Det är många som säger sig inte kunna förstå hur jag kan undvara kontakten med min son, men det är ett val jag gjort och som jag tänkt över mycket noga.
Jag har alltid varit ensam med min son Björn och fram tills att han träffade Katarina hade vi ett okomplicerat förhållande. Men det ändrade Katarina på.
Björn var konflikträdd och stack huvudet i sanden, men Katarina sa vad hon tyckte. Det dröjde inte länge förrän hon visade vad hon ansåg om mig.
Hon avbröt mig, avfärdade mina åsikter och suckade över mitt sätt att förhålla mig till Björn.
Björn var imponerad av henne och anpassade sig och för hans skull försökte jag att låtsas som ingenting.
Givetvis respekterade jag hans önskan om att leva med Katarina. Han var en vuxen man och allt jag ville var att han skulle bli lycklig.
Men det blev omöjligt att träffa Björn på egen hand. Han kom aldrig hem till mig och jag blev aldrig hembjuden till dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar