9 juli

Just idag ska jag bära någon annans börda

Att lyssna till sitt hjärta är det samma som att börja öppna sig för sin nästa, visa generositet och att anstränga sig att leva i medkänsla. Enligt Jesus är det Gud själv som kommer oss till mötes i varje människa som behöver vår hjälp. Vår viktigaste uppgift här på jorden är att finnas till för varandra och bära varandras bördor. 

Vems börda kan jag bära idag?

Vet inte om jag har någon att bära någon börda till och vet ingen som kan hjälpa mig heller mer än kanske Gud.

Är Du någons börda?

Om vi inte är en börda för varandra, kan vi inte bära varandra. Man kan inte bära något som inte finns. Så skriver Ylva Eggehorn när hon reflekterar kring vad gemenskap är, utifrån de välkända orden i galaterbrevet,”Bär varandras bördor så uppfyller Ni Kristi lag”.

Det slog mig att min egen reflektion över detta bibelord uteslutande har handlat om ett, vad ska man säga, ”välgörenhetsperspektiv”. Alltså att det finns en ”god” och ”stark” människa som tar sig an den ”svage” och ”bär” dennes bördor. Stark bär svag. En återspegling av hur välfärdssamhället fungerar: de starka och friska arbetar så att vården för de svaga och sjuka kan finansieras. De flesta skulle nog säga att det är en rätt solidarisk tanke, något eftersträvansvärt. När jag betraktar mig själv i förhållande till bibeltexten så blir mitt eget fokus att bli den starke, den friske, som kan vara barmhärtig mot den svage. Att få vara den som åtnjuter ära, högst upp i hierarkin, på grund av att jag bär någon annans bördor. Jag skulle givetvis aldrig erkänna att det är skälet, men jag tror någonstans att det är så. Och jag tror inte att jag är ensam om att ha det perspektivet, där man själv vill vara stark, så att man möjliggör för någon annan att vara svag.

Dock finns det en annan, kanske delvis parallell, våg där man närmast glorifierar det svaga, det brustna, det trasiga. Det anses vara lite finare att vara märkt av livet. Den som kan visa sin erfarenhet i smärta har, på något underligt vis, ett tolkningsföreträde för livet självt. Men även denna ström bär på det egocentriska perspektivet. Det är jag som står i centrum. Mitt lidande. Min smärta. Och det är jag som är så svårtillgänglig för andra människor eftersom ”ingen kan någonsin förstå vad jag har gått igenom”. Jag finner, som Dostojevskij uttrycker det, en pervers njutning i smärtan. Trots att min smärta är reell, så vill jag simma och vältra mig i det, låta det bli en så integrerad del av mig istället för att sträcka ut min hand och låta någon dra upp mig ur lidandet.

Så på ett sätt skulle man kunna säga att i denna, givetvis simplistiska, bild så har de två ytterligheterna två saker gemensamt. För det första är de självcentrerade. Det fokuserar på sitt eget, om än väldigt olika saker: Sin egen smärta, sin egen lycka, sin egen sorg, sin egen framgång, sin egen ångest, sin egen barmhärtighet, sitt eget ego, sig själv. För det andra så saknar de gemenskap. Deras fokus på sitt eget driver dem till att inte vara en börda för någon annan. Deras gemenskap blir ytlig och trivial, för de håller sig fortfarande på sin kant.

När klev du in i en människas liv senast och sa, ”Jag kommer att bli en börda för dig, vår gemenskap kräver det”? 

Troligen aldrig. Vår kontext ser inte ut så. Kan det hänga ihop med varför vi är ett av världens mest ensamma folk? 

Det finns ett tredje sätt att bemöta denna text som handlar om det som är så svårt, att ge upp sitt eget liv och på ett närmast tvingande sätt lägga sitt eget liv i någon annans händer. Av erfarenhet vet jag att mina djupaste relationer är med dem som jag mer eller mindre, av olika situationer, tvingat mig på. Där jag själv tvingats uttala orden ”jag behöver Dig”. Mitt lidande blir då inte ett sår som jag visar upp för allmänheten, utan ett jag som blir ett vi.

Det pågår ett VM nu i fotboll och jag tror att om det funnits ett VM i floskler så hade det vunnits av alla oss ”predikanter” som försöker ge ord åt detta med att bära varandras bördor. Det sägs ofta, eller okej, jag säger ofta, att det är något vackert när man får ge sig hän åt varandra, blotta sina svagheter, låta någon annan få ta del av din smärta och att det är bra att få exponeras för den skam det kan vara att vara svag i vår kontext. Det är på ett sätt ganska oskyldigt, för det finns ju stråk av sanning i det, men problemet är att ofta tänker vi nog att det ”löser sig” i och med att vi delar vårt liv, men vi glömmer bort det långa perspektivet. Lidandet tar ju inte slut. Det finns inget rosenskimrande rosa fluff i att bära varandras bördor, för det kommer an på ditt ego.

Jag tror att vi behöver rannsaka oss själva (finns det någon bättre tid för det än nu när det är semestertider?) och ställa oss frågan, Är jag en börda för någon? 

En del av oss kanske skulle tänka ”Oj, jag är nog en börda för någon. Detta måste jag rätta till”. Mitt råd är då, Nej. Fortsätt vara en börda.

Är vår gemenskap sådan att vi kan bryta in i varandras liv så mycket att gemenskapen får gå före vårt ego? 

Jag tror att det är absolut nödvändigt att det är så. Ett konkret exempel, kanske lite banalt, för att exemplifiera vad jag menar: För ungefär tio år sedan befann jag mig på en större kristen sommarkonferens utanför Jönköping med min hustru. Det var midsommarafton och allt var frid och fröjd. Vi hade varit där i några dagar och skulle dra vidare mot Göteborg i den lilla bil vi lånat. Någon gång under det att vi packat bilen och skulle göra oss redo för avfärd så råkar vi låsa in nyckeln i bilen. Vad gör vi nu? 

Vi testar att ringa till bilens ägare som inte vet vad vi ska göra. Vi ringer till låssmeder och verkstäder, men ingen finns tillgänglig på midsommarafton. Jag ringer min far, som befinner sig mitt i sitt eget midsommarfirande på den idylliska lilla ön i havet där vi bodde och sa som det var. Han sa bara kort, ”Jag kommer” (jag minns inte om han sa något mer). Så han satte sig i bilen. Tog en färja, tog två färjor, åkte till bilens ägare, hämtade reservnyckeln, åkte upp till oss, låste upp bilen, satte sig i bilen och åkte hem. Möjligtvis tog vi en kaffe tillsammans nu när vi ändå var samlade. Jag vill minnas att resan tog ungefär sju timmar.

I denna banala historia så finns det två frågor vi kan ställa till oss under det att vi rannsakar oss.

Vågar Du vara till besvär?

Vågar Du bli en börda för någon annan?

Vågar Du ge upp Ditt eget när någon knackar på?

Din semester, Dina pengar, Ditt liv.

Jag längtar efter en gemenskap där vi inte bär varandras bördor vid särskilt utvalda tillfällen, utan där vi ständigt faller i varandras armar. Har Du det mod som krävs för att sluta leva för Dig själv? 

För egen del skulle nog svaret vara,”Nej, inte än, inte helt, men kanske, kanske lite mer imorgon än idag”.