Många av oss bär på en ryggsäck med tunga stenar av obearbetade och outtalade sorger och besvikelser som blivit till bitterhet. Ju längre tiden går, desto större och tyngre blir den och desto svårare blir det att säga som det egentligen är. Det krävs stor trygghet och tillit för att våga blotta våra ömmaste punkter. Men när vi väl hittat någon att anförtro oss åt så faller stenarna en efter en.
Vad gör mig trygg?
Vet inte om något gör mig trygg idag efter allt jag gått igenom och nu det kommande kriget, men är ganska trygg när jag får vara inlåst "hemma" än så längre
SvaraRadera