lillebror om på ny kula.

"Kom ut". Samtidigt som han skrek, hängde han sin lilla kompakta kropp i handtaget och ryckte till så att trävirket gav vika och den gamla haspen slets loss. Dörren for upp och Hanseman tumlade omkull på hallgolvet med ett tjut. Anita rycktes häftigt ur sina skönhetsbestyr, snurrade runt och slog efter ungen med en handduk, men han for snyftande iväg mot TV-rummet igen och hon vände sig mot spegeln med en uppgiven suck.

Först förstod hon inte vidden av katastrofen. Hon var ju säker på att hon fortfarande hade hållit lösögonfrans nummer två i handen, men den var borta. Hon letade alltmer desperat, i handfatet, på golvet bakom raderna av tomflaskor, inuti varenda dammråtta. Locket på toaletten var nerfällt, tack och lov, men hon tittade ändå efter, för säkerhets skull. Så fick hon syn på något i ögonvrån, nere på golvet, alldeles vid tröskeln. En liten svart tuss som klibbade fast vid en fuktbuckliga linoleummattan. Hon kastade sig över den, visst var det en bit av ögonfransen. Men var fanns resten. Med en klump i halsen trevade hon sakta över sina egna skosulor. När hon kände vad som fastklämt och söndertrampat under den vänstra gymnastikskon, kunde hon inte hålla tillbaks en snyftning av besvikelse. Besvikelsen gick strax över i ursinne, men innan hon hann rusa ut från toaletten för att spöa Hanseman, råkade hon möta sin egen blick i spegeln en gång till. Det var den vuxna kvinnans öga som såg på henne. Anita Larsson hejdade sig, spegelbilden hade något viktigt att berätta.

"Gör inte bort Dig", sa den. "Om Du klår honom blir det bara Du som råkar värst ut. Försök att sköta det snyggt, i stället. Han är ju bara fyra år. Det är så lätt att små barn råkar ut för en olyckshändelse". Anita nickade mot sin spegelbild och slängde den trasiga lösögonfransen i toaletten innan hon med viss motvilja lät den hela följa efter. Hon ägde fortfarande inga lösögonfransar, men hon hade lärt sig något nytt och oväntat, om sig själv.

"Hanseman, kom ska vi göra mat. Vi ska koka blåbärssoppa, och Du ska få tända gasen". Ungen for upp ur den nersuttna soffan och kom skuttande ut i köket. Anita stod redan beredd med handen på gaskranen och räckte honom tändsticksasken. Lille Hans tände en tändsticka med sammanbiten min. Hans syster vred på gasen och nickade åt honom när det började pysa. Pojken sträckte fram handen och rös av förtjusning när stickans lilla gula låga blev till en hel krans av dansande blåa. Anita satte en kastrull med vatten över elden och tog fram ett paket blåbärssoppa ur skafferiet. Hanseman satt sig förväntansfullt tillrätta vid köksbordet, "Du ska få röra om, också. Kom ska jag visa Dig. Dra fram stolen". Anita såg lugnt på medan hennes lille bror släpade fram en av pinnstolarna till spisen, ivrigt som en liten hund. Han kikade upp på henne, pekade på kastrullen och log i hemligt samförstånd. "Varmt, aj aj", sa han, förtjust härmande sin mamma.

"Mm", svarade hans syster förstrött. "Bäst Du passar Dig. Ställ Dig på knä på stolen". Kastrullen var av tunnaste aluminium, bucklig i botten, och vinglade betänkligt på den gamla spisen. Anita skvätte lite torkad blåbärssoppa i det sjudande vattnet och räckte en träslev till Hans.

"Nu kan Du röra. Rör duktigt nu". Med blossande kinder lutade sig den lille pojken över kastrullen och vevade runt med sleven så det stänkte blått över halva köket. Anita log, "bättre kan Du. Det måste bli god soppa". Nu stormkokade vattnet. Hanseman blev fuktig om luggen av ångan och så hände det som måste hända, förr eller senare. Att det hände just nu, berodde kanske på  att Anita intresserat böjde sig över spisen och råkade komma åt handtaget på kastrullen så att den slant av lågan, halkade över spiskanten och spillde en och en halv liter kokande blåbärssoppa över Hansemans mage och lår. Kastrullen skramlade ner i golvet, rullade ett par varv och blev liggande. Anita Larsson stängde av gasen, såg fascinerad på sin lille brors ögon, som blev större och större, tills sekunden av absolut tystnad bröts av ett ihållande vrål av smärta och skräck. Aldrig hade hon kunnat tro att ett så litet barn kunde föra ett sådant liv, tänkte hon.

Hennes mor hittade sin skrikande lillpojke på kökssoffan , inlindad i ett par våta handdukar. Dörren till vardagsrummet var stängd. Där inne satt hans storasyster och tittade på Rapport med ljudet på högsta volym. Ingen kunde någonsin få henne att medge att det som hänt varit något annat än en ren olyckshändelse. Hon hade inte trott heller att det var så illa med Hanseman. Småungar skriker ju för allting. 

Två veckor senare flyttade Anita Larsson  från lägenheten i Haga. Hon kom aldrig tillbaka. 

Stockholm, september 1975

Kvällens band kom från Göteborg och hette "Styv Kuling". Matti tyckte att det var skitjobbigt att lyssna på, av flera skäl. Bandet bestod av ett antal killar i jeans som spelade någon sorts politisk hårdrock med en volym som fick de stora fönstren i Kårhusets matsal att skallra. Matti skulle ha gått en trappa ner till puben för länge sen, om det inte hade varit för henne, tjejen som han inte kunde ta ögonen ifrån. Hon stod alldeles framme vid scenen och tyvärr verkade hon i sin tur vara totalt fascinerad av bandets sångare, en blond muskulös gosse med ärmarna på den rutiga arbetarskjortan högt uppkavlade. Han verkade inte omedveten om hennes blickar, och hur skulle han kunna vara det, tänkte Matti, med tanke på hur hon såg ut. Hon var så vacker att det nästan kändes overkligt, och han kunde inte riktigt bestämma sig för vad det var hos henne som fått honom att bli stående och bara glo. När han spanade in tjejer, och det gjorde han ofta, brukade det alltid vara något särskilt som fångade hans uppmärksamhet, håret, ögonen, brösten eller kanske stjärten. En eller ett par intressanta detaljer som fick det att pirra till neråt magen på honom, och som gjorde att man kanske kunde bortse från annat som inte var alldeles perfekt, antingen det syntes eller ej. Men den här tjejen hade allt. Bara hon kunde låta bli att bete sig som någon jävla proggroupie. Äntligen slutade musiken, och sångaren satte igång att prata på en nästan överdrivet bred göteborgska.

"Hör upp nu, kamrater och Stockholmare. Den här låten handlar visserligen om arbetarkampen vid varven på Sveriges framsida, men Ni har säkert en del att lära. Det är la' samma fiende här som där".

"Hälsa till pappa". Det var hon som hade avbrutit sångaren med sitt rop. För en kort sekund såg den unge progghjälten lite förbryllad ut. Han tittade till på tjejen med något slags vagt igenkännande i blicken. Hon log, såg Matti, och det var något med hennes leende som provocerade honom, fick honom att handla. Han började systematiskt arbeta sig genom den packade hopen på dansgolvet, banade sig väg bland jeansvästar, gabardinkostymer, stickade perutröjor, sammetsjackor och palestinaschalar, tills han stod alldeles intill henne. Från scenen fortsatte talet, som hon följde med lysande ögon.

"För det enda som har två ändar är korven, allting annat har bara en, och det har utsugningen av arbetarklassen också. Det är helt inåthelvete fel att påstå att folk är dumma. De fattar att de enda som kan ändras på vad deras villkor är". 

"Hur trivs mamma och pappa i Schweiz?", Matti ryckte till. Hennes röst var stark och genomträngande, utan att det egentligen lät som om hon behövde anstränga sig. Sångaren kom av sig alldeles och blängde ilsket på henne. Nu såg Matti att hon uppenbarligen var någon  som han kände igen. Han ruskade på huvudet och försökte samla ihop sig. Men tjejen fortsatte att genera honom, högt och ljudligt, glatt och vänligt, det hördes att hon också kom från Göteborg.

"Bor Du kvar i villan i Hovås? Blir det inte ensamt, i tio rum? Fast Du har väl behållit hushållerskan, och stådhjälpen?". Folk vände sig om och tittade på henne, somliga började skratta. Sångaren insåg att han hade förlorat greppet om sin publik och gav uppgivet tecken åt bandet att börja spela igen. Matti kände sig lättad och upprymd, av någon anledning. Han böjde sig mot den vackra och uppenbarligen smarta tjejen och ropade för att överrösta rockskramlet,

"Tack för underhållningen. Vill Du ha en öl?".

"Vad var det som var så roligt?". Hon tittade kallt på honom, och Mattis upprymdhet försvann. Han drog efter andan  och försökte hitta något vettigt att säga.

"Ja, det är alltid kul när en sådan där kaxig typ blir bortgjord", sa han lamt. "Du känner honom tydligen sedan förut?".

"Och vad har Du med det att göra?"

"Inget, men jag tyckte bara att det var lagom åt honom", fick Matti fram.

"Varför det? Vad har han gjort Dig?". Nu lät hon nästan elak, och Matti kom på sig med att undra om han ändå inte i själva verket bevittnat någon sorts egendomlig flirt. Tanken gjorde honom irriterad, han kände att situationen höll på att glida honom ur händerna. 

"Ursäkta, men jag är totalt ointresserad av den här sprätten, jag ville bara säga att jag tycker att Du", Matti tystnade med magen full av fjärilar. Han visste ju precis vad han ville säga, att hon var den vackraste han sett, men han vågade inte. Hon tittade fortfarande rakt på honom med de där intensiva ögonen, som han inte riktigt kunde avgöra färgen på, och Matti kände sig plötsligt dum, klumpig och svettig. Han tog sats för att fortsätta, men hon hann före. 

"Jaha. Du står där och tycker någonting om mig. Vad skulle det kunna vara då?"

"Att Du, att Du är så, att Du är sugen på en öl, tror jag". Jävla idiot, hann han tänka. Men det var försent. Hon bara ruskade på huvudet, vände honom ryggen och försvann in i trängseln. Han var nära att följa efter henne, men hejade sig i sista ögonblicket. Någon måtta fick det vara.

"Tjena Toivonen. Är Du här". Matti vände sig om och fick syn på ett par av sina kurskamrater från Teknis. De vinkade uppfordrande med sina ölflaskor och han hade inte mycket annat att välja på än att hänga på dem. Kvällen var ändå förstörd. 

Det var inte ofta Matti drack för mycket, men nu hade det hänt. Han förstod inte hur det låg till, förrän han reste sig från stolen efter några timmars ölande och skitsnack om tentor och kvinnliga kurskamrater. Ingen av hans kompisar märkte något, de var lika illa däran själva, om inte värre, men Matti skämdes ändå våldsamt när han överraskades av att golvet hade börjat gå i vågor under fötterna på honom. Han hade absolut ingen lust att komma hem till mamma och pappa och väsnas i hallen eller, fasa, spy i badrummet. Det hade bara hänt honom en gång, och han hade lovat sig själv att det aldrig skulle upprepas. Alltså återstod bara en sak, att ta sig ut i friska luften och stanna där tills han nyktrat till. Han kunde alltid ta tunnelbanan hem till Bagarmossen och lägga sig i en skogsbacke, kallare än så hade det inte hunnit bli. Medan han försiktigt tog sig nedför den breda trappan till utgången, kunde han inte låta bli att titta efter henne. Han hade inte sett till henne igen på hela kvällen, trots att han inte släppt dansgolvet  med blicken långa stunder i taget. Hon hade väl gått hem, eller också hade hon hittat någon bock och hånglat sig genom kvällen i stora skinnsoffan i fiket. Matti fortsatte nedför trappan medan han kämpade mot illamåendet. När han äntligen kom ut i den svala nattluften blev han stående och bara andades en lång stund tills det värsta var över. Han började sakta gå neråt Holländargatan, väjde för en stor turnébuss, som stod parkerad halvvägs upp på trottoaren, när ljudet av hennes röst fick honom att tvärstanna. Den lät ännu mer göteborgsk än förut, dessutom arg, och kanske rädd.

"Du rör mig inte, Ditt svin. Låt bli, säger jag"

"Kom igen nu, för fan, har Du blivit mallig sen Du flyttade till Stockholm". Matti kände igen sångarens röst, och utan att tänka snodde han runt och halvsprang tillbaka mot turnébussen. Bakdörren stod öppen och killarna i bandet höll på att lasta in sina saker. Alla utom sångaren. Han stod lutad mot väggen med en cigarett i munnen, försökte hålla fast henne, den vackraste, med en blandning av lekfullhet och hot. Just när Matti kom fram, tog han ett hårdare tag i henne, men hon svarade med att klippa till honom rakt i ansiktet, alldeles hämningslöst. Det var en ordentlig snyting och sångaren skrek till och släppte henne för ett ögonblick. Men han var strax efter henne igen, vit i ansiktet av ilska.

"Ditt jävla lilla fnask, förbannade tjuvfitta". Han sparkade efter henne, hon snubblade och föll och han måttade ännu en spark. De andra medlemmarna i bandet kom skyndande, men Matti hann före, tog tag i sångarens arm och fick honom ur balans.

"Vafan gör Du, stick Din idiot". Sångaren fick iväg ett slag, som Matti nätt och jämnt hann parera, men nu var hans kamrater framme och tog tag i honom och började baxa in honom i bussen. Ett sista desperat hopp flammade upp i Matti. Han böjde sig över tjejen  och räckte henne handen, med ett försök till leende. Tills hans överraskning tog hon hans hand och lät honom hjälpa sig upp. Och under över alla under, hon besvarade hans leende och Matti fick plötsligt akut hjärtklappning.

"Tack", sa hon. "Det var ut att Du kom"

"Ja, jag menar, för mig också. Ska vi gå härifrån? Jag kan göra Dig sällskap, en bit, alltså". Hon nickade tyst och de började gå nedför Holländargatan mot Hötorget, sida vid sida först, utan at röra vid varandra. Men i höjd med Kammakargatan stack hon sin arm under Mattis och varje spår av begynnande bakfylla drunknade i den skimrande flod av lycklig värme som från ingenstans kom forsande genom honom. 

"Jag heter Matti", sa han efter en lång stund av tystnad. "Jag går på Teknis". 

"Rebecka heter jag", svarade hon. "Jag pluggar juridik. Vilket håll ska Du åt?". De hade kommit nästan ända fram till Hötorget nu, och stannade. Hon höll fortfarande sin arm under hans, och han kunde inte stå ut med tanken på att hon skulle ta bort den. Den lätta beröringen gav honom lite svindel. 

"Vilket som helst", hörde han sig själv svara. "Helst åt samma som Ditt"

"Besökare välkomna, på egen risk" stod det i pratbubblan som kom ur gapet på en onskefull flinande dödskalle. Matti hade satt upp den egenhändigt ritade skylten på dörren till sitt rum när han var 11 år, och där hade den suttit sedan dess. Sirkka Toivonen kunde inte låta bli att le för sig själv när hon såg den. Den nyfikna, glada elvaåringen som en gång ritat dödskallen hade flyttat ut för länge sedan. Några år hade rummet bebotts av en inbunden och ganska svårmodig tonåring, som fyllt det med oljiga mopeddelar och högar av smutstvätt. Som väl var verkade också den gästen ha farit sin kos, för att efterträdas av en ambitiös ung man som bäddade sin säng, hängde upp sina kläder, vädrade och dammade. Men ett hade alla rummens invånare gemensamt, förutom dödskallen på dörren, de sov länge på morgonen. Sirkka knackade tyst, utan att få något svar. Hon tittade på klockan och ruskade på huvudet. Visserligen var det lördag, men inte gick det an att sova till långt in på eftermiddagen. Hon tryckte ner handtaget, sköt försiktigt upp dörren, och höjde ögonbrynen i förvåning. Matti satt fullt påklädd vid sitt skrivbord med en trave böcker framför sig. Han höll en penna i handen och var intensivt sysselsatt med att skriva något i ett kollegieblock. När han märkte sin mors närvaro, ryckte han till och snurrade runt. Sirkka granskade honom noga, hon tyckte allt att han såg lite rödögd och sliten ut, men det glömde hon när han gav henne ett av de snabba, oväntade leenden som alltid gjorde henne lika varm om hjärtat.

"Vill Du ha lite frukost?", frågade hon. Matti nickade. 

"Strax", svarade han, och böjde sig över kollegieblocket igen. Sirkka stod tyst en stund och gladde sig åt hand flit. Det skulle gå bra för hennes pojke, det hade hon förstått tidigt.

Han hade kanske inte alltid haft toppbetyg, men alla hade tyckt om honom, både lärare och kamrater, och de sista åren i gymnasiet hade han lagt i överväxeln, som Esa brukade säga, och lyckats med sitt mål, att komma in på Teknis. Hon skulle aldrig glömma hur glada och stolta hon och Esa blivit. Kanske mest Esa. För honom, som slitit som grovarbetare och lagbas i byggsvängen ett helt liv, var det något stort att ha en son som skulle bli byggnadsingenjör. Och allt verkade gå enligt planerna. Matti klarade sina tentor, var intresserad och entusiastisk. Och det bästa, tänkte Sirkka var att förhållandet mellan far och son hade blivit mycket bättre på sista tiden. De hade minsann inte alltid förstått sig på varandra, men nu hade ett gemensamt intresse som förenade dem i långa, sena samtal över en öl vid köksbordet.

Sirkka smög sakta närmare sin skrivande son. Hon ville inte störa, men kunde inte låta bli att undra vad det var som engagerade honom till den grad att han verkade glömma bort sin frukost. Hon böjde sig försiktigt över axeln på honom. Kollegieblocket var fullklottrat, men hon kunde inte se vad han skrev, för plötsligt ryckte Matti till, lade handen över sidan och vände sig häftigt mot henne.

"Vad är det? Vad går Du och snokar om?". Sirkka studsade till inför sin pojkes ilskna min och bryska tonfall. Samtidigt kunde hon inte låta bli att skämmas lite, jo, nog hade hon snokat. Försökt i alla fall.

"Det var inte meningen. Har Du mycket att göra?"

"Vi har tenta  på torsdag nästa vecka". Matti ryckte på axlarna.

"Förlåt att jag kom in och störde. Du, jag kan hämta kaffe och smörgås åt Dig, om Du vill äta medan Du pluggar". Sirkka var redan på väg ut, när Matti hejade henne. 

"Nej, mamma. Jag kommer nu. Vad är klockan, förresten?"

"Halv tolv"

"Fan. Jag måste iväg". Matti for upp från stolen och ryckte åt sig en tröja.

"Är det något särskilt?", undrade Sirkka

"Jag ska träffa en, kompis. Jag kommer hem till middag, tror jag". Matti var redan på väg mot dörren. Sirkka skyndade efter honom.

"Men vänta. Har Du glömt att Du skulle hjälpa pappa att laga bilen idag?"

"Åh", för ett ögonblick hejade han sig, men ruskade på huvudet och började kränga på sig jackan och skorna. "Det kan jag göra när jag kommer hem".

"Då är det ju mörkt, för satan. Ska Du jobba med pannlampa?"

Esa kom ut i hallen, klädd i overall. Matti tittade trotsigt upp på sin far, "det är väl ingen brådska, pappa. Bilen rullar ju". 

"Knappt", muttrade Esa. "Måste Du iväg just nu? Vad är det som är så viktigt?"

"En kompis, sa jag. Jag är ledsen , men jag hade glömt att vi hade bestämt att träffas. Hej då"

Matti försvann. Esa sa ingenting, drog ner blixtlåset i overallen, suckade och gick in i sovrummet. Sirkka blev stående i hallen ett ögonblick. Hon såg sig skyldigt omkring innan hon smet tillbaka in i Mattis rum och försiktigt kikade på vad han skrivit i sitt block. Det var ett kvinnonamn, klottrat gång på gång över en hel sida, i olika stilar och storlekar.

"Rebecka", mumlade hon för sig själv. "Det måste vara någon ny han har träffat"

"Titta på den där stackarn. Den har bara ett ben". Matti pekade på en ruggig andhona, som mödosamt hoppade runt i utkanten av den smulnappande hopen.

"Det verkar som om hon klarar sig bra ändå. Vad ska man med ben till om man kan flyga, förresten". Rebecka log åt Mattis bekymrade uppsyn. "Gillar Du fåglar?"

"Inte särskilt. De har löss, eller hur?"

"Antagligen. Vart ska vi gå?"

Matti drog efter andan. Innan de skildes åt i går natt, efter en kort och kylig promenad, hade de bestämt att ses vid Djurgårdsbron nästa dag. Det var hans förslag, även om han nu inte tänkt längre än till själva mötesplatsen. Men det var en skön höstdag, solig och ganska vindstilla och han kände att det spelade honom inte den minsta roll vad de gjorde, så länge de gjorde det tillsammans.

"Vet inte", svarade han. "Kan vi inte bara gå lite, längs kanalen? Vi kan ta en fika någonstans, kanske"

Rebecka nickade, och började gå, snabbt och målmedvetet. Matti fick skynda på stegen. Han kunde inte ta ögonen ifrån henne. Hon var klädd i en ljus, halvlång kappa och håret var inte utslaget, som i går kväll, utan uppsatt på ett intressant sätt, i ett par stora luftiga kringlor.

"Hur har Du gjort med håret?", frågade han plötsligt. Hon vände sig mot honom och såg lite förbryllad ut.

"Jag menar, så att det sitter uppe. Det är snyggt, men det borde inte fungera, enligt tyngdlagen". Hon skrattade.

"Om Du visste vad man kan göra med hårnålar och lite tålamod"

Matti tog hennes hand, och de gick vidare, utan att säga något på en stund. Gångvägen ringlade sig förbi Diplomatstaden och muséerna, blev gradvis till en stig som förde ner mot vattnet,

"Ska vi sätta oss ett tag?". Matti pekade mot en bänk som stod i solen, alldeles vid vattenbrynet. Rebecka nickade.

"Om Du är trött"

"Visst", skrattade han. "Jag är helt färdig"

De satt en stund, fortfarande utan att säga något, fortfarande hand i hand.

"Tycker Du att jag är tråkig, som inte säger något?", sa hon plötsligt. Han ruskade på huvudet.

"Jag tycker Du är, jag menar, vi behöver inte prata. Jag vill bara vara med Dig. Det räcker långt"

Matti lade försiktigt armen om henne och drog henne intill sig. Han kände att han blev lite yr i huvudet av doften av hennes hår. Hon blundade i solen och lutade sig mot honom. Matti tvekade , men så böjde han sig över henne och kysste henne på kinden, vid sidan av munnen, mycket försiktigt. Hon vände sig mot honom, och öppnade ögonen. För ett ögonblick ångrade han sin djärvhet och skulle just till att får ur sig någon sorts ursäkt, när hon slog armarna om honom och plötsligt kysstes de. Det var en kyss som bokstavligen tog andan ur dem båda. Matti skulle aldrig glömma det här ögonblicket, solen, den svala luften, ljudet av vatten, doften av jord, löv och hennes hud och hår, värmen av hennes kropp och känslan av hennes läppar och tunga som väckte ett alldeles outsläckligt, rasande begär av ett slag han aldrig anat att han kunde känna. Allting var plötsligt självklart och tydligt, här var hans kvinna, nu och för all framtid.

Det är bara kemi, tänkte Rebecka. Bara kemi. Hon förstod ingenting. Hon brukade kunna hålla distans till känslor av det här slaget. Att älska, att ge efter, att lämna ut sig själv, var inget som hon ville veta av. Och nu satt hon här, på en parkbänk som någon gammal schlager, och darrade, faktiskt darrade hon, i armarna på en karl. Och det värsta var att hon vill aldrig att det skulle ta slut. Knappt hade de hunnit hämta andan efter den första kyssen, så kysstes de igen. Hon kände hans händer runt sin midja, starka och målmedvetna. De drog henne tätt intill honom och hon följde med, lät sig smekas och smekte själv, stack in händerna under hans skinnjacka och kände den varma, smidiga kroppen. 

En hund skällde alldeles i närheten, någon visslade gällt och ropade, "Kom till matte". Långsamt återvände Matti och Rebecka till medvetande om yttervärlden, satt satte sig upp på bänken och rättade till kläderna. Han log mot henne, röd om kinderna, överväldigad och lite grand generad över sina känslor. En övergödd pudel strök förbi deras bänk. Rebecka räckte ut tungan åt den och Matti brast i skratt. Men han hejdade sig och såg begrundande på henne.

"Hur, hur blev det så här?", sa han allvarligt.

"Hur då så här?", Rebecka försökte låta obesvärad, men utan framgång. 

"Du förstår väl vad jag menar?", Matti lät besviken, och Rebecka gav efter för sig själv, smekte honom över kinden och nickade. 

"Matti. Jag har aldrig varit med om något sådant här förut", sa hon tyst. 

"Jag, jag älskar Dig". 

Orden kom alldeles av sig själv, och först förstod hon knappt att det var hon som hade uttalat dem. Den lät som om de ekade ut över vattnet, som om de prasslande löven upprepade dem. Hon hade sagt samma sak flera gånger i sitt liv, till många olika killar, men bara som en formel, något som ska sägas vid en viss tidpunkt enligt regler och bruksanvisningar, för att spelet ska kunna fortsätta. Nu var orden laddade, starka, nästan skrämmande. Ångrade hon att hon sagt dem?

Skulle hon någonsin komma att göra det?

Så småningom hade de hittat ett litet kafé, som dessutom serverade våfflor med sylt och grädde. Stämningen mellan dem blev förtroligare och varmare, det kändes allt lättare att prata. Eftermiddagen gick, och de vandrade tillsammans in mot stan. Det hade blåst upp, och rivna blågrå moln jagade varandra över himlen.

"Du, den där killen, igår? Popsångaren?". Matti hade länge velat fråga henne, men inte förrän nu kände han sig rimligt säker på att inte bli avfärdad.

"Vad var det med honom?"

"Kände Du honom sedan förut? Jag tyckte det verkade så?"

"Vi har träffats hur så?" Hon ryckte på axlarna, verkade måttligt intresserad av ämnet, men Matti envisades.

"I Göteborg, vad? Du kommer väl därifrån?"

"Ja, men det är inget att prata om. Det var fruktansvärt längesen. Dessutom är han en idiot".

"Hur länge har Du bott i Stockholm?". På något underligt sätt stimulerades Mattis nyfikenhet av att hon verkade så förtegen. Han kände plötsligt att han ville veta allt om henne, nu på en gång.

"Några år". Hon log avväpnade. 

"Jag trodde la' inte Du kunde höra att jag va' från Götet", tillade hon på utpräglad och självklar göteborgska.

"Vad läckert". Matti skrattade. 

"Lova att Du pratar sådär i fortsättningen. Det är görsexigt"

"Det finns inget som låter så bedrövligt som när finnar försöker prata göteborgska", skojade hon.

"Du måste väl vara finne, om Du heter Matti"

"Jag är född i Södertälje. Fast både pappa och mamma kommer från Finland. Men vi har nästan bara pratat svenska hemma, av någon anledning"

"Pikku-Matti. Det vet Du väl vad det betyder i alla fall", frågade hon.

Matti skrattade till. 

"Visst, "Lill-Matti". Det fick jag heta när jag var liten och släkten kom och hälsade på. Varför känner Du till det?"

Rebecka rynkade ögonbrynen. 

"Jag kände en som hade en sådan där skinnmössa med öronlappar. "Pikku-Mattimössa" hette det"

"Vem då?" undrade Matti nyfiket.

"Min lillebror", svarade hon efter en viss tvekan. 

"Nu pratar vi om något annat. Bussar t ex. Jag måste hem, förstår Du"

Hon hade stannat vid en busshållplats. Matti greps av oro. 

"Varför det. Är det något särskilt. Jag trodde vi skulle, att vi kunde gå och äta något, gå på bio eller så?"

Hon ruskade på huvudet. 

"Har inte tid. Inte idag"

"När ska vi ses då. I morgon?"

Rebecka tvekade. En buss kom stånkande på väg mot hållplatsen. 

"Den där kan jag ta, hej då"

"Men Du, hur, var ska jag få tag i Dig"

Bussen stannade, framdörren öppnades. En gammal dam makade sig på. Rebecka följde efter henne.  Plötsligt verkade hon  sluten och avvisande, och Matti kände hur en isklump började växa i magen på honom.

"Jag ringer Dig. Puss". Hon trutade med läpparna mot honom och smet in genom dörren, som genast stängdes med ett astmatiskt väsande. Matti kastade sig efter henne med en fasansfull aning om att något var allvarligt på tog. Men det var för sent. Bussen svängde ut från hållplatsen. Matti försökte vinka, men såg henne inte innanför rutorna. Och så förstod han, och blev med ens alldeles kall av förtvivlan, hon ville inte träffa honom mer. 

"Jag ringer Dig", hade hon sagt. Men han hade inte gett henne sitt telefonnummer. Och hon hade inte frågat efter det, heller.

"Esa, kan Du förstå vad det är med pojken?". Sirkka Toivonen ställde ifrån sig kaffekoppen och såg uppfordrande på sin man, som delade sin uppmärksamhet mellan Rapport och tipskupongen. Han tittade upp på henne och suckade. 

"Jag har inte märkt att det är något särskilt".

"Men han har ju knappt sagt ett ord på hela veckan. Ända sedan i lördags har han gått och tigit. Har Du inte tänkt på det?". Esa lade ifrån sig tipset och sträckte sig efter en vetebulle. Nog hade han märkt att det var något på tok med Matti, men han hade inte velat föra det på tal. 

"Jo, Du kanske har rätt. Men han har mycket att göra. Det är visst tenta den här veckan". 

"Det var igår. Det vet jag. Han fick inte dit". Esa blev sittande med bullen halvvägs till munnen. 

"Vad säger Du. Var han inte med på tentan? Den som var så viktigt. Är Du säker". Sirkka nickade tyst. 

"Men det duger inte", muttrade Esa bekymrat. 

"Han får inte komma efter i sina studier, vad det nu än kan bero på". Hans fru lutade sig mot honom över kaffebordet och sänkte rösten.

"Jag tror han har kärleksbekymmer. Det hände något i lördags, som han inte vill berätta om". Esa ruskade på huvudet och bet beslutsamt i bullen.

"Det vore väl själva fan om något fruntimmer skulle få äventyra hans framtid. Jag ska prata med honom. Så fort jag har druckit upp kaffet".