Snart kan Sverige införa dödshjälp

När Eva F Dahlgren först stötte på ämnet dödshjälp var det genom ett gammalt dokument bland hennes farmors efterlämnade papper.

Det var en berättelse om en kvinna som tagit sitt liv, och väckte frågor som blev startskottet för en lång personlig och journalistisk undersökning.

Resultatet blev boken Om jag vore en hund, där hon skildrar sina tankar och insikter om rätten att avsluta sitt liv på egna villkor.

Dahlgren insåg snabbt att dödshjälp inte är ett entydigt begrepp, förklarar hon i Seniorens podcast.

Det finns flera modeller, från assisterat självmord, där individen själv tar en dödlig dos medicin, till eutanasi, där en läkare ger en injektion.

Skillnaderna mellan dessa väcker både etiska och praktiska frågor.

I Nederländerna, där dödshjälp är lagligt, är det just det outhärdliga lidandet som står i centrum, inte tidsramen för hur länge man har kvar att leva.

Det kan ta flera månader av intervjuer för att försöka förstå varför något är ett outhärdligt lidande för just den här personen, säger hon.

Under sina resor och intervjuer fick Dahlgren möta människor med olika syn på vad som gör livet värt att leva, eller avsluta.

Hon erkänner att hon själv haft förutfattade meningar, men att hon lärt sig se varje individ som unik, med sina egna skäl.

Det handlar inte om att “ge upp”, utan om att ta individens lidande på allvar, menar hon.

Frågan om dödshjälp är mer aktuell än någonsin i Sverige och Dahlgren är övertygad om att förändring är möjlig, och nödvändig.

Det var intressant att se ett samhälle där man faktiskt har styrt upp det här. Och jag tänker att detta kommer att hända i Sverige. Det är inte så att svenskar är annorlunda på något vis. Vi är också individualiserade. Vi vill kunna påverka. Vi vill inte bara bli ett offer för omständigheterna. Så jag känner mig ganska hoppfull.