Egentligen behöver vi varken be Gud om hjälp eller förlåtelse. Vi är redan burna och förlåtna. Gud är redan på vår sida, vår bästa vän och vår största supporter. Det är vad det vackra och nästan bortglömda ordet nåd betyder. Va vi däremot behöver göra är att försöka förmedla den kärlek och nåd, som redan vilar över våra liv, vidare till andra.
Att jag var så dum och litade på en person som förstörde hela mitt liv 2014 och även litat på andra personer som jag varit snäll mot och som inte ställer upp för mig när jag hade det svårt. Vågar inte lita någon nästan någon person längre.
Den svåra konsten att förlåta
Centrum i kristen tro är den Guds förlåtelse som Jesus vunnit åt oss människor. Genom tron tar vi emot förlåtelsen. Förlåten bär man sedan på kallelsen att själv förlåta andra. Lena A-Artman, som skrivit en bok i ämnet, skriver här om förlåtelse människor emellan.
Centrum i kristen tro är den Guds förlåtelse som Jesus vunnit åt oss människor. Genom tron tar vi emot förlåtelsen. Förlåten bär man sedan på kallelsen att själv förlåta andra. Lena A-Artman, som skrivit en bok i ämnet, skriver här om förlåtelse människor emellan.
Gud, vår fader, vill att vi ska ”förlåta dem oss skyldiga äro”, älska våra ovänner, be för dem som förföljer oss och vara fullkomliga, såsom han är fullkomlig. Men vem har nytta av vår förlåtelse?
Är det bara den som gjort oss illa som behöver den?
Hur många av oss har egentligen fått lära sig att ge förlåtelse?
Att be om förlåtelse får vi lära oss från tidig ålder. Och vi kräver av våra barn, också de allra minsta, att de ska säga ”förlåt”, så snart de gjort någon något illa. Risken finns att det bara blir en formel man hasplar ur sig, och så har man gjort det som förväntas. Den vuxne blir nöjd.
Alltför ofta gör vi misstaget att nöja oss med att lära förövaren vad han behöver göra. Den människa som blivit offer tröstar vi, och så tror vi kanske att hon utan vidare lyckas förlåta, bara den felande säger det viktiga lilla ordet ”förlåt”. Eller som det ibland påstås i förkunnelsen, ”Bara vi predikar om Guds förlåtelse, så går det automatiskt med människors förlåtelse".
Så enkelt är det dessvärre inte. Erfarenheten visar att det inte ligger någon som helst automatik i detta med att förlåta.
Viktigt att lära sig
Att förlåta är ett arbete. Ett arbete som kan vara långdraget och komplicerat. Här behövs det vägledning.
Guds ord uppmanar oss att förlåta. Den kristne vill därför, av kärlek till sin Herre och i lydnad för honom, arbeta på att förlåta. Enligt Jesu undervisning handlar det dessutom om liv eller död. Jesus säger, ”Om Ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser". (Matt. 6:15.) Att ställa sig utanför Guds förlåtelse innebär att ens liv slutar i katastrof.
I Kristi kyrka är det därför självklart och nödvändigt att lägga stor vikt vid undervisning i detta ämne, av omsorg om människors själar.
Sårade och skadade av andra blir vi nog alla. Ibland är såret så djupt att det känns alldeles omöjligt att förlåta. Då är det extra viktigt att ha en tydlig och stark motivering för att vilja göra det. Därför ska vi börja med att se efter för vems skull jag ska förlåta. Är det för förövarens skull?
Ska det lilla barnet förlåta den som gjort det illa för att föräldrarna ska bli nöjda?
Ska jag förlåta den människa som sårat och skadat mig för att hon ska få hjälp att hantera sin skuld?
Vad gäller då i förhållande till den som inte längre lever?
Behöver jag inte ens försöka förlåta henne?
Kan jag i det fallet välja att stanna kvar i min oförsonlighet, och mena att jag gör rätt?
För min egen skull
Jag tror att det nu börjar bli tydligt att det till stor del är för min egen skull jag ska förlåta. För det är i slutändan jag själv som blir mest lidande om jag inte förlåter. Min motpart kanske inte ens vet om att han gjort mig illa. Då känner han ju heller ingen skuld och går inte och väntar på min förlåtelse. Problemet är helt och hållet mitt. Och såvida jag inte ger mig in på bestraffning av den som gjort mig illa, är det bara jag själv som lider av min oförsonlighet och min bitterhet. Bitterhet ställer till det för mig i relationer med andra människor. Många drar sig undan en sådan människa. Det blir i längden alltför tungt för de flesta att leva nära den missnöjde och bittre.
Först då jag förlåtit är jag fri. Fri från bundenheten till den andre, fri från hatet, fri från min egen oförsonlighet. Jag behöver förlåta för min egen skull.
För Jesu skull
Den som lever med Jesus har jämte detta drivkraften att ta itu med förlåtelsearbetet av kärlek till honom och för att han bjuder det. Den människa som verkligen konkret sett enskilda synder i sitt liv och fått ta emot Guds förlåtelse genom Jesus har en oslagbar utgångspunkt för att vilja och kunna förlåta sin medmänniska. Men alltför många människor, också bland dem som kallar sig kristna, har inte det. För dem är synden någonting ogripbart, som de lärt in att man har, men inte något som de verkligen sett i sina egna liv. För dem kan det t.o.m. bli så, att vetskapen om vad kristen tro säger leder till ett osunt förandligande av förlåtelsearbetet. Och det på ett sådant sätt att man i verkligheten undandrar sig sitt ansvar som människa i kontakten med medmänniskan. Flera gånger har jag hört människor säga ungefär så här, ”Ja, för Guds skull kan jag väl förlåta Dig, men jag kommer aldrig att glömma det här". Eller, ”I Jesu namn förlåter jag dem, men de har behandlat mig så illa, att det inte går att komma över". Jag uppfattar det som att dessa människor, om det stannar här, har släppt sitt ansvar för att göra sin del, alltså ta itu med förlåtelsearbetet. De lurar sig själva. Och kanske tror en och annan t.o.m. att han har förlåtit genom att använda de fromma orden om Gud, och så kommer aldrig processen i gång.
Jag menar alltså att det som fungerar som startmotor kan vara olika för olika människor. Och måste få lov att vara det. Också den människa som inte lever sitt liv nära Jesus kan klara av förlåtelsearbetet. Men hon har inte tillgång till den hjälp som Guds gode Helige Ande ger åt den som släpper in honom i sitt liv.
Förlåtelsearbetet är varken enkelt, lättvindigt eller snabbt avklarat. Tvärtom är det en process som kan komma att ta lång tid. Vi behöver till låta oss att låta det ta tid. Att, då det behövs, säga till den som ber om förlåtelse, ”Jag vill, men jag kan det inte än. Jag ska arbeta på det".
För förövarens skull
För att förlåta behövs det en person men för att försonas behövs det minst två personer. För den som känner sin skuld underlättar det att få min förlåtelse. Därför ska jag förlåta också för den människas skull som gjort mig illa.
Hur går jag då till väga rent praktiskt för att förlåta henne?
Det första som måste till är att jag ser vad som hänt. Och att jag dömer motparten skyldig. För det är bara den som är skyldig som behöver förlåtas.
Det finns situationer i livet när detta kan vara svårt. T ex när någon talar illa om mig och därigenom berövar mig mitt goda namn och rykte eller spolierar min chans till en åtråvärd uppgift eller ett jobb. Då kan det dröja innan jag får klart för mig vad som hänt och hur allting hänger ihop. Och då försvåras och fördröjs förlåtelseprocessen.
Undvik självmedömkan
Sen måste jag erkänna känslorna, smärtan, vreden och ilskan. Det är enda sättet att få tag i dem och börja arbeta med dem, för att få kontroll över dem.
När jag drabbas hårt i livet, kommer en frestelse att stanna kvar i mitt lidande. Lidandet kan ge vissa fördelar. Till en början får jag uppmärksamhet och i bästa fall omtanke. Risken finns att det blir så angenämt att jag inte vill vara utan dessa fördelar. Därigenom uteblir motivationen att ta itu med eller fortsätta med förlåtelsearbetet. Jag måste alltså släppa taget om njutningen i ett självpåtaget lidande.
Släpp taget
Det kan kännas som om jag har makt över den jag förvägrar min förlåtelse. Som om min egen oförsonlighet är ett sätt att ge igen. Jag kanske straffar min antagonist genom att vägra ta ögonkontakt, låta bli att hälsa, vända och gå när han närmar sig. Om han vill att kontakten ska bli hel igen kan detta vara kännbart och hemskt. Framhärdar jag hamnar den felande i den speciella situationen att han måste förlåta mig min oförmåga att förlåta honom. Det måste han för att få livet att fungera när han nu måste leva oförlåten. Från den dag han har förlåtit mig min oförmåga att förlåta honom, har jag inte längre nån makt över honom. Det enda min känsla av makt leder till är att den hindrar mig i mitt förlåtelsearbete. Det gör den därför att jag ju inte vill släppa oförsonligheten, så länge den ger mig en känsla av makt. Alltså måste jag släppa taget om den makt jag kan tycka mig ha över min medmänniska genom att vägra att ge henne förlåtelse.
Välj glömskan
När jag har kommit dithän att jag vill släppa taget om allt detta, kommer arbetet med tankarna. Jag måste medvetet välja glömskan. Det är dessvärre inte ett engångsjobb. Tankarna går ofta sina egna vägar. Också de tankar jag inte vill hysa har en enveten förmåga att dyka upp. Ofta är det då jag är svag och nergången som de kommer. Det kan jag inte hindra. Men det jag kan göra är att se till att de inte stannar kvar. Att de inte får ta för sig av utrymmet. Jag kan medvetet mota bort dem då de kommer.
Hela mitt förlåtelsearbete handlar mycket om i vilken riktning jag sträcker mig. Om jag mestadels hänger kvar i det förflutna och låter det påverka och styra mitt liv. Eller om jag vill släppa taget om allt det som hindrar mig från att ta emot dagen som är och leva den tillsammans med Jesus. Se de möjligheter den erbjuder av glädje och av tjänst för medmänniskan och för Gud och hans rike.
