En man berättade för mig att "jag hade kallat mig för ateist i 16 år när jag kom på mig själv i bilen på väg till jobbet med att ofta samtala med den Gud jag inte trodde på". Det är tydligen så att många människor som menar sig vara ateister eller religiöst ointresserade ändå har en inre dialog med den Gud de inte tror på, särskilt i besvärliga och avgörande situationer. Själv tror jag att bön är en medfödd mänsklig reflex.
Vad behöver jag bli vägledd genom idag?
Att komma igenom dagen och livet så bra som möjligt, trots allt jobbigt och svårt jag gått igenom de senaste 14 åren. Jag kommer nog tyvärr aldrig mer kunna lita på någon och heller aldrig mer få träffa min älskade son, men måste lära mig att acceptera det
SvaraRadera