30 maj

Just idag lever jag i verkligheten

Idag kan jag försöka anpassa mig efter de förhållanden som faktiskt råder, utan att försöka få allt och alla efter mina egna önskningar. Idag kan jag släppa taget om det jag inte kan förändra och lita på att när en dörr stängs så öppnas en annan. 

Vilken dörr behöver öppnas i mitt liv?

Våga lita på människor igen och få tillbaka ork och energi.

Bristsjukdomar och att leva i verkligheten

Vår tid lider av en akut andlig bristsjukdom. Bristen på verklighet. Vi är så förtjusta i vackra bilder, tjusiga videosekvenser och vi blir påtvingade bilder i olika medier som hävdar att vi kan vara evigt unga och ständigt lyckliga.

Du kanske har hört 70 är det nya 50 (70 is the new 50). Det vill säga att vi 70 års ålder är vi egentligen som 50. Tränar vi bara så blir vi lyckliga. (Liksom 40 är det nya 25 eller 30) (Det är hälsosamt att träna i lagom mängd, men det är inte bot för allt lidande och död).

Vi omges av bilder och budskap att vi kan leva fria från lidande och död. Bilder och budskap som blir förstörande och förtärande i sin brist på verklighet. Jesus återkallar Petrus bryskt till verkligheten. Jesus vet vad han har framför sig. Petrus vill väl, men han hamnar så fel. Han vågar inte se hur det verkligen är. Och här kan jag känna igen mig och förstå vad det är som händer. Hur många av oss har inte svarat, någon gång, ”Det går nog bra ska Du se”, fastän vi vet att det inte alls är så enkelt. Inte minst barn kan bli utsatta för detta. Det händer att sjuka barn säger till läkaren eller sjuksköterskan, att hen vet hur illa det är, men berätta inte för mamma och pappa att jag vet det. Och jag kan verkligen känna med både barnet och föräldrarna för att verkligheten är så svår och smärtsam.

Ödmjukt måste jag säga, att jag inte vet hur det är att vara där.

Och samtidigt, kraven på lycka och evig ungdom hjälper oss verkligen inte, de stjälper. Att inte vara trogen verkligheten hjälper inte. Upplevelsen av främlingskap när mitt liv och omgivningens förväntningar inte alls går ihop ger ytterligare en börda att bära, när gapet är stort. Gapet i sig självt ökar smärtan.

Petrus vill antagligen trösta Jesus och ge honom hopp att det nog blir på ett annat sätt än vad Jesus har sagt. Men lögner är ingen tröst varken för Jesus eller någon annan människa. Lögner bär inte. Lögner är en djävulsk idé.

Det finns inget mänskligt liv utan lidande och död. Det är inte rättvist fördelat på något sätt, men inget liv är utan smärta och död. Det är förgörande att inte erkänna det. Det leder dessutom till en människosyn som är kylig och obarmhärtig, risken är att perfektionen ligger på lut och då har kärleken ingen plats.

Den kristna tron hjälper oss att ständigt ställa frågan om barmhärtighet till alla system och politiska ideologier, att vara kristen är att vara en barmhärtighetens väktare.

När jag var ung fanns det de som talade om att ta på sig Jesu kors och de människorna var aldrig riktigt glada över något vardagligt. De talade om Jesu lidande och gick in i det på ett sätt som uteslöt bröllopet Kana, uteslöt festen. Det fanns drag av självplågeri i det (och en brist på en trinitarisk tro, Gud som skaparen) och en distans till den nöd som vi alla delar oavsett tro. För att tala i bilder: Korset blev något en bar för att visa sin egen identitet, när det i själva verket är en påminnelse till oss om vad världen behöver att vi är och gör.

Innan korset blev en symbol för frälsning och befrielse, så var det ju faktiskt ett redskap för fördömande och dom, för död. Det var ett tecken på vad som händer när makten blir vred och Du väljer att förkroppsliga en annan slags makt, kärlekens makt. Det betyder villighet att stå upp mot makter som vill tysta de förtryckta, att envist tala för dem som makten vill korsfästa, hota, döda, fängsla, kasta ut.

Modet att kalla saker vid dess rätta namn och inte vika. Att bjuda motstånd mot de krafter som förstör samhället, mänsklig gemenskap och värme, att säga nej till ledare som är beredd att trampa på andra människor för deras hud skull, för deras härkomst skull, för deras svaghets skull.

Var händer det nu? 

Ja, inte bara i andra delar av världen, utan också här i vårt land.

För korset är en erfarenhet av mänskligt lidande och utsatthet, av förtryck och förnedring. Korset som vill påminna oss om en närvaro som står kvar, kvar när inget annat finns där.

En närvaro som inte ryggar för att kalla saker vid dess rätta namn och lyssna till rösten som ropar eller kvider. Gud vänder inte ryggen till och där utmanas också vi att inte göra det.

Korset står i vår verklighet, i varje mänsklig erfarenhet av förtryck, lidande och död.

Tillbaka till lögnerna. När Petrus säger: Något sådant ska aldrig hända dig, så är det ju inte sant. Det vet han. Stackars Petrus.

Och jag tänker att det finns ett annat sätt att förhålla sig till döden. Alternativet till lögn är inte uppgivenhet, är inte hopplöshet utan närvaro, att svara, Ja, så är det. Inget mer till att börja med. Utan lyssna och stanna kvar. Redan det är stort nog. Redan det är tröst och hjälp att stå ut och hoppet finns i själva närvaron. Låt mig ta ett exempel, Jag är ensam. Om jag då svarar, Nej, men inte ska Du väl känna så. Inte är Du väl det, jag är ju här. Så avvisar jag i själva verket det som den andra människan säger. Men om jag svarar: Ja och väntar på vad som kommer sen. Så händer något annat. Jag försöker inte förringa eller förneka den andra människans erfarenhet, och inte heller snabbt försöka lösa den. Däremot skapas kontakt och kontakt ger kraft, det är närvaro, och då är Gud där.

Missriktad välvilja finns det på mer än ett ställe, som tar ifrån mig som människa min verklighet, som gör mig upplevelse eller min livsväg osynlig eller ogiltig, som inte vill se sanningen.

Det finns många berättelser i vårt samhälle om hur en del av oss som patienter, klienter, pensionärer, sjukskrivna, flyktingar, nya svenskar, har blivit fråntagna vår verklighet, vår värdighet,  vår väg, i missriktad välvilja.

Och så ont det gör, så mycket kraft det tar ifrån dem av oss som drabbas.

Jag kan känna igen mig både i den missriktade välviljan och i upplevelsen av att ha blivit fråntagen min verklighet.

Petrus är både klippan och frestaren. Både stadig och ogenomtänkt, både hängiven och rädd, både ond och god.

Han är komplex, tvetydig, och det slår mig hur ofta vi tänker antingen eller, antingen god eller hemsk.

Kanske Du eller jag blivit besviken på någon människa, och då är det som om allt gott försvann. Och det kanske det gör i stunden för att det gör så ont. Men Jesus fortsätter att tala med Petrus, han tillhör gemenskapen av lärjungar och han hade fel.

Senare förstår Petrus.

Hade Jesus ursäktat Petrus hade han inte tagit honom på allvar, inte gett honom möjligheten att gå in i verkligheten tillsammans med Jesus. Jesus är befriande rak. 

Det är märkligt hur ofta Gud använder sig av människor som gör fel, Gud anförtror dem stora uppgifter, som Petrus. Han blev inte utsparkad, inte avvisad för gott.

Han blev betrodd. Det gäller också Dig och mig, vad kan då inte hända? 

Guds äventyr står för dörren.