Högt blodtryck, orsak, symtom och behandling

Lär Dig mer om blodtrycket och vikten av att inte ha ett för högt blodtryck.

Blodtrycket har blivit ett begrepp för alla och alla känner till att det inte är bra med för högt blodtyck. Här får Du information som Du bör känna till om blodtrycket.

Varför behandlar man högt blodtryck? 

Blodtrycket skall vara mycket högt för att kärl skall börja brista av trycket. Det är alltså inte därför man behandlar utan därför att högre tryck medför ökad risk för stroke, hjärtförstoring och hjärtkärlsinsjuknande. Denna risk utgår inte bara från blodtrycket utan i kombination med stillasittande, höga blodfetter, diabetes och rökning i första hand. Ju högre och ju mer av riskfaktorer desto större sannolikhet att insjukna.

Men observera att det fortfarande är för att undvika skador i organ i kroppen som man behandlar blodtrycket och de övriga riskfaktorerna. Behandlingen skall alltid inrikta sig mot helheten och inte bara blodtrycket.

Förr i tiden låg fokus mycket på det undre trycket, diastoliska. Numera kan man sammanfatta skillnaden så att det undre trycket ändå är den bästa indikatorn på risk för individer under 50 års ålder, särskilt kvinnor. I åldern 50 till 65 år är det inte så stor skillnad på risken mellan det övre och undre blodtrycket.

I åldern över 65 är det systoliska (övre) trycket klart bäst för att förutsäga risk. Dock är det så att de flesta moderna risktabeller bygger på det systoliska trycket, i kombination med ålder, rökning, blodfetter och diabetes.

90 till 95% av patienterna med högt blodtryck får rubriken ”essentiell” av det skälet att man inte finner någon orsak till varför blodtrycket är högt. Dels har man försökt förklara det som ärftligt och i så fall med samverkande anlag i flera gener, men det stämmer inte fullt ut. Mer möjligt är att man ärver en saltkänslighet, så när man intar salt (koksalt) stiger trycket. Fetma, stress, överkonsumtion av alkohol medverkar till utvecklingen av högt blodtryck.

I vissa fall av högt blodtryck finner man en medicinsk förklaring, som njursjukdom, kärlsjukdom i njurartärerna, och vissa hormonella rubbningar (primär hyperaldosteronism, hyperparathyreoidism, Cushings syndrom, feokromocytom). Dessa tillstånd är emellertid direkt ovanliga och blodtrycksförhöjningen är endast en del i symtom- och sjukdomsbilden. Vissa läkemedel har också en tendens att ge blodtrycksförhöjning som kortison, p-piller, vissa anti-inflammationsmedel (NSAID), cyklosporin och erytropoetin. Nikotin och koffein, kokain, amfetamin, alkohol och khat ger också blodtrycksförhöjning.

De organ i kroppen som tar skada av ett högre tryck är hjärtat, njurarna, hjärnan och stora och små kärl (artärer). I hjärtat medför blodtrycksförhöjning en förstoring av vänster kammare så att hjärtväggen blir kraftigare och till viss del bindvävsinlagrad. Detta medför en ungefär fördubblad risk för dödlighet och insjuknande i hjärtsjukdom.

Njurarna drabbas av så kallad nefroskleros, det vill säga skador på de små artärerna i njurarna, vilket försämrar funktionen. Njurarna börja läcka ut äggvita och visar andra tecken på dålig funktion.

Hjärnan drabbas av stroke. Av alla patienter som får stroke så beror det till 80% på en propp som täpper till ett kärl i hjärnan (hjärninfarkt) och endast i 5 till 15% på en blödning inne i hjärnan. Det är alltså ovanligt med ”hjärnblödning”. Det kan också bli blödning kring spindelvävshinnan som omger hjärnan (subarachnoidalblödning) vilket utgör ungefär fem procent av de som insjuknar i stroke.

Stroke är inte direkt relaterat till blodtrycksnivån så det är inte själva trycket i sig som får kärlskadan att inträffa. I själva verket så är blodtrycket i genomsnitt 150/90 mm Hg hos individer som insjuknar i stroke. Högt blodtryck har en skadlig effekt på kärlväggarna i artärerna (blodkärlen som för blodet från hjärtat ut i kroppen) och förvärrar den åderförfettning (=åderförkalkning) som är så vanlig i dessa kärl. Även kärlen i ögonbottnarna tar skada av högt tryck, liksom andra småkärl i kroppen.

Det är lönt att behandla blodtrycksförhöjning därför att man får en riskreduktion för att insjukna i stroke på 30 till 40%, kranskärlssjukdom i hjärtat (hjärtinfarkt) minskar med 20% och hjärtsvikt minskar också med cirka 20%. Det är en livslång behandling och trots livsstilsförändringar måste de allra flesta räkna med att ta blodtryckssänkande läkemedel.

Viktreduktion, minskat saltintag, minskad alkoholkonsumtion och ökad fysisk aktivitet minskar blodtrycket. För att minska risken att insjukna i hjärtkärlsjukdom är det viktigt att sluta röka, minska intaget av mättat fett, öka fiskkonsumtionen, minska totala fettintaget, öka konsumtionen av frukt och grönsaker. Livsstilsförbättringar ersätts inte av läkemedel.

De läkemedel som kan komma ifråga är av flera olika verkningsmekanismer och indelas därför i olika klasser som var för sig har för- och nackdelar. De vanligaste klasserna läkemedel är vätskedrivande, beta-blockerare, kalciumkanalblockerare, ACE-hämmare, Angiotensin II receptor blockerare, aldosteronreceptor blockerare, centralverkande och kärldilaterande. Det har under senare år blivit vanligt att man ger flera olika sorter av lägre doser till en patient för att få bättre effekt och inte minst för att undvika biverkningar. Man är alltså inte mer sjuk om man får många tabletter än om man bara får en! Det är inte mödan värt att behandla med komplementära metoder eller alternativa preparat av det skälet att de flesta inte är vetenskapligt visade att vara effektiva och om de har blodtryckssänkande effekt, så är den i regel så liten att den saknar betydelse för att minska risken av organskador.

Ofta får man prova sig fram mellan olika typer av blodtryckssänkande läkemedel för att minimera biverkningarna. Detta är självklart viktigt då de flesta behandlar under många år och då man inte önskar försämrad livskvalitet. Det händer ganska mycket på läkemedelsutvecklingen för att minska hjärt-kärlsjukdom, men det tar många år innan ett nytt läkemedel har utprovats ordentligt så att man kan känna sig trygg med behandlingen. Den faktiska målsättningen av behandlingen är att minska insjuknanden och dödlighet. Nya läkemedel bör alltså ha visat denna effekt innan man påbörjar behandling, det vill säga man bör inte nöja sig med att de ”bara” sänker blodtrycket bra.

Med blodtryck menar man den spänning som finns i en artär (kärl som för blodet från hjärtat) i kroppen och vanligtvis i den artär som för blodet ut i armen. Pulsationer i artärerna uppkommer av att hjärtat drar sig samman (slår) och vid sammandragningen pumpas blod ut (hjärtfasen systole). Då blir det ett högre tryck i kärlet (systoliskt tryck) än det blir när hjärtat ”vilar sig”, det vill säga när det tillförs nytt blod (diastoliskt tryck). Därför talar man alltid om det övre, högre, systoliska trycket och det undre, lägre, diastoliska trycket.

Vi mäter blodtryck i mm kvicksilverpelare och med det menas hur högt trycket orkar lyfta en kvicksilverpelare av ett visst omfång, så enheten på trycket, egentligen vätskespänningen i blodpelaren i artären, blir mm Hg. Oftast mäter vi blodtrycket i liggande eller helst i sittande efter 10 till 15 minuters vila.

Vad är då ett ”normalt blodtryck”? 

Normalt betyder både det vanligaste men det betyder även det optimala. Biologiskt optimalt skall blodtrycket vara under 120 systoliskt och under 80 diastoliskt medan vi fortfarande biologiskt kallar normalt blodtryck för värden 120-129/80-84 mmHg och sen högt normalvärde i gränsen 130-139/85-89 mmHg. Det betyder att blodtrycket inte kallas för högt blodtryck förrän det är över 140/90 mmHg och man börjar i regel inte behandla förrän det är något högre.