Denguefeber

Dengueviruset smittar genom myggstick från en smittbärande mygga av släktet Aedes.

Denguefeber är en infektionssjukdom som beror på smitta med denguefebervirus via stick från smittbärande myggor. Sjukdomen kan medföra varierande grader av influensaliknande sjukdomsbild, oftast med utslag. Personer som i sällsynta fall smittas för andra gången kan ibland få allvarligare sjukdom

Denguefeber finns i alla tropiska områden, t ex Thailand, Indien, Filippinerna, Karibien inklusive Puerto Rico och Kuba, Centralamerika, Afrika och stillahavsöarna. Hälften av världens befolkning bor i denguefeberområden, och cirka 380 miljoner människor får denguefeber varje år. 25 000 dör av sjukdomen varje år. Tillståndet räknas som en av världens viktigaste insektsburna virussjukdomar.

Förekomsten är ökande i dessa (endemiska) områden. 70% av fallen finns i Asien. Det har varit en markant ökning av förekomsten i Latinamerika de senaste åren. Sjukdomen uppträder i explosiva utbrott med några få års mellanrum. Denguefeber är den näst vanligaste tropiska sjukdomen efter malaria.

Förekomsten bland utlandsresenärer ökar också. Denguefeber är nu en av de vanligaste diagnostiserade tropiska virussjukdomarna i Västeuropa och Nordamerika. I en israelisk studie fann forskarna att risken var cirka 0,3% per veckas vistelse i områden där sjukdomen är vanligt förekommande.

Enligt Folkhälsomyndigheten importeras cirka 150 fall årligen till Sverige, de flesta av dessa från Thailand. Det stora flertalet är förstagångsinfektioner, andragångsinfektioner diagnostiseras endast i sällsynta fall och då huvudsakligen hos immigranter som har besökt sitt hemland. De flesta västeuropeiska turister smittas i Sydostasien, särskilt i Thailand, Malaysia, Indonesien och Filippinerna.

Sedan 2010 har det anmälts enstaka fall av denguesmitta i Kroatien, Frankrike (Nice) och Grekland, samt ett större utbrott på Madeira under 2012. Under 2019 anmäldes tre fall i Spanien och nio i Frankrike.

Dengueviruset smittar genom myggstick från en smittbärande mygga av släktet Aedes. Myggan får smittan i sig genom att suga blod från människor eller apor som är smittade. Aedesmyggorna skiljer sig från malariamyggorna genom att de sticker på dagen. De lever större delen av tiden inomhus i stadsmiljö. Sticket från Aedesmyggan är smärtfritt, men det kliar ofta i motsats till malariamyggans stick, som också är smärtfritt, men inte ger kliande myggbett.

Människan är huvudvärd för viruset. Det finns fyra undertyper (serotyper) av dengueviruset. Infektionen ger livslång immunitet endast mot den aktuella serotypen och inte mot de andra tre. Risken för allvarlig denguefeber uppstår i de fall när en person smittas på nytt med en annan serotyp än första gången.

Denguefeber kan inte smitta direkt från människa till människa.

Symtomen visar sig som regel 2-5 dagar efter smittotillfället. De flesta får lindriga besvär och sjukdomen går snabbt tillbaka. Lätt influensakänsla är vanlig. Andra kan få allvarligare symtom med hög feber, frossa, influensaliknande värk i huvudet, bakom ögonen, i rygg, armar och ben, ont i halsen samt utmattningskänsla. Smärtan i leder och muskler är ofta så stark att tillståndet även kallas "break bone fever". De flesta får ett rödaktigt utslag i ansiktet och på hals och bröstkorg.

Under de första dagarna är den sjuke oftast kraftigt rödflammig i ansiktet. Efter ett par dagar får cirka hälften av de insjuknade ett utslag. Detta skiljer denguefeber från malaria, gula febern och influensa. Utslaget kan bli mycket markerat och följs ofta av klåda och fjällning.

Symtomen varar som regel i omkring en vecka. Efter detta blir de flesta friska men vissa får efter några dagar liknande symtom på nytt. Konvalescenstiden för dessa kan bli lång. Enligt en norsk studie kan det cirka fyra veckor efter det akuta förloppet i importfall av denguefeber uppstå håravfall (45%), depressiva symtom (50%) och trötthet (100%). Håravfallet är som regel det sista symtomet som uppkommer. Det börjar oftast cirka två månader efter att man har blivit "frisk" och uppges vara i cirka en månad.

En liten del av de som smittas kan bli svårt sjuka. Dessa personer kan till en början ha de vanliga symtomen, men blir snabbt feberfria på tredje eller fjärde sjukdagen. Samtidigt uppstår småblödningar i huden och allvarliga magblödningar. 

I områden där sjukdomen är vanligt förekommande ställs diagnosen vanligtvis utifrån sjukdomshistorien och fynd från fysisk undersökning. Diagnosen kan bekräftas genom att påvisa specifika antikroppar i blodet.

Vanliga blodprover visar oftast onormalt lågt antal vita blodkroppar och blodplättar. Leverproverna är ofta lätt förhöjda. Man kan utföra ett test, tourniqettest, med en blodtrycksmanschett som klämmer runt överarmen i fem minuter. Detta test är positivt hos 50–80% av alla patienter med denguefeber, men bara hos mindre än 5% hos patienter med malaria.

I endemiska områden finns det snabbtest för denguefeber.

Det säkraste sättet att inte bli smittad är att skydda sig mot myggstick. I motsats till malariamyggan sticker denguefebermyggan på dagtid, särskilt på morgonen och eftermiddagen. Myggen lever större delen av tiden inomhus i stadsmiljö. Därför bör man täcka huden med till exempel långärmat, långbyxor och strumpor. Dessutom rekommenderas användning av myggmedel med ämnet dietyltoluamid (DEET) eller liknande på huden.

Kläder och myggnät bör behandlas med permetrin som håller mygg, andra insekter och vägglöss borta. Bäst skyddad är man då myggnät används över sängen och i dörrar och fönster. Myggen gömmer sig ofta under sängar och möbler samt inne i skåp. Enkla övernattningsplatser som har myggnät i fönstren kan göras myggfria genom att man besprutar rummet med insektsspray och öppnar alla luckor i några timmar. Sedan får man själv ha kontroll på dörrar och fönster. Luftning eller vädring ska ske genom myggnät. Hotellrum med luftkonditionering är oftast myggfria. Myggorna lockas av ljus i skymningen. Därför bör ljuset inte slås på förrän dörrar och fönster är stängda. Myggorna flyger sällan högre än på bottenvåningen.

Ett vaccin mot denguefeber har utvecklats. Det registrerades först i Mexiko i december 2015 för personer i åldrarna 9–45 år som bor i endemiska områden. I april 2016 rekommenderade WHO att högendemiska länder bör överväga att införa vaccinet. Vaccinet är ännu inte tillgängligt i Sverige.

I kampen mot denguefeber testas en ny metod som inbegriper infektion av myggan med wolbachiabakterier. Dessa bakterier förhindrar dengueviruset från att sprida sig inuti myggan, så att myggan inte kan bära infektionen vidare. Wolbachiabakterier finns naturligt i många insekter. Forskning visar att metoden nästan helt kan stoppa denguefeber i ett endemiskt område. Denna bakterie sprids nu till myggor i Latinamerika, Sydostasien och Stilla havet. Preliminära resultat indikerar att förekomsten av denguefeber har minskat med mellan 40 och 75%. Åtgärderna kan också minska förekomsten av andra Aedesöverförda sjukdomar som Zika, chikungunya och gula febern.

Japansk encefalit orsakas av ett virus som sprids till människa via myggstick i Asien. Sjukdomen startar oftast med influensaliknande symtom och kan ge hjärninflammation, som i sin tur kan orsaka kramper och förlamningar. 

Det finns ingen särskild behandling mot denguefeber. Eftersom sjukdomen orsakas av ett virus hjälper inte antibiotika. För de flesta gäller samma förhållningsregler som vid influensa, nämligen att ta det lugnt i några dagar. Man kan använda paracetamol för att dämpa febern. Om man tror sig ha blivit smittad bör man uppsöka läkare. Ibland kan det vara nödvändigt att bli inlagd på sjukhus.

Prognosen är god för tidigare friska personer. Denguefeber är vanligtvis självläkande och har en dödlighet på mindre än 1 procent. Infektionen ger livslång immunitet endast mot den aktuella undertypen (serotypen) man drabbats av, och inte mot de andra tre.