Ibland känns det som att vi bär på en tung osynlig ryggsäck, full med stenar av sådant som gjort oss ledsna i livet. Ju längre tiden går desto tyngre blir ryggsäcken, och allt svårare att berätta om. Men när vi väl hittat en person som vi känner oss trygga med, och börjar prata om det som gjort oss ledsna, så faller stenarna bort en efter en och livet känns lättare igen.
Vem vågar jag prata med om mina känslor?
Tyvärr hag jag ingen som jag kan prata med om allt jobbigt mer än min dator och katt
SvaraRadera