Sångerskan Regina Spektor sjunger "no one laughs at God is a hospital". Vi kan raljera över att människan i stunder av djupaste förtvivlan vänder sig till en högre kraft, till det som aldrig avvisar eller överger henne. Men är det inte när vi går igenom en kris och tillvaron rämnar som vi verkligen ser vad som är viktigt i livet?
Är det inte då vi erfar hur vi alltid borde leva?
Våra liv skulle kunna se annorlunda ut om vi försökte leva med samma medvetenhet när livet är som ljusast.
När har jag varit övermodig?
Vet inte direkt men någon gång har man väl det i livet
SvaraRadera