Det är befriande att våga vara så små som vi egentligen känner oss. Som vi var innan misstron tog oss i sitt grepp, innan vi behöver fly och försvar oss, innan rädslan och skammen definitivt stängde dörren till vårt inre rum. Vår räddning ligger i att sluta klamra oss fast vid våra prestationer, överlevnadsstrategier och livslögner. Att försöka släppa taget om det som hindrar oss från att möta oss själva och börja berätta för varandra hur vi egentligen mår.
Vilken livslögn har jag svårast att släppa taget om?
Att jag förlorat min älskade son, det är det värsta jag varit med om i livet
SvaraRadera