Euro

Euro (€) är sedan den 1 januari 1999 den officiella valutan i euroområdet och den valuta som används av Europeiska unionens institutioner. Eurosystemet, bestående av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna inom euroområdet, ansvarar för utgivningen av euro, som sedan den 1 januari 2002 existerar kontant i form av eurosedlar och euromynt.

De 19 medlemsstater inom Europeiska unionen som ingår i euroområdet är Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Följaktligen utgör euron officiellt betalningsmedel för cirka 340 miljoner människor och euroområdet är en av världens största ekonomier. Även de europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten har euron som valuta genom monetära avtal med unionen, medan Kosovo och Montenegro har euron som valuta utan några monetära avtal. Euron har också en stor internationell betydelse som handels- och reservvaluta och som ankare för att stabilisera nationella valutor. Detta gör euron till en av världens viktigaste valutor jämte den amerikanska dollarn.

Eurosamarbetet och dess politiska och ekonomiska effekter har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i vissa delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att en gemensam valuta hindrar medlemsstaterna från att bedriva en självständig monetär politik och att de monetära besluten hamnar alltför långt ifrån medborgarna, medan förespråkarna hävdar att samarbetet utgör en viktig del i den europeiska integrationen och gynnar den europeiska ekonomin genom att underlätta handel.

De första stegen mot införandet av euron togs i början av 1990-talet genom avskaffandet av alla kapitalrestriktioner och införandet av fria kapitalrörelser den 1 juli 1990. Detta var den första etappen av Ekonomiska och monetära unionen med syfte att införa en gemensam valuta. Genom fördraget om Europeiska unionen påbörjades den andra etappen med inrättandet av Europeiska monetära institutet den 1 januari 1994. Vid Europeiska rådets sammanträde i Madrid, Spanien, den 15–16 december 1995 beslutade medlemsstaternas stats- eller regeringschefer att namnet på den gemensamma valutan skulle vara ”euro” istället för ”ecu”, som var förkortningen för den europeiska valutaenheten. Samtidigt beslutades att euron skulle införas som valuta den 1 januari 1999.

Den 12 december 1996 presenterade Europeiska kommissionen eurosymbolen. Den 17 juni 1997 antog Europeiska rådet vid sitt sammanträde i Amsterdam, Nederländerna, stabilitets- och tillväxtpakten med syfte att garantera sunda statsfinanser. Den 3 maj 1998 beslutade Europeiska rådet vid sitt sammanträde i Bryssel, Belgien, vilka medlemsstater som skulle införa euron som valuta och den 31 december 1998 fastställdes växelkurserna till euron oåterkalleligen. Europeiska centralbanken, som hade ersatt Europeiska monetära institutet den 1 juni 1998, övertog ansvaret för den monetära politiken inom euroområdet den 1 januari 1999 när euron blev officiell valuta för elva medlemsstater inom Europeiska unionen. Mellan 1999 och 2002 fortsatte dock sedlar och mynt i de nationella valutorna att vara i omlopp. Formellt utgjorde de underenheter till euron, som infördes i form av sedlar och mynt den 1 januari 2002.

Grekland, som från början inte hade kvalificerat sig för att delta i eurosamarbetet, anslöt sig till eurosamarbetet den 1 januari 2001. Efter unionens utvidgning 2004 tillkom en rad nya medlemsstater. Slovenien blev den första av dessa medlemsstater att införa euron den 1 januari 2007. Under de nästföljande åren tillkom Cypern och Malta, Slovakien och Baltikum.

I spåren av finanskrisen 2007–2008 drabbades euroområdet av en hård ekonomisk kris, ofta kallad eurokrisen. Grekland, vars regering visade sig ha manipulerat sin ekonomiska statistik, tvingades ansöka om ett ekonomiskt stödprogram från övriga euroområdet under 2010 när finansmarknaden inte längre hade tillräckligt stort förtroende för att låna ut till den grekiska staten. Misstron mot sammanhållningen inom euroområdet ledde till att även räntorna på andra statsobligationer sköt i höjden. Irland, Portugal, Spanien och Cypern tvingades på ett eller annat sätt att ansöka om lån i olika former från övriga euroområdet. Minskade inkomster och ökade utgifter i den ekonomiska krisens spår ledde till en statsfinansiell kris, med stora budgetunderskott och snabbt växande skuldberg.

Flera politiska reformer genomfördes på europeisk nivå till följd av eurokrisen. Bland annat förstärktes stabilitets- och tillväxtpakten för att säkra sunda statsfinanser genom ökad insyn och samordning. En bankunion utarbetades med syfte att bland annat stärka tillsynen av bankerna.

Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002, tre år efter att euron hade införts som valuta. Innan införandet av sedlar och mynt användes de tidigare nationella valutorna som underenheter till euron. Genom införandet av eurosedlar och euromynt fick slutligen hela euroområdet samma kontanter. I december 2006 gick euron om den amerikanska dollarn som valutan med störst kontantvärde i världen. I december 2014 passerade det totala värdet på alla kontanter i omlopp en biljon euro.

Eurosedlarna finns i sju olika valörer: 5 €, 10 €, 20 €, 50 €, 100 €, 200 € och 500 €. Varje valör har sina egna specifika mått och färgsättning. De pryds av fönster eller portar på framsidan och broar på baksidan. Eurosedlarna är helt standardiserade och ser likadana ut i hela euroområdet, oavsett var de har tryckts.

Euromynten finns i åtta olika valörer: 1 ¢, 2 ¢, 5 ¢, 10 ¢, 20 ¢, 50 ¢, 1 € och 2 €. Mynten har en gemensam sida och en nationell sida, som ser olika ut beroende på var de har präglats. Varje medlemsstat får utforma sin egen nationella sida, men alla mynt är giltiga inom hela euroområdet. Genom monetära avtal med unionen har även de europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten rätt att prägla euromynt med egna nationella sidor.

Trots införandet av eurosedlar och euromynt kvarstod hinder för kontantlösa betalningar inom euroområdet. För att motverka sådana hinder har gemensamma bestämmelser kring kontantlösa betalningar inrättats inom det gemensamma eurobetalningsområdet. Syftet är att det ska vara möjligt att göra betalningar i euro till vilken mottagare som helst i hela betalningsområdet med ett enda bankkonto och ett enda betalningsinstrument. Detta underlättar till exempel för personer som bor och arbetar i olika medlemsstater. De gemensamma bestämmelserna innebär att kontantlösa betalningar inom betalningsområdet likställs med nationella betalningar, går i princip lika snabbt som de, och att kontonummer som är nåbara inom hela betalningsområdet, IBAN, används. I praktiken har en rutin för internationella betalningar förenklats och införts även inrikes.

Eurosystemet, bestående av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna, ansvarar för den monetära politiken inom euroområdet. Eurosystemets huvudmål är att upprätthålla prisstabilitet. Därutöver ska centralbanken även sträva efter att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen med hänsyn till dess mål. Europeiska centralbankens leds av sin ordförande, centralbankschefen, som tillsammans med en direktion, bestående av ytterligare fem ledamöter, ansvarar för centralbankens löpande verksamhet. Eurosystemet och Europeiska centralbanken styrs av Europeiska centralbankens råd, som utöver direktionsledamöterna även innefattar centralbankscheferna för de nationella centralbankerna i de medlemsstater som har euron som valuta.

Europeiska centralbanken har ensamrätt till att tillåta utgivning av eurosedlar. Euromynt får präglas endast i den omfattning som centralbanken fastställer. Tryckning av sedlar utförs tillsammans med de nationella centralbankerna, medan prägling av mynt utförs endast av de nationella centralbankerna, men i enlighet med de bestämmelser som fastställs på europeisk nivå.

Precis som dollar har valutasymbolen $, har euron en egen symbol: €. Den valda symbolens likheter med den grekiska bokstaven epsilon (ε) är en referens till den europeiska civilisationens vagga och den första bokstaven i ”Europa”. De två horisontella strecken symboliserar valutans tänkta stabilitet. Europeiska kommissionen har specificerat hur den officiella symbolens exakta proportioner och för- och bakgrundsfärger ska vara. Grafiska formgivare gjorde dock tidigt klart att de inte tänkte följa de föreskrivna bestämmelserna, utan formge symbolen så att den passar in i respektive typsnitt.

Eftersom valutasymboler placeras på olika ställen i förhållande till ett belopp på olika språk har det uppkommit en viss förvirring kring var eurosymbolen ska placeras i förhållande till ett belopp i en svenskspråkig text. Den officiella riktlinjen för svenskspråkiga texter är att eurosymbolen alltid ska placeras efter beloppet, till exempel 1,23 € och inte € 1,23. I vissa delar av euroområdet, t ex Irland och Nederländerna, placeras dock eurosymbolen före beloppet. Den officiella valutakoden ”EUR” används ibland istället för valutasymbolen.

Eurosymbolen infördes i teckenkodningen Windows-1252 (västeuropeisk) och andra varianter på position 128. I Unicode finns tecknet med på position 8364 (U+20AC). I HTML har koden &euro,införts för symbolen.

Euroområdet utgörs av de 19 medlemsstater inom Europeiska unionen som har euron som valuta. Dessa medlemsstater är Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Euron utgör således officiellt betalningsmedel för mer än 340 miljoner människor och euroområdet är en av världens största ekonomier.

Euroområdet har gradvis utvidgats sedan införandet av euron den 1 januari 1999. Grekland anslöt sig den 1 januari 2001 och följdes därefter av Slovenien den 1 januari 2007, Cypern och Malta den 1 januari 2008, Slovakien den 1 januari 2009, Estland den 1 januari 2011, Lettland den 1 januari 2014 och Litauen den 1 januari 2015.

Därutöver har de fyra europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten euron som valuta genom monetära avtal med unionen. Detta ger dem bland annat rätt att i begränsad mängd prägla euromynt med egna motiv på den nationella sidan. Kosovo och Montenegro har euron som valuta utan några monetära avtal med unionen.

Inom Europeiska unionen finns det nio medlemsstater som har egna nationella valutor och som därmed inte ingår i euroområdet. Dessa är Bulgarien, Danmark, Kroatien, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Bortsett från Danmark och Storbritannien har dessa medlemsstater förbundit sig att införa euron som valuta när de väl uppfyller de så kallade konvergenskriterierna. Genom att inte ansluta sin nationella valuta till Europeiska växelkursmekanismen kan en regering undvika att uppfylla konvergenskriterierna och därmed hålla sig utanför eurosamarbetet obegränsat lång tid. Till exempel har Sverige på detta sätt kunnat hålla sig utanför eurosamarbetet.

Internationell användning av euron förekommer runt om i världen i olika former, t ex genom användningen av euron som reservvaluta eller som ankare för att stabilisera en nationell valuta. Euron är jämte den amerikanska dollarn en av världens viktigaste reservvalutor. Under första kvartalet 2019 bestod drygt 20% av alla valutareserver av euro. Många valutor är bundna till euron, antingen genom ett avtal med Europeiska unionen (bilateralt bindande) eller utan något avtal (unilateralt bindande). Inom unionen har Danmark (genom Europeiska växelkursmekanismen) samt Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Ungern bundit sina valutor till euron. De enda medlemsstater som varken har euron som valuta eller har bundit sin valuta till euron är Polen, Storbritannien, Sverige och Tjeckien. Utanför unionen är flera valutor bundna till euron, inte minst CFA-francen som används av närmare 150 miljoner människor. Andra valutor är knutna till euron genom valutakorgar.

Införandet av euron har varit föremål för en omfattande akademisk och politisk diskussion kring dess konsekvenser. Diskussionen har framför allt handlat om eurons påverkan på Europeiska unionens ekonomi och dess politiska integration. De två mest uppenbara ekonomiska följderna av införandet av en gemensam valuta är elimineringen av växelkursfluktuationerna och införandet av en gemensam monetär politik. Detta har i sin tur lett till en rad politiska och ekonomiska effekter.

Genom införandet av euron överförde medlemsstaterna makten över sin monetära politik till europeisk nivå. Det innebär att Europeiska centralbanken bestämmer reporäntan och reglerar penningmängden. Detta sker utifrån förutsättningarna för euroområdet i sin helhet och kan i regel inte ske med hänsyn till var och en av de enskilda medlemsstaterna. Eftersom medlemsstaterna inte var och en längre har kontroll över den monetära politiken måste uppkomna ekonomiska skillnader istället jämnas ut på andra sätt, i huvudsak genom finanspolitiska åtgärder. Avsaknaden av en gemensam finanspolitik har gjort det svårt för euroområdet att handskas med ekonomiska kriser. Som en konsekvens av eurokrisen har den ekonomiska samordningen och styrningen dock förstärkts avsevärt.

För en stat med en egen valuta kan devalvering eller depreciering användas för att stärka statens konkurrenskraft gentemot omvärlden. Denna möjlighet finns inte inom euroområdet. Uppkomna ekonomiska skillnader måste istället motverkas med andra medel. Enligt teorin för optimala valutaområden, som huvudsakligen utvecklades av nationalekonomen Robert Mundell, förutsätter ett optimalt valutaområde att det finns arbetskraftsrörlighet och kapitalrörlighet som jämnar ut skillnader. Dessutom krävs det att alla delar av valutaområdet följer ungefär samma konjunkturcykel och att det finns ett riskspridningssystem som omfördelar kapital från mer ekonomiskt utvecklade områden till mindre ekonomiskt utvecklade områden. Jämfört med till exempel USA har euroområdet både sämre arbetskraftsrörlighet och mindre kapital att använda för att jämna ut skillnader. Avsaknaden av möjligheten till devalvering och depreciering behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel eftersom det tvingar de nationella regeringarna att ta itu med deras faktiska strukturella problem. Detta förutsätter dock att det finns tillräckligt med både vilja och kapacitet hos de nationella regeringarna att göra det. Avsaknaden av möjligheten till devalvering innebär i teorin lägre marknadsräntor eftersom räntemarknaden inte behöver vara rädd för valutarisker. Lägre räntor ger bättre tillväxt eftersom investeringar stimuleras, något som var en viktig tanke bakom euron. Detta fungerade i ett antal år och gav hög tillväxt i t ex Grekland men också ett skuldberg, vilket gav problem senare.

Införandet av euron ledde till en omfattande diskussion om dess möjliga effekter på inflation. Det fanns en utbredd uppfattning bland euroområdets invånare om att den nya valutan gav upphov till höjda priser på kort sikt. Paradoxalt nog har denna uppfattning inte fått stöd av inflationsstatistiken, som visar att prishöjningen i samband med införandet av euron var mycket liten. En möjlig förklaring till den utbredda uppfattningen kan vara att euron har haft en asymmetrisk effekt på priserna. Även om euron hade liten påverkan på de flesta priser kan den ha haft en betydande påverkan på priserna på billiga varor, vilket är just de varor som de flesta konsumenter baserar sin prisuppfattning på. En annan förklaring skulle vara att butikerna avvaktade med sina ordinarie prishöjningar i samband med valutaövergången till dess att den nya valutan hade införts.

Sedan införandet av euron har euroområdet upplevt en prisstabilitet som har legat i linje med Europeiska centralbankens mål om en inflation på strax under två procent. Under sina första elva och ett halvt år lyckades centralbanken att upprätthålla en prisstabilitet på 1,97% och under sina första femton år var motsvarande siffra 2,05%. En motsvarande prisstabilitet uppnåddes aldrig i någon av medlemsstaterna under de 50 år efter andra världskriget som de hade egna nationella valutor. Den genomsnittliga inflationen är dock endast ett mått på inflationen i euroområdet i sin helhet och avslöjar inte hur stora skillnaderna är inom valutaområdet.

Euron ledde till en början till en konvergens av medlemsstaternas räntenivåer på deras statsobligationer. För många av de medlemsstater som tidigare hade haft höga statsräntor blev räntan betydligt lägre, vilket möjliggjorde en tillgång till billigt kapital. Även om stabilitets- och tillväxtpakten inte tillåter alltför stora underskott ledde detta till en överbelåning i vissa medlemsstater. I spåren av finanskrisen 2007–2008 förlorade flera medlemsstater inom euroområdet kapitalmarknadens förtroende och till följd ökade deras räntor. Detta ledde dels till ökade ränteutgifter, dels till att flera medlemsstater tvingades att erhålla stödprogram från övriga euroområdet eftersom det blev för dyrt att låna från kapitalmarknaden.

Euron har haft en positiv effekt på investeringar i euroområdet. Fysiska investeringar har ökat med ungefär fem procent på grund av euron. Den lägre räntan i medlemsstater som tidigare haft sämre stabilitet har varit starkt bidragande till det. När det gäller utländska direktinvesteringar har en studie visat att dessa har ökat med 20% under eurons första fyra år. Gällande investeringar i företag har studier visat att euron har lett till en ökad investeringsnivå och att det har blivit lättare för företag att finna finansiering. Euron har särskilt stimulerat investeringar i företag som kommer från delar som tidigare hade en svag ekonomi. En studie har visat att euron står bakom 22% av de investeringar som gjorts efter 1998 i medlemsstater med svag ekonomi. Effekterna är emellertid mindre tydliga för företag som kommer från områden med stark ekonomi. Införandet av euron har i de flesta fall inte varit fördelaktig för dem. Det har dock varit starka tendenser att det ökade lånandet orsakat skulder som slagit tillbaka mot en del medlemsstater, inte minst Irland, Grekland, Spanien och Portugal. Räntan har gått upp i dessa medlemsstater, vilket minskat investeringar och tillväxt.

Empiriska studier om eurons effekter har visat att den har inneburit att handeln inom euroområdet har ökat med mellan 5 och 10%. I underkant ligger en studie som visade att handeln ökade med 3%. Inte desto mindre har en metaanalys av alla tillgängliga studier kommit fram till att utbredningen av rapporter som pekar på att euron har haft en positiv effekt på handeln kan vara en konsekvens av publiceringsbias och att effekten på handeln egentligen är försumbar. Turismen i euroområdet har påverkats av införandet av en gemensam valuta. En undersökning har kommit fram till att turistflödet inom euroområdet har ökat med 6,5% till följd av eurons införande.

Den mest uppenbara effekten av en gemensam valuta är elimineringen av växelkursfluktuationerna och borttagandet av kostnaderna för valutaväxling. Detta medför en minskad risk för företag att göra affärer i olika medlemsstater samtidigt som det leder till en ökad pristransparens för konsumenter. Idealt skulle prisskillnader leda till arbitrage, det vill säga handel som drar fördel av skillnader i priser i olika delar av euroområdet, och omgående eliminera prisskillnaderna. Empiriska undersökningar har bekräftat att införandet av euron har lett till en konvergens av priserna inom vissa sektorer.