Cancer

Uppkomsten av cancerceller sker av en rad mutationer i gener som har till uppgift att förhindra onormal celldelning. I cancerceller slås dessa skyddande mekanismer ut.

Cancer är en grupp sjukdomar som innebär onormal celldelning med förmåga att spridas till andra delar av kroppen. De vanligaste cancerformerna är carcinom, men det finns även cancertyper som inte ger upphov till en tumör, som leukemier. Inte alla tumörer är cancer: det finns godartade tumörer som inte sprider sig till andra delar av kroppen. Sådana kan fortfarande vara farliga om de blir tillräckligt stora eller sitter olägligt, som hjärntumörer.

Möjliga symptom kan vara en knöl, onormal blödning, långvarig hosta, oförklarlig viktnedgång eller förändrade tarmvanor. Även om de här symptomen kan tyda på cancer kan de också ha andra orsaker. Det finns över 100 kända cancertyper hos människan. Cancer är en vanlig dödsorsak, men ungefär hälften av de diagnostiserade överlever sjukdomen. Död orsakad av cancer är vanligen på grund av metastaser (dottertumörer) till andra organ.

Olika cancerformer har olika förekomst i befolkningsgrupper runt om i världen. I Nordeuropa och Nordamerika dominerar hudcancer, prostatacancer, lungcancer och bröstcancer. I Östasien däremot är lungcancer, magsäckscancer, levercancer och matstrupscancer vanliga cancerformer. I många utvecklingsländer är västerländska cancerformer ovanliga, vilket dock kan bero på låg medellivslängd och bristfällig sjukvård vilket gör att få diagnoser ställs.

År 2012 upptäcktes omkring 14,1 miljoner nya cancerfall över hela världen. De vanligaste typerna av cancer hos män är lungcancer, prostatacancer, tjocktarmscancer, tunntarmscancer och magcancer, och hos kvinnor är de vanligaste typerna bröstcancer, tarmcancer, lungcancer och livmodercancer. Hudcancer av annan typ än melanom ingår inte i denna statistik, och skulle om den gjorde det utgöra minst 40% av samtliga cancerfall.

Hos barn är akut lymfatisk leukemi och hjärntumörer de vanligaste typerna förutom i Afrika där nonHodgkins lymfom uppträder oftare. År 2012 fick omkring 165 000 barn under 15 år diagnosen cancer. Risken för cancer ökar betydligt med åldern och många typer av cancer är vanligare i industriländer. Siffrorna ökar i och med att fler människor lever längre och att livsstilsförändringar sker i utvecklingsländer. Den ekonomiska kostnaden för cancer uppskattades år 2010 till 1,16 biljoner dollar per år.

Cancer är den näst vanligaste dödsorsaken i världen, efter hjärt- och kärlsjukdomar. Omkring 9,6 miljoner dödsfall eller var sjätte av samtliga mänskliga dödsfall orsakades år 2018 av cancer.

I Sverige upptäcks omkring 60 000 nya cancerfall varje år. År 2017 upptäcktes totalt 67 000 cancertumörer hos 61 000 personer. De överlägset vanligaste cancerformerna för män respektive kvinnor i Sverige är prostatacancer respektive bröstcancer. År 2017 drabbades i Sverige drygt 10 000 män av prostatacancer och knappt 8 000 kvinnor av bröstcancer.

Cancer är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige, efter hjärt- och kärlsjukdomar. År 2018 stod cancer för 25% av de drygt 92 000 dödsfallen i Sverige. Prostatacancer är den cancerform som orsakar flest dödsfall bland män och lungcancer är den cancerform som orsakar flest dödsfall hos kvinnor.

Tobaksanvändning orsakar cirka 22% av alla dödsfall i cancer. 10% orsakas av fetma, dålig kost, intag av alkohol och brist på motion och fysisk aktivitet. Andra faktorer är vissa infektioner samt exponering för joniserande strålning och miljöföroreningar. I utvecklingsländer orsakas upp till 25% av cancerfallen av infektioner som hepatit B, hepatit C, humant papillomvirus, Helicobacter pylori och EpsteinBarrvirus.

Dessa cancerogena faktorer agerar åtminstone delvis genom att orsaka förändringar i cellernas gener. Vanligtvis krävs många sådana genförändringar innan en cancer utvecklas.

Omkring 5–10% av alla cancerfall orsakas av ärftliga genetiska defekter.

Cancerframkallande ämnen, eller carcinogena ämnen, är ämnen som kan påskynda eller framkalla cancer hos människor och djur. Många av dessa ämnen finns i cigarettrök, kost, snus men förutom dessa källor kan även vissa typer av strålning och virus orsaka cancer.

Några ämnen som är cancerframkallande:

Alkohol

Bensen

Formaldehyd

Asbest

Hydrazin

Tobak

Akrylamid

Acetaldehyd

Radon

Symptomen på en cancersjukdom varierar beroende på vilken cancersjukdom det rör sig om. Det finns inga symptom eller tecken som helt säkert betyder att en person har cancer.

Tecken betecknar vanligen fenomen som inte känns utan som bara kan iakttas. Signalsymptom åsyftar de symptom och tecken som är typiska för en viss sjukdom. Signalsymptom för olika cancertyper är, blödning ur ändtarmen, järnbristanemi och förändrade tarmvanor för cancer i tjock- eller ändtarm, synligt blod i urinen för cancer i urinvägar och njurar, tumörmisstänkt fynd vid ändtarmsundersökning för prostatacancer, blodig upphostning för lungcancer, knöl i bröstet för bröstcancer, sväljningssvårigheter för matstrupscancer, och blödning efter klimakteriet för gynekologisk cancer. Däremot har de personer med signalsymptom för någon cancer vanligen inte cancer vid utredning. Kopplingen mellan signalsymptom och cancer ökar med åldern. Cancer kan också ha mer diffusa symptom som hosta, trötthet, viktnedgång och smärta, det vill säga symptom som är vanliga vid många andra sjukdomar.

Cancer kan upptäckas med hjälp av vissa tecken och symptom eller genom screeningundersökningar. Allmänläkaren har ofta en central och tidig roll i att upptäcka och vidareremittera misstänkta cancerfall. Sjukdomen vidareutreds vanligtvis med medicinsk avbildning och bekräftas med en biopsi.

Enligt Världshälsoorganisationen kan 30 till 50% av alla cancerfall förebyggas. Många cancerformer kan förebyggas genom att man avstår från rökning, håller normal vikt, dricker måttligt med alkohol, äter tillräckligt med grönsaker, frukt och fullkorn, vaccinerar sig mot specifika infektionssjukdomar samt undviker större mängder rött kött och för mycket solexponering.

Screening syftar till att upptäcka cancer innan den drabbade upplever symptom. Syftet med tidig upptäckt är att minska dödligheten och andra allvarliga konsekvenser av cancer. Det finns screeningsmetoder för att hitta cancrar innan de ger symptom, exempelvis mammografi för att hitta bröstcancer och gynekologiskt cellprov för att hitta livmoderhalscancer. Screening med mammografi är kontroversiellt. Tumörmarkörer är ämnen som kan finnas i ökad mängd vid förekomst av en tumör och som kan mätas t ex genom blodprov, såsom prostataspecifikt antigen (PSA) som kan vara ett tecken på prostatacancer. Det finns ingen tumörmarkör som är helt specifik för eller som kan upptäcka alla fall av någon cancertyp. Flera tumörmarkörer används för att stärka diagnosen för vissa typer av cancer och används också vid uppföljning av konstaterad cancer, men ingen tumörmarkör används för screening i Sverige.

Screening av cancer är kontroversiellt eftersom det kan innebära att man diagnostiserar cancerfall som aldrig skulle ha givit symptom under personens liv. Detta innebär att en grupp av dem som screenas kommer att få reda på en cancer som aldrig skulle ha påverkat dem. Detta medför onödiga behandlingar för dessa personer. Screening medför onödig oro för många av de personer som efter screening återkallas och efter vidare diagnostik inte visar sig ha någon cancer alls. Det går inte att veta vem som genom screening får en cancerdiagnos som aldrig skulle ha givit symptom under personens liv.

Världshälsoorganisationen upprättade 1968 ett antal kriterier för vad som är effektiv screening av cancer och andra tillstånd som ibland kallas Wilsons kriterier för screening. Världshälsoorganisationen diskuterade och modifierade dessa kriterier år 2008 med avseende på nya genetiska metoder.

Socialstyrelsen rekommenderade år 2019 att landstingen och sjukvården i Sverige bör erbjuda screening för följande cancerformer:

Bröstcancer, screening med mammografi, för kvinnor 40–74 år

Livmoderhalscancer, screening med cytologi och HPV-test, för kvinnor 23–64 år

Tjock- och ändtarmscancer, screening med test av blod i avföringen, för kvinnor och män 60–74 år

Socialstyrelsen rekommenderar att det i Sverige inte bör erbjudas screening för:

Prostatacancer, screening med enbart PSA-prov, för män 50–70 år

Socialstyrelsen bedömer att det vetenskapliga underlaget behöver kompletteras innan Socialstyrelsen kan ta ställning i frågan gällande screening för prostatacancer för män 50–70 år, med PSA-prov kompletterat med annat diagnostiskt test före vävnadsprovtagning.

I regel antas gälla att ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre är behandlingsmöjligheterna och prognosen.

Fördröjning av diagnos kan delas in i patientorsakad fördröjning, vilken innebär att personen själv väntar med att söka vård, läkarorsakad fördröjning, som innebär att läkaren inte ställer rätt diagnos inom rimlig tid; och organisationsorsakad fördröjning, som exempelvis innefattar långa väntetider.

Patientorsakad fördröjning har många orsaker, t ex att man uppfattar inte symptomen som allvarliga, att man inte vågar söka av rädsla för att det är allvarligt, eller att man inte litar på sjukvården. Okunskap om vad symtom och tecken innebär och vad man ska göra är ett övergripande problem, exempelvis har undersökningar visat att upp till en tredjedel inte söker läkare i direkt anslutning till blod i avföringen. Andra faktorer som påverkar är tumörtyp, lägre socioekonomisk status, högt alkoholintag och annan allvarlig sjuklighet. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor i hur ofta man söker.

Genom att minska antalet fördröjda diagnoser vill man förbättra behandlingsmöjligheterna. Detta görs genom att utbilda allmänheten om cancersymptom och när man bör söka, genom att vidareutbilda vårdpersonal, samt inrättandet av snabbspår för vissa cancerformer där behandling och diagnos skall utföras på ett systematiskt sätt.

I en systematisk litteraturgenomgång år 2014 fann SBU att det saknades uppföljande studier för att påvisa effekt av åtgärder för att öka patienters kunskap om cancersymptom. Vad gällde egenundersökning av bröst som screeningmetod fann man att det inte påverkade dödligheten i bröstcancer, men att det ökade antalet diagnostiska och kirurgiska ingrepp. Det saknades även underlag för att utvärdera effekten av vidareutbildning. Snabbspår kunde visa effekt och att diagnosbesked kunde lämnas tidigare, dock att detta potentiellt kunde ta resurser från dem som inte tillhörde snabbspåren.

De viktigaste behandlingsmetoderna är kirurgi, strålbehandling och kemoterapi med cytostatika (i folkmun ibland benämnt cellgifter), varav kirurgin är den viktigaste för enskilda solida tumörer medan kemoterapi är effektivast för leukemi och spridd (metastaserande) cancer. Immunterapi är ytterligare en metod som används.

Det är som regel viktigt att sjukdomen upptäcks tidigt. En cancer som utvecklats så långt att den utvecklat metastaser i andra organ än den ursprungliga tumören är svår att bota. Smärtlindring och symptombehandling är en viktig del av cancervården.

Smärtbehandling vid cancer beror på vilken typ (mekanism) av smärta patienten har, samt i vilken fas av den aktuella cancersjukdomen patienten befinner sig (botad cancer, aktiv cancersjukdom, palliativ sjukdom). Cancerbehandlingen i sig kan vara smärtlindrande, men kan också ge upphov till smärta (av cytostatika och/eller kirurgi etcetera). I smärtlindrande syfte används ofta smärtstillande läkemedel som tas via munnen. Smärtstillande läkemedel kan också ges via plåster, injektioner och infusioner, samt i vissa fall intratekalt. Ofta behövs även profylax och behandling mot olika biverkningar av den smärtlindrande behandlingen såsom mot förstoppning och illamående. Andra smärtbehandlingar kan exempelvis vara TENS, avlastning med korsett och olika hjälpmedel såsom rullator.

Palliativ vård syftar till att lindra symptom och är särskilt viktigt för patienter med långt framskriden sjukdom där möjligheterna till bot saknas.

Vid sidan av medicinen och läkarvetenskapen finns olika typer av "alternativa" behandlingsregimer och produkter.

Alternativa behandlingsformer är sådana som bevisligen inte fungerar eller där det finns otillräckligt med forskning för att avgöra om de fungerar, eller där metoden i sig gör det omöjligt att forska kring den. Några alternativa behandlingsmetoder har undersökts och befunnits inte alls fungera, detta till trots fortsätter de att marknadsföras. Cancerforskaren Andrew J Vickers uttryckte sig, "Beteckningen "oprövad" passar inte så bra in på sådana behandlingsformer, det är hög tid att deklarera att många alternativa behandlingsformer för cancer har blivit motbevisade".

Enligt "lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område" (SFS 1998:531 som ersätter kvacksalverilagen från 1960) är det olagligt för den som inte är läkare att försöka behandla cancer.

Prognosen varierar mycket mellan olika cancerformer. Chansen för överlevnad beror på typen av cancer och sjukdomens omfattning när behandlingen påbörjas.

Prognos för cancersjukdomar brukar anges som så kallad relativ femårsöverlevnad (ibland skrivet 5-årsöverlevnad). Relativ överlevnad beskriver cancerpatienternas överlevnad i förhållande till den förväntade överlevnaden för personer som inte diagnostiserats med cancer.

Exempelvis var den relativa femårsöverlevnaden år 2016 i Sverige för bröstcancer hos kvinnor 92%, prostatacancer hos män 93%, medan lungcancer låg på 17% för män och 24% för kvinnor, samt bukspottkörtelcancer för båda kön på ungefär 8%. Hos barn under 15 års ålder vid tiden för diagnos är femårsöverlevnaden i industriländer i genomsnitt 80%.

Den genomsnittliga femårsöverlevnaden för alla cancerformer var 67% i USA utifrån data mellan åren 2009–2015. I Sverige var femårsöverlevnaden för all cancer år 2016 ungefär 75%, och tioårsöverlevnaden år 2016 ungefär 69%. Prognosen för cancer har generellt förbättrats i Sverige sedan början av 1970-talet då femårsöverlevnaden var 35% för män och 48% för kvinnor. Dock är prognosen för vissa cancerformer nästan oförändrad jämfört med 1970-talet.

Det finns i Sverige flera patientföreningar och organisationer inom cancersjukdomarna. Det finns centralt nationella organisationer, t ex Bröstcancerförbundet och Cancerfonden, liksom lokala patientföreningar. Det finns dessutom internationellt samarbetande nätverk. Cancertidningar utges av vissa organisationer.

En stor del av cancerforskningen i Sverige finansieras av Cancerfonden. Internationellt samordnas cancerforskning av International Agency for Research on Cancer (IARC), en samarbetsorganisation mellan Världshälsoorganisationen och Förenta nationerna.

Ordet cancers ursprung som definition för sjukdomsgruppen i denna artikel daterar till runt år 400 före Kristus. då Hippokrates började använda det grekiska ordet καρκίνος karkinos, som betyder krabba. Senare översatte romaren Celsus termen till latinets cancer, som är det latinska ordet för krabba eller kräfta, i sin medicinska encyklopedi De Medicina. Senare uttryckte den grekiske läkaren Galenos likheten mellan venerna omkring en cancertumör i bröstet och benen hos en krabba som en förklaring till namngivningen. På 1500-talet lade den italienske anatomen Gabriele Falloppio till ytterligare en förklaring till namnvalet, att cancertumörer tenderar att vara hårda vilket påminner om skalet hos en krabba. I äldre svenskt språkbruk användes ordet kräfta.