När Volvo skulle bli elektriskt, första gången

Hade Volvo hållit i sin elbilssatsning på 1970-talet kunde det lagt grunden till ett företag som i dag haft ett ointagligt försprång.

Det krävs ofta någon form av kris för att människan ska reagera. Och det krävs dessutom att krisen håller i sig för att reaktionen ska bli lite mer bestående än bara ett ryck i linan.

När 1970-talets glada dagar totalkraschade mot oljekrisens skoningslösa vägg fick det många att tänka om.

Det som nyss var den enda sanningen blev med ens totalt fel.

Bilbranschen var en av de branscher som drabbades hårt. Stora bilar med stora motorer blev plötsligt iskalla. Konsumenterna skrek plötsligt efter billiga bilar med små motorer.

Volvo var en av bolagen som djärvt klev in i den fullständigt omogna elbilsvärlden. Inte sedan 1910-talets glada experiment-dagar hade bilindustrin visat något större intresse för bilar som inte gick på fossila bränslen.

Eftersom det var bråda tider dröjde det inte länge förrän det stod en liten prototyp-bil på gården på Hisingen.

Modellnamnet var enkelt – EC – eller Electric Car som det logiskt stod för.

Bilen var en liten pluttbil på bara 2,68 meters längd men kunde med två personer ombord ändå komma upp i klart godkända 70 km/h.

Bakom sätena rymdes vettigt med packning så att bilen väl skulle kunna ha fungerat som en modern shopping- och stadsbil, om den hade kommit i produktion.

Till skillnad från pionjärerna på 1910-talet fick aldrig Volvoingenjörerna ordning på laddningen. Den lilla bilen fick tillbringa hela tio timmar vid laddstolpen för att kunna köras i två timmar.

Projekt EC blev bara en prototyp och oljekrisen gick snart över. Volvo laddade om bössan och utvecklade vidare sina familjebilar i stället.

Men tanken svindlar. Tänk om de fått ordning på ladd-tekniken redan då. Hur hade Volvo som företag då sett ut idag?