Kvinnor i vården jobbar längre och dör tidigare, hemskt orättvist

Kommunals ordförande riktar skarp kritik mot det svenska pensionssystemet, som hon menar är orättvist och missgynnar de som sliter i vården.

Det handlar inte om att vi kräver någon lyx här. Vi vill bara att man ska få livet att gå ihop efter ett helt arbetsliv i välfärden, och inte behöva välja mellan att betala räkningar eller göra nåt med barnbarnen. Det är omänskligt.

Malin Ragnegård är på krigsstigen. Trots att hennes medlemmar, främst kvinnor i låglöneyrken i välfärdssektorn, jobbar längre så får de både lägre löner, lägre pensioner och till och med dör i förtid.

Man blir skör när man tänker på det. Att välfärdsarbetare, våra medlemmar, börjar jobba väldigt tidigt, och paradoxalt nog får lägre pensioner som tack för det fysiskt och psykiskt krävande arbetet. Och de alldeles för tidigt.

Det vi har kommit fram till är egentligen massor, men kärnan är att pensionsfrågan alltid handlar om klass och kön.

Det ska löna sig att arbeta och att arbeta länge, men efter 60–63 års ålder är det bara de som orkar längst som gynnas. Inte de som jobbat längst. Välfärdsarbetare börjar jobba väldigt tidigt, och paradoxalt nog är det de som förlorar mest på pensionssystemet.

Kvinnor i välfärden får betala för sin egen återhämtning genom att gå ner i deltid eller ta ut karensdagar. De kan aldrig jobba hemma, jobba medan de vabbar med barnen eller ta det lugnt, menar hon. Och som tack för sitt hårda slit får de ännu lägre pensioner.

Rapporten visar tydligt att det är kvinnorna i fysiskt och psykiskt tunga yrken som drabbas. Medellivslängden är lägre för arbetarkvinnor, och de blir trippelbestraffade genom hela arbetslivet, säger hon.

När pensionsåldern nu ändras från 66 till 67 år, och byter namn till riktåldern, så är det ett resultat av en ökande livslängd i Sverige. Men kvinnor i välfärden har inte fått någon ökad livslängd. Istället sjunker livslängden något om man ser till statistiken på 2000-talet.

Det finns ingenting i dagens pensionssystem som gynnar de här kvinnorna. De jobbar och sliter ett helt yrkesliv och ändå är de systemets stora förlorare.

När arbetet blir hårdare eftersom det inte finns vikarier eller tillräckligt med grundbemanning sliter kommunalarna ut sig för att få välfärden att gå ihop. Men då kan man inte förväntas jobba till 67 eller 68 år, tycker Ragnegård.

Arbetarkvinnorna bär välfärden, men får minst tillbaka. Det är inte konstigt att våra yrkesgrupper får kortare liv. Det är orimligt att det ser ut så här och det måste bli en förändring. Det här är ett systemfel.

De börjar dessutom arbeta tidigt, ofta direkt efter gymnasiet eller ännu tidigare. Tjänstemän kommer ofta in i arbetslivet betydligt senare, och har mindre fysiskt krävande jobb. Timlönen är redan högre för tjänstemännen, men att pensionssystemet är viktigt för att ytterligare straffa vårdanställda på ålderns höst gör henne förbannad.

Titta på en vårdbiträde och en enhetschef på samma arbetsplats: Chefen har kortare tid i yrket och längre tid som pensionär eftersom han lever längre. men han får ändå högre pension.

Arbetsplatserna har ett ansvar att se till att det ska gå att arbeta på en arbetsplats även när man blir äldre, men många får lämna jobbet innan pensionsåldern är uppnådd i offentlig sektor. Snittpensionsåldern är snarare 64 än 66 år. Men går man så tidigt kan man inte få garantipension, som är livsviktig för de lågavlönade yrkena.

Andra villkor som bostadstillägg, äldreförsörjningsstöd och inkomstpensionstillägg är också bundna till den så kallade riktåldern, som för 60-talisterna kommer vara 67 år efter årsskiftet.

När man pratar med politiker så säger de alltid att ansvaret ligger någon annanstans. Kommuner, regioner eller arbetsmiljöverket. Och tvärt om. Man måste sluta skylla på varandra. Kommuner, regioner och staten måste alla ta ett gemensamt ansvar för att inte trippelstraffa de som jobbar i välfärden.

Statsbidragen till kommunerna har inte hängt med, samtidigt som skatterna sänkts istället. Då är det svårt att satsa på personalens arbetsmiljö.

Under arbetet med rapporten Pension för mödan ville Kommunal egentligen göra om hela pensionssystemet, eftersom det missgynnar kvinnor, arbetare och offentligt anställda. Men det kändes inte görbart i någon handvändning.

Därför landade man i att åtminstone försöka få till en ventil i form av en Britt-Marie-pension, så att de som arbetat hårdast får gå hem lite tidigare och inte straffas.

Det handlar inte om att vi kräver någon lyx här. Vi vill bara att man ska få livet att gå ihop efter ett helt arbetsliv i välfärden, och inte brhöv välja mellan att betala räkningar eller göra nåt med barnbarnen. Det är omänskligt.

Dessutom måste någon jobba i vård och omsorg för att ta hand om inte minst de äldre i Sverige. Och pensionen är knappast något dragplåster, menar hon.

Det är straff på straff på de som jobbar i våra livsviktiga yrken. Och det är inte lätt att locka unga till välfärdsyrken när de ser hur villkoren ser ut, avslutar Ragnegård.