Vi klamrar oss alla mer eller mindre fast vid det förflutna, därför är vi också oförmögna att leva i den enda verklighet vi har, nuet. Att lämna det förgångna är något som kräver daglig och ständig övning och det gäller att vara snäll mot sig själv. Vi kommer aldrig att kunna släppa taget helt, det vi har varit med om har blivit vår trygghet. Men att bli uppmärksam på flyktmekanismen som innebär att vi lever kvar i det som bara är minnen, är ett stort och viktigt steg på vägen.
Hur lever det förgångna kvar i mig?
Lever på minnen som är finna nu är det vara trist och tråkigt, vet inte när jag skrattade och var glad senast, det är mest tårar som kommer numera
SvaraRadera