Det behövs så lite för att vi ska bli ledsna och känna oss ensammast i världen. Ett elakt ord, en taskig blick eller ett bråk, mer krävs inte för att vi ska stå där och känna oss som Adam och Eva i Bibeln. De blev utvisade ur paradiset och lämnade utan kärlek, trygghet och gemenskap. Men motsatsen gäller också, ett snällt ord och en varm famn kan få oss att börja le igen och göra livet till ett paradis.
När brukar jag känna mig utanför?
När jag ska göra något och kommer igen vart och när jag inte hittar någon ny vän som jag kan lita på
SvaraRadera