En gång i ändlösa skogar där urbergen stupande stå
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå
där välvde i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettas hett under sotet i de vassaste vindarnas vin
Hans själ kunde brinna som andras, hans bröst hade hat och tro
och hans längtan steg med röken ur skogarnas eviga ro
Han sjöng och hans sång blev röken från ett bål som helt brann ner
det är vitt och svart och försvinner, det är milrök och ingenting mer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar