Detta behöver världen just nu

Våren sveper in efter en kall och dyster vinter, overkligt hårt blev det. Men det mesta vaknar till liv igen. Hoppet är på väg tillbaka.

I min del av Sverige krattar man bort fjolårslöven på gräsmattorna och bereder väg för det friska, det nya. Det planteras vårblommor i krukor och balkonglådor, och i solen sitter människorna med en kopp kaffe i handen och vänder sina ansikten mot solen, som blommor som söker ljus .Och för alla oss som matat fåglarna under vintern, kommer här belöningen. Fågelsången ljuder ibland träden, hoppet vi behöver, kommer med allt som händer, hoppet för att orka vidare.

Under mina 18 år fick jag tusentals brev. Brev som jag alltid försökte svara på. Brev om besvikelse, en bön om hjälp, att någon såg deras bekymmer, att någon såg deras anhöriga som hade det svårt, att någon lyssnade på dem och deras bekymmer. Ibland hände det att jag fick ett par fina tumvantar också, eller en handbroderad grytlapp, och det var helt underbart. Jag var glad hela veckan efter att paketet kom. En del av tv-tittarna blev till och med mina långväga vänner. Men ofta, ofta handlade breven om att ingen såg dem, ingen tog deras rop på hjälp, på allvar. En skrev, “Det är som att ropa ut i tomma rymden och aldrig få något svar”. Vad händer med människorna i Sverige, kunde jag tänka. När började vi, som nation, att må så dåligt i själen?

Vad har de så kallade “sociala medierna” gjort med oss alla? 

Var finns godheten, berömmet, glädjen och tacksamheten till dem som gjort något riktigt bra, på nätet? Istället rinner det gulgrön galla via datorn och telefonen över på sångare, artister, idrottare, skådespelare, influencers, journalister, dansare, små tjejer och små killar, politiker, programledare, djurvänner, stockholmare, fotbollslag, och grannen som inte är som några tycker man ska vara. Det finns inget stopp på eländet. Man frossar i att vara rejält elak och får antagligen någon slags ”kick” när man trycker på sendknappen. Bedrövligt.

Är det därför självmordstankarna går upp i landet ibland våra unga? 

Vem orkar bli bedömd

Hela tiden? 

Av klicken som tror att de har rätt? 

Att ha en åsikt är bra, det är en del av att vi bor i en demokrati. Det skriver professorerna Stefan Einhorn och Folke Tersman om i sin sprillans nya bok, “Tillåt mig tvivla”. Men när åsikter blir som dominobrickor, när första brickan faller startar det en kedjereaktion som fortplantar sig, och varför omfamnar vi sådana paket? undrar de kloka professorerna. Varför ställer en del människor upp på det?

Nu blommar snart aprilvåren för fullt, och Valborg väntar runt hörnet. Kanske dags att bränna bort allt det som är dåligt och elakt, den kvällen och ge vänligheten en chans? 

Det är nämligen precis det som hela världen behöver just nu. Och hoppas att vi alla inser det, innan det är försent.