Min tro har bokstavligen räddat livet på mig och under riktigt svåra skeden utgjort skillnaden mellan himmel och helvete. Tron blir jag aldrig av med, den sitter så djupt rotad i min kropp och själ att den har blivit grunden för mitt sätt att uppfatta världen. Under mina sena tonår, i samband med frigörelsen från min uppväxt, försökte jag göra upp och bli av med min tro. Jag minns så väl några ord som kom till mig då, "om mina läppar förnekade, skulle mitt hjärta fortfarande ropa att Du finns".
När skämdes jag för det jag tror på?
Har aldrig skämts för det jag tror på <3
SvaraRadera