Tonerna

Att älska är att lida, hvad kan hugna

Det hjärta, som af sin förlust vill brista?

Blott några stunder, allt för snabbt förklungna

Det skönaste Du fann, ack, för att mista

Din håg blir mörk, till handling ej den väckes

Och lifvets skönhet själf af dunkel täckes

Då ned från änglars sfär musiken sväfvar

Och välljud binds vid välljud i miljoner

Och mänskohjärtat öfverfylls och bäfvar

Af evig skönhet, kraft från högre zoner

Ditt ögas källor flöda, och Du lärde

Så tonernas och tårens guda-värde

Och hjärtat varseblifver, ljufligt lättadt

Att det med lifvet än i samklang klingar

Af ädel himlagåfva stärkt och mättadt

Till återskänk sig själf det tacksamt bringar

Den dubbla lyckan, nu och i äoner

Det kände så af kärlek och af toner