Hej livet

Solljuset stiger ur havet, spelar i koppar och glas, Stockholm i gryningen strålar som var hon en gyllene vas, med blommor från Östersjöns länder, med ängsört från ekarnas sal, en skönhet på urbergets stränder, Mälarens ljuva vestal.

"Stockholm i mitt hjärta", är lika mycket en beskrivning av Lasse Berghagen själv som det är en kärlekshyllning till huvudstaden. Det är Dan Andersson för Mälardalen. Lasse Berghagen närmar sig Stockholm på samma sätt som Dan Andersson närmar sig Luossa eller de böljande skogarna i Dalarna, ett landskap som Lasse Berghagen för övrigt är väl förankrad i och beskriver med uppriktig kärlek och en formuleringskonst  som briljerar. 

Lasse Berghagen har varit sångare i över ett halvt sekel. Han är så synkroniserad med den svenska folksjälen att det kan vara svårt att se var Lasse Berghagen slutar och Sverige börjar. Av den anledningen blir den här berättelsen även en resa genom Sverige i tiden.

Om offentligheten är som ett slott av vindlande mörka gångar, fängelsehålor och upplysta balsalar har Lasse Berghagen under hela tiden rört sig obehindrat i den allra vackraste balsalen. Alla vet vem han är. Alla har hört hans sånger. I stort sett alla uppskattar honom.

Det gör mig oändligt nyfiken på vem han är och vem han har blivit när ljuset tonas ner och han, liksom alla människor,  tvingats ner i de mörka gångarna under festsalen. Vem är han när han grubblar över sitt liv och sitt kall?

Vem är han när vemodet smyger sig på?

Vilka vändpunkter har förvandlat honom?

Hur ser han själv på tillvaron framöver?

Ju mer tid man tillbringar i Lasse Berghagens konstnärliga närhet, desto mer upptäcker man hans djupsinne, hans kamouflerade svårmod och hans innerliga djup. Jag tror att vi är många som känner igen oss i det. Texterna går rakt in i miljoner hjärtan, troligen för att Lasse Berghagen  är en av alla dessa tystlåtna grubblare. En av många som tidigt varje morgon viker undan täcket, dricker starkt kaffe vid fönstret och obemärkt drar med handen över köksbordets årsringar. Med blicken drömmande fäst vid åkrarna, ängarna och träden borta vid vägen.

Den där drömska blicken har Lasse Berghagen varit en mästare på att omvandla i ord. Hans sånger har blivit som nationalsånger för människor som annars kanske inte haft förmågan att sätta ord på allt det som rasar inuti dem. Så här skriver Lasse Berghagen i boken "Flakmopedisten", "Jag började själv att skriva dikter med hjälp av tanken att det är först när jag skriver eller säger något som jag vet vad jag innerst inne tycker och tänker". 

Exakt så är det för mig också. Orden är som en nyckel till en förunderlig dold värld. Till en känsla som ofta bottnar i ett saligt susande vemod.

Jag är otroligt stolt över att få vara med och berätta om Lasse Berghagen, om hans yrkesliv och privatliv, det som ligger till grund för texterna och musiken, och sångerna som blivit ljuspunkter i så många människors liv.

....