Bibeln

Bibeln eller den heliga skrift

Gamla testamentet

Första moseboken

Kapitel 1

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 

Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.

Gud sade, "Varde ljus" Och det blev ljus. 

Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 

Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.

Gud sade, "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten" 

Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skedde så. 

Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Gud sade, "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt". Och det skedde så. 

Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 

Gud sade, "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden". Och det skedde så. 

Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Gud såg att det var gott. 

Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Gud sade, "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten". De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, "och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden". Och det skedde så. 

Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. 

Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, till att härska över dagen och natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. 

Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Gud sade, "Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet". 

Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig i vattnet och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, likaså alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 

Gud välsignade dem och sade, "Var fruktsamma och föröka Er och uppfyll vattnet i haven. Också fåglarna skall föröka sig på jorden". 

Och det blev afton och det blev morgon. Det var den femte dagen.

Gud sade, "Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag". Och det skedde så. 

Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och alla kräldjur på marken efter deras slag. Och Gud såg att det var gott.

Gud sade, "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden". 

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 

Gud välsignade dem och sade till dem, "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under Er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden". 

Och Gud sade, "Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall Ni ha till föda. Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda". Och det skedde så. 

Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Kapitel 2

Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.

Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort, och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort.

Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.

Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och jorden, när de skapades, då när Herren Gud gjorde jord och himmel.

Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty Herren, Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden, men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.

Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

Och Herren Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat.

Herren Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.

Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården, sedan delade den sig i fyra grenar.

Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela landet Havila, där guld finnes, och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och onyxsten.

Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela landet Kus.

Den tredje floden heter Hiddekel, det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.

Så tog nu Herren Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den.

Och Herren Gud bjöd mannen och sade, "Av alla andra träd i lustgården må Du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall Fu icke äta, ty när Du äter därav, skall Du döden dö".

Och Herren Gud sade, "Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves".

Och Herren Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru denne skulle kalla dem, ty såsom mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta.

Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke någon hjälp, sådan som honom hövdes.

Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.

Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.

Då sade mannen, "Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen".

Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.

Kapitel 3

Men ormen var listigare än alla andra markens djur som Herren Gud hade gjort, och han sade till kvinnan, "Skulle då Gud hava sagt, "I skolen icke äta av något träd i lustgården"?"

Kvinnan svarade ormen, "Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt, "I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö".

Då sade ormen till kvinnan, "Ingalunda skolen I dö, men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är".

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt, och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna, och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

Och de hörde Herren Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas, då gömde sig mannen med sin hustru för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården.

Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom, "Var är Du?"

Han svarade, "Jag hörde Dig i lustgården, då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken, därför gömde jag mig".

Då sade han, "Vem har låtit Dig förstå att Du är naken? Har Du icke ätit av det träd som jag förbjöd Dig att äta av?"

Mannen svarade, "Kvinnan som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt".

Då sade Herren Gud till kvinnan, "Vad är det Du har gjort".  Kvinnan svarade, "Ormen bedrog mig, så att jag åt".

Då sade Herren Gud till ormen, "Eftersom Du har gjort detta, vare Du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På Din buk skall Du gå, och stoft skall Du äta i alla Dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan Dig och kvinnan, och mellan Din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa Ditt huvud, och Du skall stinga den i hälen".

Och till kvinnan sade han, "Jag skall låta Dig utstå mycken vedermöda, när Du bliver havande, med smärta skall Du föda Dina barn. Men till Din man skall Din åtrå vara, och han skall råda över Dig".

Och till Adam sade han, "Eftersom Du lyssnade till Din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit Dig och sagt, "Du skall icke äta därav", därför vare marken förbannad för Din skull. Med vedermöda skall Du nära Dig av den i alla Dina livsdagar,  törne och tistel skall den bära åt Dig, men markens örter skola vara Din föda. I Ditt anletes svett skall Du äta Ditt bröd, till dess Du vänder åter till jorden, ty av den är Du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall Du åter varda".

Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande.

Och Herren Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem.

Och Herren Gud sade, "Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen".

Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen.

Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.

Kapitel 4

Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain, då sade hon, "Jag har fött en man genom Herrens hjälp".

Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.

Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt Herren.

Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och Herren såg till Abel och hans offergåva, men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.

Och Herren sade till Kain, "Varför är Du vred, och varför är Din blick så mörk? Är det icke så, om Du har gott i sinnet, då ser Du frimodigt upp, men om Du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren, till Dig står hennes åtrå, men Du bör råda över henne".

Och Kain talade med sin broder Abel, och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

Då sade Herren till Kain, "Var är Din broder Abel?" Han svarade, "Jag vet icke, skall jag taga vara på min broder?"

Då sade han, "Vad har Du gjort. Hör, Din broders blod ropar till mig från jorden. Så vare Du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har öppnat sin mun för att mottaga Din broders blod av Din hand. När Du brukar jorden, skall den icke mer giva Dig sin gröda. Ostadig och flyktig skall Du bliva på jorden".

Då sade Kain till Herren, "Min missgärning är större än att jag kan bära den. Se, Du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma mig undan för Ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han dräper mig".

Men Herren sade till honom, "Nej, ty Kain skall bliva hämnad sjufalt, vemhelst som dräper honom". Och Herren satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå honom ihjäl.

Så gick Kain bort ifrån Herrens ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.

Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok. Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin sons namn.

Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael födde Metusael, och Metusael födde Lemek.

Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra Silla.

Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält och idka boskapsskötsel.

Och hans broder hette Jubal, han blev stamfader för alla dem som hantera harpa och pipa.

Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain, han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster var Naama.

Och Lemek sade till sina hustrur, "Ada och Silla, hören mina ord, I Lemeks hustrur, lyssnen till mitt tal, Se, en man dräper jag för vart sår jag får, och en yngling för var blånad jag får. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain, men Lemek sju- och sjuttiofalt".

Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav honom namnet Set, i det hon sade, "Gud har beskärt mig en annan livsfrukt, till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom".

Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid denna tid begynte man åkalla Herrens namn.

Kapitel 5

Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor, gjorde han dem lika Gud.

Till man och kvinna skapade han dem, och han välsignade dem och gav dem namnet människa, när de blevo skapade.

När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.

Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år, därefter dog han.

När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.

Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år,  därefter dog han.

När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.

Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Enos’ hela ålder nio hundra fem år; därefter dog han.

När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.

Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år, därefter dog han.

När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.

Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra trettio år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år, därefter dog han.

När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.

Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år, därefter dog han.

När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.

Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.

Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.

Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom icke mer, ty Gud tog honom bort.

När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.

Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra åttiotvå år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år, därefter dog han.

När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.

Och han gav honom namnet Noa, i det han sade, "Denne skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi bruka jorden, som Herren har förbannat".

Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år och födde söner och döttrar.

Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter dog han.

När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

Kapitel 6

Ve eder, I säkre på Sion, I sorglöse på Samarias berg, I ädlingar bland förstlingsfolket, I som Israels hus plägar vända sig till

Gån åstad till Kalne och sen efter, dragen därifrån till Stora Hamat, och faren så ned till filistéernas Gat, äro de bättre än rikena här, eller är deras område större än Edert område?

Ve eder, I som menen att olycksdagen skall vara fjärran, men likväl inbjuden våldet att trona hos Eder

I som liggen på soffor av elfenben och haven det makligt på edra bäddar. I som äten lamm, utvalda ur hjorden, och kalvar, hämtade från gödstallet;

I som skrålen visor till harpans ljud och tänken ut åt eder musikinstrumenter såsom David

I som dricken vin ur stora bålar och bruken salvor av yppersta olja, men icke bekymren eder om Josefs skada

Fördenskull skola nu dessa främst föras bort i fångenskap, de som nu hava det så makligt få då sluta med sitt skrål.

Herren, Herren har svurit vid sig själv, säger Herren, härskarornas Gud, Jakobs stolthet är mig en styggelse, och hans palatser hatar jag; jag skall giva staden till pris med allt vad däri är.

Och det skall ske, att om än tio män finnas kvar i ett och samma hus, så skola de likväl alla dö

När sedan en frände till någon av de döda med förbrännarens hjälp vill skaffa benen ut ur huset, och därvid ropar till en som är i det inre av huset, "Finnes här någon mer än Du?", då måste denne svara, "Ingen", och den förre skall då säga, "Rätt så, stillhet må råda, ty Herrens namn får icke bliva nämnt",

Ty se, på Herrens bud skola de stora husen bliva slagna i spillror och de små husen i splittror.

Kunna väl hästar springa uppför en klippbrant, eller plöjer man där med oxar? Eftersom I viljen förvandla rätten till en giftplanta och rättfärdighetens frukt till malört,

I som glädjen eder över det som är intet värt och sägen, "Genom vår egen styrka hava vi ju berett oss horn".

Ty se, jag skall uppväcka ett folk mot eder, I av Israels hus, säger Herren, härskarornas Gud, och de skola förtrycka edert land, från det ställe där vägen går till Hamat ända till Hedmarksbäcken.

Kapitel 7

Följande syn lät Herren, Herren mig se, Jag såg gräshoppor skapas, när sommargräset begynte växa upp; och det var sommargräset efter kungsslåttern.

När så dessa hade ätit upp alla markens örter, sade jag, "Herre, Herre, förlåt. Huru skall Jakob kunna bestå, han som är så ringa?"

Då ångrade Herren detta. "Det skall icke ske", sade Herren.

Följande syn lät Herren, Herren mig se, Jag såg Herren, Herren nalkas för att utföra sin sak genom eld, och elden förtärde det stora djupet och höll på att förtära arvedelslandet.

Då sade jag, "Herre, Herre, håll upp. Huru skall Jakob kunna bestå, han som är så ringa?"

Då ångrade Herren detta. "Icke heller detta skall ske", sade Herren, Herren.

Följande syn lät han mig se, Jag såg Herren stå på en mur, uppförd efter sänklod, och i sin hand höll han ett sänklod.

Och Herren sade till mig, "Vad ser Du, Amos?" Jag svarade, "Ett sänklod". Då sade Herren, "Se, jag skall hänga upp ett sänklod mitt ibland mitt folk Israel, jag kan icke vidare tillgiva dem. Isaks offerhöjder skola bliva ödelagda och Israels helgedomar förstörda, och mot Jerobeams hus skall jag uppresa mig med svärdet".

Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels konung, och lät säga, "Amos förehar en sammansvärjning mot Dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans ordande. Ty så har Amos sagt, "Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land"".

Och Amasja sade till Amos, "Du siare, gå Din väg och sök Din tillflykt i Juda land, där må Du äta Ditt bröd, och där må Du profetera. Men i Betel får Du icke vidare profetera, ty det är en konungslig helgedom och ett rikets tempel".

Då svarade Amos och sade till Amasja, "Jag är varken en profet eller en profetlärljunge, jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden, Herren sade till mig, "Gå åstad och profetera för mitt folk Israel". Så hör nu Herrens ord. Du säger, "Profetera icke mot Israel och predika icke mot Isaks hus". Därför säger Herren så, Din hustru skall bliva en sköka i staden, Dina söner och döttrar skola falla för svärd, Ditt land skall bliva utskiftat med mätsnöre, själv skall Du dö i ett orent land, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land".

Kapitel 8

Följande syn lät Herren, Herren mig se, Jag såg en korg med mogen frukt.

Och han sade, "Vad ser Du, Amos?" Jag svarade, "En korg med mogen frukt". Då sade Herren till mig, "Mitt folk Israel är moget till undergång, jag kan icke vidare tillgiva dem. Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer, säger Herren, Herren, man skall få se lik i mängd, överallt skola de ligga kastade, ja, stillhet må råda".

Hören detta, I som stån den fattige efter livet och viljen göra slut på de ödmjuka i landet,

I som sägen, "När är då nymånadsdagen förbi, så att vi få sälja säd, och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd? Då vilja vi göra efamåttet mindre och priset högre och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. Då vilja vi köpa de arma för penningar och den fattige för ett par skor; och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd".

Herren har svurit vid Jakobs stolthet. Aldrig skall jag förgäta detta allt som de hava gjort.

Skulle jorden icke darra, när sådant sker, och skulle icke alla dess inbyggare sörja? Skulle icke hela jorden höja sig såsom Nilen och röras upp och åter sjunka såsom Egyptens flod?

Och det skall ske på den dagen, säger Herren, Herren, att jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen.

Jag skall förvandla edra högtider till sorgetider och alla edra sånger till klagovisor. Jag skall hölja säcktyg kring allas länder och göra alla huvuden skalliga. Jag skall låta det bliva, såsom när man sörjer ende sonen, och låta det sluta med en bedrövelsens dag.

Se dagar skola komma, säger Herren, Herren, då jag skall sända hunger i landet, icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord.

Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster, och färdas hit och dit för att söka efter Herrens ord, men man skall icke finna det.

På den dagen skola de försmäkta av törst, edra sköna jungfrur och edra unga män, desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld och säga, "Så sant Din gud lever, o Dan", och, "Så sant den lever, som man dyrkar i Beer-Seba". De skola falla och icke mer stå upp.

Kapitel 9

Jag såg Herren stå invid altaret, och han sade, Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bäva, och låt spillrorna falla över huvudet på alla där. Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd. Ingen av dem skall kunna undfly, ingen av dem kunna rädda sig.

Om de än bröte sig in i dödsriket, så skulle min hand hämta dem fram därifrån, och fore de än upp till himmelen, så skulle jag störta dem ned därifrån.

Gömde de sig än på toppen av Karmel, så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned; och dolde de sig än undan min åsyn på havets botten, så skulle jag där mana ormen fram att stinga dem.

Om de läte föra sig bort i fångenskap av sina fiender, skulle jag bjuda svärdet att där komma och dräpa dem. Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem, till deras olycka och icke till deras lycka.

Ty Herren, Herren Sebaot, han som rör vid jorden, då försmälter den av ångest och alla dess inbyggare sörja, ja, hela jorden höjer sig såsom Nilen och sjunker åter såsom Egyptens flod, han som bygger sin sal i himmelen och befäster sitt valv över jorden, han som kallar på havets vatten och gjuter det ut över jorden, Herren är hans namn.

Ären I icke för mig lika med etiopiernas barn, I Israels barn? säger Herren. Förde jag icke Israel upp ur Egyptens land och filistéerna ifrån Kaftor och araméerna ifrån Kir?

Se, Herrens, Herrens ögon äro vända mot detta syndiga rike, och jag skall förgöra det från jordens yta. Dock vill jag icke alldeles förgöra Jakobs hus, säger Herren.

Ty se, jag skall låta ett bud utgå, att Israels hus må bliva siktat bland alla hednafolken, såsom siktades det i ett såll, icke det minsta korn skall falla på jorden.

Alla syndare i mitt folk skola dö för svärdet, de som nu säga, "Oss skall olyckan ej nalkas, över oss skall den icke komma"

På den dagen skall jag upprätta Davids förfallna hydda, jag skall mura igen dess revor och upprätta dess ruiner och bygga upp den, sådan den var i forna dagar

så att de få taga i besittning vad som är kvar av Edom och av alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn, säger Herren, han som skall göra detta.

Se, dagar skola komma, säger Herren, då plöjaren skall följa skördemannen i spåren, och druvtramparen såningsmannen, då bergen skola drypa av druvsaft och alla höjder skola försmälta.

Då skall jag åter upprätta mitt folk Israel; när de bygga upp sina ödelagda städer, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få dricka vin från dem, när de anlägga trädgårdar, skola de ock få äta deras frukt.

Jag skall då plantera dem i deras eget land, och de skola icke mer ryckas upp ur det land som jag har givit dem, säger Herren, Din Gud.

Kapitel 10