Tage Erlander

Tage Fritjof Erlander, född 13 juni 1901 i Ransäter i Värmlands län, död 21 juni 1985 i Stockholm, var partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Sveriges statsminister 1946–1969. Med 23 år på posten som svensk statsminister är Tage Erlander den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier, som i oavbruten följd suttit längst på sin post. Erlander var ledamot av Sveriges riksdag 1932–1973 i andra kammaren.

Tage Erlander var son till organisten och folkskolläraren Erik Gustaf Erlander (1859–1936) och Alma Nilsson (1869–1961). Han var det tredje barnet av fyra; hans syskon var Janne (1893–1912), Anna (1894–1972) och Dagmar (1904–1988). Erlanders släkt på hans mormors sida härstammade från en så kallad svedjefinne (med efternamnet Suhoinen) som under 1600-talet inflyttade till Värmland indirekt från landskapet Savolax i Finland. Tage Erlanders far hette Andersson från början, efter sin far Anders Erlandsson, men ändrade namnet till Erlander.

Tage Erlander tog studentexamen i Karlstad 1920 och skrev på hösten samma år in sig vid Lunds universitet. Han gjorde sin värnplikt på Första livgrenadjärregementet (I 4) 1921–1922 på kulsprutekompaniet i Linköping. Tage Erlander blev 1923 ordförande i det då nystartade Lunds matematiska sällskap, där han även lärde känna sin blivande fru Aina Andersson.

Tage Erlander kom i kontakt med socialdemokratin i samband med sina studier i Lund. Det var där han kom att bli socialdemokrat, även om det dröjde till 1928 innan han löste medlemskap i partiet. I sina memoarer framhåller han framförallt brutaliteten från polismaktens sida under lantarbetarstrejkerna utanför Lund 1923 som en skakande erfarenhet vilken formade hans politiska världsbild och fick honom till att överge den radikala liberalism han tidigare förhållit sig till.

Han var aktiv i studentpolitiken, bland annat som ordförande i den kulturradikala studentföreningen De Yngre Gubbarna (D Y G). Han var även aktiv på sin nation och fungerade som kurator för Wermlands nation 1926-1929, i egenskap av detta ämbete bidrog han till att skapa Kuratorskollegiet 1927 och Stora Kuratorskollegiet 1928.

Ursprungligen hade Erlander studerat naturvetenskapliga ämnen såsom kemi och fysik, men övergav efterhand denna riktning till förmån för samhällsvetenskapliga ämnen som statistik och nationalekonomi. Efter kandidatexamen 1928 blev han samma år anställd vid Svensk Uppslagsbok i Malmö, där han blev redaktionssekreterare och satt i redaktionskommittén 1932–1938 (från och med band nummer 7).

1930 invaldes Erlander i Lunds stads stadsfullmäktige och 1932 i andra kammaren i riksdagen som representant för fyrstadskretsen. 1937 blev han sakkunnig i Socialdepartementet under Gustav Möller och 1938 utsågs han till statssekreterare.

Som statssekreterare vid socialdepartementet var Erlander en av de högst ansvariga för 14 hemliga interneringsläger i Sverige under andra världskriget.

År 1944 utsågs Erlander till konsultativt statsråd (biträdande socialminister) med ansvar för frågor rörande arbetsmarknaden, polisväsendet och civilförsvaret i samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson, och året därpå blev han ecklesiastikminister.

Då den tidigare statsministern Per Albin Hansson hastigt avlidit i oktober 1946 valdes Erlander överraskande till ny partiledare och statsminister. Kampen med socialminister Gustav Möller om partiledarskapet var hård. Vid utnämnandet var Erlander nästan totalt okänd hos allmänheten. Många trodde att han skulle avgå efter andrakammarvalet 1948, eftersom han var allmänt okänd och att det skulle bli svårt för honom att axla Hanssons mantel.

Fram till oktober 1969 förblev han både partiledare och statsminister innan han frivilligt avgick. Han satt längre än vad någon annan regeringschef gjort oavbrutet i länder med parlamentarisk demokrati. Erlander ledde sitt parti genom elva val, i det sista andrakammarvalet 1968 fick socialdemokraterna över 50% väljarstöd.

Tage Erlander påverkade mer än någon annan politiker Sveriges utveckling de första årtiondena efter andra världskriget. Han stod för neutralitetspolitik, välfärdspolitik och var anhängare av nordiskt samarbete, till en början genom försök att inrätta ett nordiskt försvarsförbund och senare i Nordiska rådet. Som partiledare hade Erlander, efter elddopet i valet 1948, en obestridd ställning baserad på hans kombination av saklighet, initiativrikedom och agitatorisk styrka.

Tage Erlander försökte åstadkomma en större riksdagsmajoritet och lyckades genom den koalitionsregering, regeringen Erlander II, mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet som regerade 1951–1957. Samarbetet mellan bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund och Erlander präglades av ömsesidigt förtroende.

Tage Erlander myntade under 1960-talet uttrycket ”det starka samhället” som innebar en växande offentlig sektor, men utan förstatligande av näringslivet. Han menade med orden ”de stigande förväntningarnas missnöje”, att folkets ökade välfärd ledde till krav på ökade samhällsinsatser.

Tage Erlander var en skicklig polemiker samtidigt som han hade humor och förmåga att samarbeta med motståndare. Han var en anspråkslös person, men värnade om regeringens och partiets maktposition.

Under Tage Erlanders tid som partiordförande genomlevde partiet för det mesta höga och stabila opinionssiffror. Dock fick inte Socialdemokraterna tillsammans med Kommunisterna majoritet till andra kammaren efter valen åren 1952, 1956 och 1958 och var då tvungna att samarbeta med Bondeförbundet.

Vid kommunalvalen år 1966 fick Socialdemokraterna endast 42,2%, vilket var det lägsta resultatet under lång tid, och under en kort period övervägde partiet ett omval till andra kammaren. När Sifo började publicera sin väljarbarometer varje månad i Svenska Dagbladet år 1967 stod det klart att opinionsläget fortfarande var kvar runt valresultatet året innan. Endast någon månad innan andrakammarvalet år 1968 började opinionen överhuvudtaget öka i nämnbar mängd, men i slutändan fick Socialdemokraterna mycket oväntat hela 50,1% i valet till andra kammaren, det näst högsta valresultatet någonsin, samtidigt som VPK gjorde ett dåligt val och fick endast 3%. Efter valet efterträddes Tage Erlander av Olof Palme år 1969.

Han gifte sig den 9 juni 1930 med Aina Andersson och de fick tillsammans sönerna Sven (född 1934) och Bo (1937–2014). Paret flyttade på 1960-talet in på sjunde våningen i ett sextonvåningshus i stadsdelen Marieberg, i Stockholm, en fastighet som kom att kallas Erlanderhuset. Där levde de fram till hans död 1985. Sedan Erlander hade avgått som statsminister bodde paret även i ett hus i Bommersvik som än i dag kallas för Erlandervillan.

Tage Erlander avled den 21 juni 1985 av lunginflammation och hjärtsvikt på Huddinge sjukhus där han varit inlagd i nästan två veckor, och begravningen fick stor uppmärksamhet i landet. Han gravsattes den 1 juli 1985 i familjegraven på Ransäters kyrkogård.

Från 1972 till 1982 publicerade Erlander sina minnen i sex volymer samt ytterligare några skrifter.

Tage Erlanders son Sven Erlander har inlett publiceringen av sin fars dagböcker. Dagböckerna var inte avsedda för publicering när de skrevs och i dem har Erlander skrivit ned sina innersta tankar: ständigt orolig för sin hälsa och sina sömnbesvär, tvivlande på att duga som statsminister och kritisk till människor i sin omgivning. Preliminärt kommer alla dagböcker 1945–1969 att publiceras, 50 år efter att de skrevs.

Tage Erlander har kallats för ”Sveriges längste statsminister”, vilket syftar såväl till hans kroppslängd (192 centimeter) och ämbetstid.

Erlandergården i Ransäter är ett museum över Tage Erlander. I området Värpinge i västra Lund ligger Tage Erlanders väg.