Hemkomsten

Det blåser en bitande nordanstorm

Och drifvorna växla beständigt form

På slätten, än bar och än öfveryrd

En vandrares ensliga färd är styrd

Nyss syntes han icke om vägen viss

Nu rätar han sig i sin blå kommiss

Och trampar åstad som på krigarstråt

Som hvirflade trummor i vindens låt

När skymningen faller så tung och grå

Ej tindra på fästet de stjärnor små

Men bygden, med skimmer från stuguknut

Då breder sin stjärniga karta ut.

Den spejande vandrarens skarpa blick

Rådfrågar i fjärran hvar strålig prick

Ej alla, han mindes, dock tända sig

Ty härdar ha släckts i det långa krig

Nu sänker sig natten, en kolsvart korp

Då lyser det svagt i ett litet torp

Men vandraren hejdar sig, plötsligt varm

Och hjärtat är skälfvande i hans barm

Där är det, därborta vid skogens rand

Det ringaste hemmet i Sverges land

Där har han sin barnblick ur vaggan höjt

Där har han som yngling på åkern plöjt

Där tog efter fader han kronans rock

Där fäste han henne med ljusgul lock

Den leende Anna med grop i kind

Han ser henne ännu vid kyrkogrind

På söndagen vigdes de hop af präst

På måndagen kom där ett bud till häst

Som bragte ett brådskande: i gevär

Till Polen att stöta till kungens här

Från bruden den unga då vek hvar ros

Den morgon med truppen han drog sin kos

Hon packat hans ränsel och sväljt sin tår

Han minns det, som hade det skett i går

Sen dess genom Ryssland han trumman följt

Där isiga skurar och blodregn sköljt

Han vadat i strömmen vid Holofzin

Som piskades skummig af kulors hvin

Han stått vid Pultava bland bröders lik

Och värnat sin fanas förslitna flik

I tretton år fånge vid Wolgas strand

Han hörde från hemmet ej minsta grand

Så blef han då fri. Öfver Stockholms torg

Ledsagades han till kung Fredriks borg

Där fick han en daler, en sprittny skrud

En nickning: »min gosse, gå nu med Gud

Till hemmet, till hemmet blott bar hans väg

Hur är det med Anna på torpet, säg?

En mötande bonde på ensam led

Han sporde, men kunde ej få besked

Nu träder han inom sitt rå och rör

Med handen på låset han hör och hör

Han släpper det åter. Som barnet svag

Han står med arbetande anletsdrag

En suck utur djupaste hjärtegrund

I tretton år sparad för denna stund

Och böjd öfver murknande fönsterpost

Med läpparna tinar han rutans frost

Han ser, när det flämtar från spisens vrå

Det målade skåpet med årtal på

En fållbänk af furu, helt rätt och slätt

Ett träsnitt på väggen, kung Karls porträtt

Han ser i ett endaste ögonblick

Sin torftiga stuga i gammalt skick

Allt återfinns, ända till bössans spik

Men kvinnan vid vaggan, hvem är hon lik?

Är detta skön Anna? Från forna dar

Hon har sina ögon, de fagra, kvar

Men eljest hur åldrad, hur tärd och arm

Nu bjuder hon barnet en vissnad barm

Och mannen, som sitter och binder not

Är fiskarens Jan med sin lama fot

Då gråhårsmän rycktes till härens led

Han skontes som krympling och slapp gå med

Allt mattare skenet sig göt från spis

Än vandrarn stod kvar som en bild af is

I tretton års träldom hans tanke gick

Med frågor till hemmet, nu svar han fick

Snart glimmar en gnista ej mer på häll

Han lämnar i mörker sitt gamla tjäll

Hvart styrde han kosan? Du spörja får

Den nordan, som yrde igen hans spår

Om morgonen tidigt, är sägen sann

Den fattiga Anna förvånad fann

En påse med slantar vid låset fäst

På botten en daler, en sällsynt gäst