Allt om eosinofil astma, orsak, symtom och behandling

Eosinofil astma är oftast svårbehandlad då inhalationerna inte räcker till och patienterna behöver ha kurer med kortisontabletter för att bekämpa inflammationen i luftrören.

Sjukdomen kännetecknas av att patienten har höga nivåer av eosinofiler, en sorts vita blodkroppar, i blodet och i luftvägarna. Eosinofilerna har vanligtvis en uppgift att skydda oss från olika infektioner, framförallt parasitinfektioner. Men vid eosinofil astma produceras för mycket av dessa vita blodkroppar, och de har en toxisk, skadlig effekt på kroppen. Lungorna är ju ett filter för det som passerar genom blodet, eosinofilerna fastnar i lungorna och orsakar inflammation.

Patienter med den här typen av astma får ofta ökande symtom och tätare akuta försämringsperioder än vanliga astmapatienter, och vanlig astmabehandling räcker inte till. Behandling med kortison i form av tabletter och även injektioner hjälper tillfälligt, dock återkommer inflammationen när man avslutar behandlingen. Det är därför många patienter har kontinuerlig behandling med kortisontabletter, något som ger ökad risk för svåra biverkningar.

Det finns ett enkelt blodprov där man kan mäta eosinofiler i blodet. Det finns också andra markörer som oftast har ett samband med ökningen av eosinofiler i blodet, till exempel mätningen av kvävemonoxid i utandningsluften. Har man en förhöjd nivå av kvävemonoxid i utandad luft tyder det på att man har en viss typ av inflammation, kallad typ 2-inflammation, som är vanlig hos dem som har svår eosinofil astma.

Mätning av kvävemonoxid görs på specialistmottagningar, däremot mätning av eosinofiler i blodet kan ske i primärvården. Om blodprovet visar tecken till eosnofili bör man remittera patienten till specialistmottagning för vidare utredning.

Det är inte ovanligt att astmapatienter, som ofta är underbehandlade, blir ”vana” vid sina symtom, speciellt en minskad ork. Man tror att det beror på ”dålig kondition” och att det inte går att göra något åt det.

Varje astmapatient bör få en skriftlig behandlingsplan, där det tydligt skall stå vad man skall göra vid försämring t.ex. höja inhalationsbehandling, börja med en kortisonkur med tabletter eller söka akut vid utebliven effekt.

Många av patienter med svår astma är yrkesverksamma, och det blir ofta ett problem att klara jobbet. De har ofta hög sjukfrånvaro, då en vanlig förkylning kan drabba lungorna. De känner sig ofta ensamma, och förståelsen hos arbetsgivare och i samhället är inte alltid den bästa. De får höra ”Du har ju bara astma, det är väl inte så farligt, ta Din medicin så att Du kan komma till jobbet".

De har ofta svårt att sova på nätterna på grund av mycket slem och hosta, svårt att vara ute när det är kallt och klarar inte fysisk ansträngning.

Kortison, vanligast i inhalationsform är hörnstenen vid astmabehandling. Det är vanligen mycket effektivt, men har också en del välkända biverkningar. Du behöver inte vara orolig för att använda kortison enligt din läkares ordination, men det är viktigt att inte ta mer kortison än nödvändigt.

Om man inhalerar höga doser kortison eller tar kortisontabletter minskar kroppens egen kortisolproduktion och kroppen behöver tid för att reglera den naturliga produktionen själv igen. Detta är anledningen till att man alltid bör avsluta en längre tids högdosbehandling med kortisontabletter med en gradvis nedtrappning av dosen.

Men även för dem som har behandling med låga doser finns en risk för biverkningar eftersom risknivån är individuell. Kända biverkningar är sömnstörningar, ökad vikt och överaktivitet. Till de allvarligare biverkningarna hör benskörhet, osteoporos. Kortisonbehandling är den vanligaste orsaken till så kallad sekundär osteoporos, som kan leda till att man får en ökad risk för frakturer.

För att bekämpa den svårbehandlade inflammationen vid svår eosinofil astma finns nu nya biologiska läkemedel som ett alternativ till behandling med kortisontabletter.

De läkemedlen har funnits i flera år. I början valde man inte rätt typ av astmapatienter dvs ej bara patienter med svår eosinofil astma utan använde dem till att behandla alla typer av astma. Men under den senaste tidens behandling där man valt rätt patienter har behandlingen halverat antalet försämringar, och man har kunnat halvera användningen av kortisonmediciner hos patienter med svår eosinofil astma.

De biologiska läkemedel som i dagsläget är godkända för astma hjälper människor med riktigt svårbehandlad astma. Medicinerna har lite olika funktion och verkar genom att blockera vissa inflammatoriska signalämnen i kroppen.

Vid tillväxten av de inflammationsskapande eosinofilerna spelar en kemisk budbärare, Interleukin 5 (IL-5), en nyckelroll. Det är denna signalsubstans som ”talar om” att produktionen av eosinofiler måste öka.

De nya läkemedlen binder sig till IL-5 och hämmar dess aktivitet. När signalvägen inte fungerar som den ska, hejdas produktionen och tillväxten av eosinofiler.

De biologiska läkemedlen är så kallade monoklonala antikroppar, konstgjorda antikroppar som ska blockera någon typ av receptor eller typ av substans i kroppen. Man kan likna dem vid ”målsökande robotar”, som hittar och hämmar en signal som cellen är beroende av för överlevnad/tillväxt.

De biologiska läkemedlen är väl prövade när det gäller säkerhet. Men med biologiska läkemedel/monoklonala antikroppar finns alltid en liten risk för allergiska reaktioner. Därför ska alltid de första doserna ges under uppsikt på mottagning. Det finns andra biverkningar, men hittills inga allvarliga rapporterade.

Patienter med svår allergisk astma är däremot inte lämpade i första hand för behandling med IL-5-hämmare. Här kan istället ett annat biologiskt läkemedel användas som tilläggsbehandling. Detta läkemedel blockerar antikroppen IgE (Immunoglobulin E) och verkar därmed via en annan mekanism.

Sedan en längre tid tillbaka finns flera olika astmaläkemedel som motverkar interleukin-5 godkända i Europa. De förhindrar att eosinofilerna ska öka och leva längre, vilket gör att eosinofilerna minskar i blodet. De ingår i högkostnadsskyddet med subvention, till patienter med ”svår eosinofil astma som är otillräckligt kontrollerad trots standardbehandling eller behandling med kortisontabletter i doser som ger ökad risk för biverkningar”.  Två av dem tas som injektioner under huden, det tredje ges som dropp.

Nu ingår ytterligare ett biologiskt läkemedel i läkemedelsförmånerna med begränsad subvention vid svår astma. Den blockerar receptorn för två andra cytokiner, interleukin-4 och interleukin-13. Även detta läkemedel tas genom en injektion under huden.

Alla biologiska läkemedel utom ett kan tas som injektioner hemma. Det görs en utvärdering efter en tid, där läkaren bestämmer om patienten kan använda ett av de läkemedel som kan tas hemma.

Läkemedelsverket kommer så småningom att uppdatera sina rekommendationer för behandling av svår astma. Så här ser rekommendationerna ut idag:

Lindrig och medelsvår astma. Kan handhas inom primärvård. Diagnostisering och uppföljning av astma med spirometri och ACT-test (Asthma Control Test) årligen. Underhållsbehandling med antiinflammatoriska läkemedel.

Svår astma. Bör handhas på allergimottagning. Utredning av oklara besvär och återkommande akutbesök, svårbehandlad astma med höga doser inhalationssteroider. Ställningstagande till allergen immunterapi (AIT) vid allergisk astma.

Svårbehandlad astma med eventuella behov av biologiska läkemedel. Bör handhas inom högspecialiserad allergivård. Patienter som trots behandling enligt Global Initiative for Asthma (internationella riktlinjer för behandling och förebyggande av astma) har återkommande akutbesök och behov av kortisontabletter under lång tid.

Det pågår flera studier på området svår astma. Bland annat undersöker man läkemedel som angriper inflammationen vid astma på ett annat sätt, genom att blockera en annan ”inflammationskaskad”. Det finns också pågående studier för att utveckla nya biologiska läkemedel med längre effekt och verkningstid, något som kan minska injektionsintervallet.

Om man som patient trots behandling inte känner någon förbättring av sina symtom och har en dålig livskvalitet ska man be sin primärvårdsläkare om en utredning, blodprover och eventuell remiss till en specialistmottagning för svår astma. Målet är att vården ska kunna identifiera varje specifik typ av astma-inflammation och rikta rätt behandling mot varje patient.

Astma drabbar cirka 10% av den svenska befolkningen. Orsaken är en kronisk inflammation i luftrören som är överretbara. Ett astmaanfall kan utlösas av olika triggerfaktorer som ansträngning, exponering för allergener och virusinfektioner. Läs mer om astma här 

När astman utlöses drar musklerna i luftrören ihop sig och det blir trångt i luftrören. Det blir också en svullnad i slemhinnorna som ger ökad slembildning och hosta.

Astma är en så kallad variabel sjukdom. Patienter med framförallt lindrig astma mår ofta relativt bra och har ganska lite symtom under längre perioder, sedan exponeras de för något t.ex. ett virus eller allergen som ökar inflammationen i luftrören och orsakar en astmaförsämring.

Den senaste mätningen för några år sedan visade att ungefär 10% av befolkningen ansåg sig ha astma eller ha haft tidigare. Men siffran är inte hundraprocentigt rättvisande. Många beskriver klassiska astmasymtom när de exponeras för exempelvis rökiga miljöer eller stark kyla, men de har inte fått en diagnos. Samtidigt finns även en risk för överdiagnostik och överbehandling av astma, därför är det viktigt att patienter med astmaliknande symptom utreds på ett adekvat och strukturerat sätt.

Det finns allergisk astma, som utlöses av t ex pollen- eller pälsdjursallergi, och icke-allergisk astma.

3–6% av de som fått diagnosen astma har det som definieras som svår astma. Den kännetecknas av att man behöver höga doser av inhalationsläkemedel för att hålla symtomen under kontroll.

Tidigare sågs astma som en och samma sjukdom, där alla patienter erbjöds i stort sett samma behandling med inhalationssteroider och luftrörsvidgande mediciner. Idag är vi närmare det som kallas precisionsmedicin, där behandlingar skräddarsys efter patienternas individuella behov.

Läkarna kan med hjälp av t ex blodprov och test av kvävemonoxid i utandningsluften hitta olika så kallade biomarkörer som avslöjar vilken sorts astma en patient har.