Över evangelium på nästa söndagen efter jul

Simeon, vad helig syn

som Ditt inre genombårar

då, med ögonen till skyn

Du i andakt fäller tårar

och vill Gud Ditt hjärta ge

Ser Du, hur Din sol uppdagas

och hur ej Ditt hopp försvagas

att Din frälsare få se

Ja, jag ser Dig, Simeon

där Du fram i templet talar

Hanna står ej långt ifrån

Hon med Dig sitt bröst hugsvalar

I en kärlek, ren och fast

med sitt ämne hon sig enar

Ack, hur ömt ert hjärta menar

vid vart enda ögnakast

Men, Du gamle Simeon

vid Din lovsång och Din mässa

mot den kulna griftevrån

böj Din silvervita hjässa

lät nu Dina ögon dö

Snart i evighetens salar

med Din Gud på nytt Du talar

skild från denna sorgeö

Huru ivrig är Din röst

när Du i en helig dvala

vid en åtti ålders höst

profetera vill och tala

om det fallna Israel

Hopp och tålamod Din prydnad

och ett bröst, som lärt med lydnad

alla lustar ge farväl

Fromma Hanna, fröjda Dig

lät Din brutna stämma höras

Dina ögon bada sig

Dina läppar ljuvligt röras

att förkunna Jesu namn

Jesu kärlek Dig upptänder

och med trones starka händer

tar Du honom i Din famn

Vördnadsvärda, sälla par

Syn och hjärta sig nedböjer

för det mål, dit ögat drar

till den lust, som Dig förnöjer

att Din Herres glädje nå

Måtte snart det slaget klämta

då vi vår förlossning hämta

och ur Kedars hydda gå