Maktlöshet

Jag har ett problem

Någonting har kommit mellan mig och livet. Det hindrar mig från att leva det liv jag vill leva och att vara den jag vill vara. Jag står vid ett vägskäl och saknar förmågan att komma vidare.

Vår västerländska nöd är i första hand inte materiell. Vi är en priviligierad grupp som lever i trygga samhällen, vi tillhör den här jordens överklass. Istället brottas vi med andra svårigheter, en känsla av att våra liv är innehållslösa eller till och med meningslösa. Jag är övertygad om att en stor del av vår tids psykiska ohälsa, depressioner, utbrändhet och missbruk, hänger ihop med detta. Vår kulturs akuta brist på medkänsla. 

I vårt hypermoderna samhälle finns en begränsad förståelse för människans medfödda andliga, existentiella eller själsliga behov. Det sägs t ex att ensamhet dödar fler än rökning. Ingenstans i världen är människor så individualistiska som i Sverige och var fjärde svensk dör ensam.

Visst har vi en möjlighet att öppna oss för tillvarons storhet i naturen, genom religionen och i konsten. Men det finns få sammanhang där vi kan sätta ord på våra liv, där vi kan få möta oss själva och varandra på djupet och det är framför allt detta som detta vill inspirera till. Alla har vi destruktiva livsmönster som hindrar oss från att kunna växa och utveckla vår medkänsla. Dessa steg är en vandring i vårt eget inre, oavsett vad vi bär med oss och längtar efter.

Ibland föreställer vi oss att det finns människor som lever utan några beroenden eller destruktiva beteenden alls men jag menar att det är en retuscherad bild av oss själva. Att vara människa är att vara beroende. Destruktiva beteenden handlar om så mycket mer än kemiska substanser, spel eller mat. Det kan kretsa kring t ex statusjakt, prestationsångest eller utseendefixering. Vi rids alla av mer eller mindre tvångsmässiga tankar och dysfunktionella beteenden som vi inte kan övervinna på egen hand. Vi brottas med känslor av stress, självförakt, svartsjuka, skam, kaos, skuld, bitterhet eller att alltid vilja vara till lags. Vi har alla och alltid någonting som liksom ett beroende hämmar våra liv och vårt växande. Ingen människa är oberoende.

Att vara människa är att vara beroende

När det gäller att förstå hemligheten med stegen så handlar det enbart om att själv börja praktisera dem. De är konkreta steg och handfasta principer som vi erbjuds att börja leva efter. Det betyder helt enkelt att börja sätta ord på det som vi känner oss maktlösa inför, överlämna det till vår högre kraft och tillsammans med andra börja koncentrera oss på lösningen.

Livsförändring som varar

Vad som krävs av oss för att vi ska kunna hålla våra egna löften och upprätta en varaktig beteendeförändring kan enligt modellen sammanfattas i tre punkter:

Insikt, medvetenhet, erkännande och identifiering av vad som är mitt problem

En metod eller ett sätt att bearbeta mitt problem

Uthållighet och rutiner för att fortsätta att bearbeta och upprätthålla den önskade beteendeförändringen. För att detta ska lyckas är en grupptillhörighet en stor tillgång, för att inte säga helt avgörande.

Vid varje årsskifte blir vi överösta med olika tips och knep och "enkla sätt" att börja ett nytt och sundare liv. Jag har själv suttit i en morgonsoffa i TV med ansatsen att ge goda och hållbara råd om hur man kan hålla sitt nyårslöfte. Men att förändra ett invant beteende tar lång tid och är ingenting man gör över en natt eller kan lära ut på några minuter. Hur mycket vi än vill förändra våra liv eller kanske "bara" bryta en ovana och bli helare människor är det lättare sagt än gjort. Ett nytt år, en ny start, vi vill ju så gärna. Men nyårsafton blir snabbt en avlägsen händelse och de flesta löften, som uttalas mer eller mindre allvarligt, förträngs eller bryts. Det är verkligen en hård nöt att knäcka. Varför glömmer vi så lätt och varför har vi så svårt att hålla fast vid våra utfästelser och ambitioner?

Hur kan vi vara så fast övertygade och så säkra på vad vi vill göra ena dagen, för att veckan därpå glömma bort vad i föresatt oss?

Varför lyckas vi så sällan genomföra de beslut vi tar och de livsstilsförändringar vi föresätter oss att göra?

Hur svårt kan det vara?

Jag blev rätt förvånad när den respekterade relationsexperten ringde upp mig för att boka tid för ett samtal. Vad skulle ag kunna hjälpa henne med?

Men när hon satt mitt emot mig var det en ängslig och hjälplös människa jag mötte, plågad av mindervärdeskänslor och ett hämndbegär som nästan blivit tvångsmässigt. Hon sa, jag har gett så många människor råd men nu är det som om jag har kommit till vägs ände och inte vet vad jag ska göra för att orka vidare. Jag måste öppna mig för någon och Dig litar jag på. 

Vi fortsatte att träffas några gånger och vid vårt sista möte sa jag till henne, Du har tagit ett viktigt steg genom att våga be om hjälp och jag kan lyssna men jag kan inte förändra Ditt liv. Nu vet Du lika väl som jag vad Du behöver göra och för att kunna genomföra det behöver Du andra. Vad jag kan erbjuda Dig är ett stödjande sammanhang.

Till min förvåning var hon så prestigelös att hon faktiskt anmälde sig till en av grupperna. Hon berättade långt efteråt att hon höll på att sjunka genom marken och nästan vände i dörren vid det första mötet, då hon såg att den som ledde gruppen var en av hennes egna före detta klienter. En man som hon hade hjälpt ut isolering och paranoida föreställningar. Men hon flydde inte utan tog emot den hjälp som kom från oväntat håll. Det är en hårfin skillnad mellan att vara hjälpare och att själv behöva hjälp.

I sökandet efter förändring kanske vi tar hjälp av det stora utbudet av kända och ökända experters tips på hur vi ska leva våra liv. Jag har själv mina förebilder som jag lyssnar till och som jag tror har lösningen och svaret på mina frågor. Søren Kierkegaard, Karen Armstrong, Thich Nhat Hanh, Marilynne Robinsson och Marcus Borg är några exempel. Naturligtvis skulle livet vara enklare om det var så att vi kunde bli hela människor bara genom att ta del av andras visdom. Men det fungerar inte så, det finns ingen genväg förbi vårt eget liv. Vi måste alla hitta en egen nyckel till förändring. Visst kan någon visa oss vägen men vi måste vandra den själva.

En väninna som är forskare i Amsterdam jämförde i en avhandling självhjälpslitteratur och skvallertidningar med varandra. Hennes slutsats blev att skvallertidningar är mindre skadliga än självhjälpsböcker eftersom de inte utger sig för att vara något annat än underhållande. Självhjälpslitteraturen däremot är, enligt avhandlingen, mera bedräglig då den utger sig för att kunna bidra till varaktig förändring, men i själva verket är ingenting annat än förströelse för stunden.

Vårt grundläggande problem är inte brist på insikt eller olika metoder. Den stora utmaningen är att finna kraften och uthålligheten och att konsekvent genomföra den metod vi valt att tillämpa. Det klarar vi nästan aldrig utan andras stöd och hjälp. Vi behöver ansluta oss till ett tillitsfullt, stödjande sammanhang, det är den oglamorösa hemligheten. För att lyckas så behöver vi faktiskt varandra. Hur märkligt det än kan kännas för en självständig och modern människa

Det finns ingen genväg förbi vårt eget liv

Vi vill alla ge intryck av att våra liv är problemfria, att vi är framgångsrika, lyckliga och hela människor. Men det är bara en del av sanningen. Det vi visar upp för andra är toppen av ett isberg för ett människoliv rymmer så mycket mer. Vi vågar sällan visa varandra hur små, otillräckliga och hopplösa vi egentligen känner oss utan försöker ge intryck av att vi har perfekt kontroll över våra liv.

Vår yttersta maktlöshet är naturligtvis döden och på väg mot vår slutgiltiga destination ska livet slås sönder gång på gång. Förr eller senare ska allt tas ifrån oss. Plötsligt slår en tsunami till, bildligt eller bokstavligt, och då räcker inga varningssystem eller skyddsvallar. Byar och samhällen slås i spillror och ligger som plockepinn på marken. Det räcker egentligen med att en nära anhörig dör för att det ska kännas som om livet förlorar sin mening. Innerst inne är vi alla maktlösa inför livet.

Reflektion

Vad är problemet?

Vad är jag maktlös inför?

Hur påverkar det mig?

Övning

Jag formulerar vad det är som jag behöver komma tillrätta med, eller inom vilket område jag vill utvecklas i mitt liv. Ju mer konkret jag är desto bättre, så länge som jag är öppen för det som händer på vägen. Mystikern och författaren Thomas a Kempis har sagt, "man plans, but God arranges".

Anteckningar

Jag skriver ner mina tankar om hur kardinalproblemet i mitt liv har påverkat mig själv och min omgivning. Det kan t ex handla om mitt arbete, svartsjuka, ensamhet, sjukdom eller ett barn.

Inför nästa steg

Jag funderar över om det finns någon eller något i mitt liv som skulle kunna hjälpa mig med det som jag känner mig maktlös inför.

Ord på vägen

Mitt liv är en återvändsgränd

För mig har vägen tagit slut

Du som skapade världen ut intet

För Dig är ingenting omöjligt

Öppna den dörr jag inte själv kan öppna

Och hjälp mig att inte stånga huvudet blodigt mot dörrar som inte kan öppnas

Visa mig vägen