Den falska trösten i självömkan

Självömkan är en av de olyckligaste och mest nedbrytande

egenskaper som finns. Den hindrar all andlig utveckling och kan

isolera oss från all fungerande kontakt med våra medmänniskor

därför att den ställer orimliga krav på uppmärksamhet

och förståelse. Det är en fyllesentimental form av martyrskap

som vi knappast har råd med

Den falska trösten i självömkan skärmar bara av mig från

verkligheten tillfälligt för att sedan, liksom en drog, kräva

att jag tar en ännu större dos. Om jag ger efter för detta

kan det leda till ett återfall i drickandet. Vad kan jag göra?

Ett säkert motmedel är att jag, även om det går trögt i början

vänder min uppmärksamhet mot andra som är mindre

lyckligt lottade än jag, företrädesvis andra alkoholister. I

samma takt som jag aktivt visar min medkänsla med dem

minskar mitt eget överdrivna lidande