Kulturen är inte det viktigaste i ett samhälle

Kulturen är inte det allra viktigaste i samhället, utan kommersen, skriver Stina Oscarson. 

Är det försvarligt att folk tillåts trängas i butiker, men inte på en teater? 

Svar: Ja. Kulturen är trots allt inte det allra viktigaste i samhället.

Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sommaren går mot sitt slut och någon resa i egentlig mening har det inte blivit, men jag får trots detta lust att skriva ett vykort. En hälsning från den resa det inneburit att förhålla sig till en värld där ovissheten blivit det enda säkra.

Den senaste tiden har det framförts massiv kritik mot begränsningen av antalet deltagare på kulturevenemang till 50 personer, samtidigt som affärer och restauranger är öppna och folk trängs i kollektivtrafiken.

Jo, restriktionen kan te sig både ologisk och orättvis. Jag har dock i denna fråga, liksom i många andra under denna period, valt att hålla mig på smittsäkert avstånd från debatten då jag tidigt insåg faran i att dra alltför snabba slutsatser rörande skeenden jag aldrig tidigare tvingats reflektera över.

Men att bekämpa en pandemi handlar inte om rättvisa.

Men nu när det till och med har rests krav på kulturministerns avgång tänker jag att det ändå är dags för mig att försöka inta en hållning. Och hur gärna jag än hade sällat mig till kören av kulturarbetare som genom restriktionerna bara ser den gamla striden mellan kultur och kommersialism, att kulturen alltid betraktas som mindre värd, finns en annan vinkel från vilken man kan förstå denna prioritering.

Mycket av kritiken går ut på att restriktionerna skulle vara orättvisa. Och jag tror att det i just det ordet finns en nyckel. Orättvisa. För det är något vi lärt oss är fel. Medan rättvisa tillhör de begrepp som liksom fått ett egenvärde som evig sanning och därmed är oantastligt.

Men att bekämpa en pandemi handlar inte om rättvisa. I synnerhet inte mellan olika branscher. Det handlar om att minska smittspridningen. Regeringens uppdrag är att göra detta, och samtidigt åsamka så liten skada som möjligt på samhället som helhet.

Begränsningen på 50 personer vid t ex kulturevenemang handlar inte om att det just vid denna numerär skulle gå en magisk gräns där smittan sprids. I så fall hade det varit helt ologiskt att det på andra platser tillåts fler personer.

Det handlar om att vi behöver minska det totala antalet tillfällen där många människor möts. Så något måste vi göra, och då kanske det trots allt är bättre för samhället i stort att vi struntar i teaterbesök, konserter och karusellåkning och håller skolor, kollektivtrafik och butiker öppna.

För hur gärna vi än vill se kulturen som det allra viktigaste, så bygger hela vårt på samhälle på att ekonomin fungerar. Skolor, sjukvård, pensioner. Allt hänger på att hjulen snurrar och genererar tillväxt. Detta är givetvis ett system som både kan och bör ifrågasättas, men låt oss i så fall ta diskussionen på rätt nivå.

Visst längtar även jag efter en premiär inför fulla salonger. Visst är det trist med framflyttade regiuppdrag och inställda bokningar. Men den kris världen går igenom handlar inte i första hand om mig eller ens om oss kulturarbetare. Och jag kan inte påstå att jag är särskilt orolig för kulturlivets överlevnad.

Vilka samhällen kommer att växa ur den rädsla som spridits?

Många enskilda personer, institutioner och inte minst fria grupper drabbas hårt under krisen men kulturen kommer inte att försvinna. Den har ingen pandemi eller despot någonstans lyckats att död på. Vårt mänskliga behov av att berätta historier, sjunga, måla och dansa tycks starkare än så.

Det som däremot oroar mig är vad som kommer att hända med demokratin. För det som skett globalt för att bekämpa denna pandemi vad gäller nedmonteringen av demokratiska friheter saknar motstycke.

Vilka samhällen kommer att växa ur den rädsla som spridits? 

Vad kommer hända med den fria tanken efter denna övning i lydnad, och när vi vant oss vid att för den goda sakens skull acceptera undantagstillstånd och mötesförbud? 

Och vad kommer all den övervakning som får Boye och Orwell att blekna i jämförelse att användas till när krisen är över? 

Det vet vi inte. Men varje åtgärd har ett pris.

Det jag främst tar med mig från den inre resa denna tid har tvingat oss till handlar om min roll som medborgare. Om min skyldighet att försöka förstå och acceptera beslut som tas även om jag finner dem ologiska och orättvisa. Men samtidigt, inte förlora förmågan att se när jag ska vägra acceptera, våga gå mot strömmen och högljutt protestera, vad detta än kommer att kosta.